Civilsamhällets framtid

På en konferens nyligen fick jag frågan om jag ansåg att nätverkssamhället främjar demokrati. Jag hade då hållit en föreläsning om relationen mellan kulturarv och civilsamhälle, samt om pågående förändringar i det civila samhällets organisering. Också på den här bloggen har jag flera gånger återkommit till folkrörelseorganisationernas och andra hierarkiskt demokratiska organisationers tillbakagång till förmån för mer flytande eller nätverksartade. Är detta positivt eller negativt för demokratin? Å ena sidan är det lätt att se folkrörelsernas död (vilket det dock inte riktigt är frågan om) som demokratins död. Å andra sidan är det många som har beskrivit Internet som demokratins räddare, inte minst i samband med Obamas valkampanj eller Den Arabiska Våren.

Den arabiska våren illustrerar emellertid också svagheterna i det senare resonemanget. Den informella nätverksorganisationen – även när den sträcker sig bortom gilla-knappen på Facebook – är oerhört effektiv när det gäller att snabbt samla människor kring enskilda frågor eller händelser, men betydligt sämre anpassad för att genomföra långsiktiga åtgärder. Jag är benägen att hålla med Robert Putnam när han tidigare i år kommenterade situationen i Egypten med att makten går till den som är bäst organiserad, och nu tycks det i Egypten vara militären (tidigare inlägg). Traditionellt hierarkiska organisationer är å andra sidan trögrörliga och blir dessutom lätt verktyg för styrning uppifrån i minst lika hög grad som forum för demokrati.

En sak är dock tydlig och det är att den svenska modellens inslag av folkrörelser som kompletterande demokratiska kanaler i neo-korporativ relation till staten och som interndemokratisk grogrund för de politiska partierna förlorar i styrka när det civila samhället i olika mening blir allt mer flytande. Statsmakten blir alltmer professionaliserad och de politiska partierna alltmer valmaskiner än folkrörelser. De idépolitiska diskussionerna måste då flytta någon annanstans, både när det handlar om ett idéutvecklande samtal och om de samtal som förankrar, utvecklar eller finner idéerna i folkdjupet (om detta nu är en avgränsning som man kan eller bör göra).

Här skulle jag säga att de aktörer och arenor som har kommit att spela alltmer betydande roller är tankesmedjor, tidskrifter och diskussioner på Internet. Alla dessa aktörer kan betraktas som en del av ett civilt samhälle, åtminstone om man använder begreppet i en vid mening liknande den som Habermas använder när han talar om borgerlig offentlighet. Åtskilliga av de formellt organiserade aktörerna är därtill stiftelser eller ideella föreningar, dvs. civilsamhällesorganisationer rent formellt (angående definitioner av civilsamhälle). Åtskilliga äldre organisationer och organisationer av äldre modell har dessutom på olika sätt anpassat sig och klarar sig mycket bra. Samtidigt saknar många organisationer det massmedlemskap som utgjort den demokratiska förankringen för folkrörelseorganisationerna. Istället har de sin styrka i sin position i ett nätverk, något som i stigande grad också kan sägas om många tidigare folkrörelseorganisationer. Det innebär att demokratins framtida utveckling i hög grad handlar om förmågan att knyta samman det professionella samtalet i tankesmedjor, tidskrifter, etablerade Internetplatser etc. med de mer spridda samtal som pågår annorstädes (också ofta på Internet), dvs. att knyta ihop olika nätverk och därigenom hålla samman samhället.

Demokrati handlar inte heller i första hand om att makthavarna lyssnar på medborgarna, vilket en stor del om disskussionen om e-demokrati har handlat om att möjliggöra. Direkt demokrati känner inga andra legitima makthavare än medborgarna. Representativ demokrati handlar om att makten utövas av medborgarnas representanter, och att medborgarna har möjlighet att ställa dessa till svars, och vid behov ersätta dem. Här fyller valens demokrati en lika viktig roll som tidigare. Den öppna diskussionens demokratiska roll i en representativ demokrati är inte främst att informera makthavarna om vad medborgarna tycker, utan att möjliggöra för medborgarna att informera sig om och diskutera hur makt utövas i deras namn. Här kan organisationer och personer aktiva över längre tid spela en roll för ett ställa de maktutövande till svars för medborgarnas räkning, men då blir frågan istället hur dessa nya makthavare kan ställas till svars och förbli medborgarnas representanter snarare än enbart en del av eliten. Här finns onekligen ett behov av att uveckla nya modeller som kan göra det möjligt för civilsamhället att fortsätta att fylla sina överbryggande funktioner i kommunikationen mellan medborgarna och deras representanter.

Slutsatsen är att svaret på frågan om ifall dagens utveckling främjar demokrati inte är givet. Historien är inte slut. Däremot är det i stor utsträckning beslut som fattas idag som avgör i vilken riktning den ska gå.