onsdag, maj 23, 2007

Historieundervisning

Ett samhälle utan historia kan inte förstå sig självt. Samtidigt är historien en historia i den meningen att den är en berättelse som är svår att berätta utan hjältar, skurkar och sensmoral. I ett samhälle med obligatorisk skola (och nationell läroplan) är det alltså inte så förvånande att det blir strid om historieundervisningen när samhällets värderingar blir mindre och mindre samstämmiga. Detta märks inte minst i dagens debatt kring Rojas kritik mot historieundervisningen, och de svar som nu börjat komma in på hans inlägg är typiska exempel på detta.

Den i mitt tycke ofta läsvärde historikern Jonas Nordin skrev i gårdagens SvD en intressant kommentar till detta med utgångspunkt i en avhandling i historiedidaktik som i sin tur behandlar möjligheter att använda Arnböckerna i historieundervisningen. Nordin tar upp många intressanta saker och jag håller ofta med honom. Inte minst gillar jag att han är kritisk till instrumentalismen i dagens läroplan. Jag tycker själv ganska illa om aktiva försök att förse vår historia med en sensmoral. Så okomplicerad är den helt enkelt inte.

Någonting som Nordin tyvärr inte problematiserar är dock i vilken ordning inlärningen skall gå till. Hans diskussion handlar följaktligen mycket om historiemedvetande och om att lära sig ett kritiskt förhållningssätt. Själv föreställer jag mig emellertid att det är svårt att tolka händelser - vare sig kritiskt eller okritiskt - utan att först sätta in dem i ett sammanhang. När jag själv undervisat på universitetet har det emellertid hänt tämligen ofta att jag stött på studenter som helt enkelt inte förstår historiska referenser. Man kan helt enkelt inte ta upp saker som hände eller sas för fem hundra år sedan eftersom de inte har någon aning om hur samhället såg ut då.

Är inte detta det som grundskolan borde ha bidragit med? Grundkoordinaterna där historiska händelser kan sorteras in i. Traditionellt har dessa grundkoordinater utgjorts av kungalängder och årtal för fältslag. I modern historisk forskning använder man sig snarare av konstruerade historiska perioder. Minnet behöver emellertid saker att hänga upp årtalen på och diskussionen kräver gemensamma referenspunkter. Jag är själv inte säker på om jag lärde mig dessa i skolan. Jag har dem definitivt, men eftersom jag var tämligen historieintresserad i tonåren är det nog troligare att jag förvärvade de här grundkunskaperna genom diverse populärvetenskapliga publikationer vars kvalitet antagligen var minst lika tveksam som skolböckernas. Jag föreställer mig att historieintresserade elever gör samma sak idag, kanske med Internet och Wikipedia som viktiga källor.

Att dessa kan ifrågasättas är sedan en annan sak. Självklart har jag omvärderat det mesta av den här grunden senare, men det är också det som är poängen: man måste först ha en grund att stå på. Sedan kan man börja omvärdera den. Allt detta är särskilt viktigt i en globaliserad värld. Jag kan köpa argumentet att det inte längre räcker med Sveriges historia. Jag har ofta känt mig närmast handikappad av att inte ha de nödvändiga kunskaperna för att kunna orientera mig ordentligt i t.ex. Afrikas förkoloniala historia, men detta kräver fler hållpunkter och mer historia, inte mindre!

2 kommentarer:

Jakob E:son Söderbaum sa...

En tänkvärd kommentar på en tänkvärd artikel om tänkvärda böcker vars betydelse för det eskalerande historieintresset i Sverige är uppenbart. Denna gång hittade jag ditt inlägg via SvD:s hemsida.

Fakta är tråkigt. Därmed är historia tråkigt per definition till dess att någon gör någonting intressant av faktan. Vikten av en allmän historiemedvetenhet och historiekunskap kan inte överskattas. Men när historiaämnet så ingående har malts sönder i weibullianismens och positivismens kvarnar måste någonting annat till för att väcka intresset att överhuvudtaget taga till sig historia.

För somliga har Jan Guillou spelat en avgörande roll härvidlag. För andra har Herman Lindqvist gjort detsamma. Sporren för min egen intellektualism och i stor utsträckning mitt enorma historieintresse har kommit sig av flitigt läsande av Kalle Anka under barn- och tonåren.

Man måste helt enkelt lära sig krypa innan man kan gå.

Nils Mörner, Amsterdam sa...

Visst, historia är inget lätt ämne. Inte minst därför att det så lätt kan missbrukas. Lärarnas roll är därmed desto viktigare. Hur skapa intresse hos eleverna och samtidigt hålla sig till de fakta forskningen har vaskat fram? Det blir närapå en paradox.

Jag skulle gärna se mer samarbete mellan svenska och historia. Det borde kunna gå att parallellt undervisa om t.ex. Snoilsky och Runeberg i svenska och i historia om trettioåriga kriget respektive napoleonkrigen. Det ger dessutom historieläraren ett utsökt tillfälle att låta eleverna jämföra dikt och forskningsrön, samtidigt som författarnas beskrivningar [i bästa fall] eggar fantasin och intresset för både historia och litteratur.

Det är väl där någonstans som Renanders erfarenhet kommer ifrån. Nordins kommentar riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Utan att ha läst Renanders avhandling tror jag det ligger en hel del i hennes tes.