För ett par år sedan antydde jag att det i svensk debatt finns en underström av kulturkamp:
"Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val."
Den gången skrev jag apropå Hägglunds tal i Almedalen om "verklighetens folk". Sedan dess har frontlinjerna och positioneringarna hunnit utvecklas och nu är det möjligt att vi går in i ett nytt skede. Sverigedemokraterna har trätt in på banan och sällat sig till den "moderna konstens" motståndare, men menar sig också försvara det svenska kulturarvet (etniskt och partikularistiskt uppfattat. Det är antagligen bara en tidsfråga innan de börjar peka ut kulturarvsinstitutionerna som motståndare. Hittills har flera sådana institutioner och organisationer vänt sig mot dem, liksom Svenska Kyrkan.
Nu i dagarna har vi sett en ny debatt där det åtminstone sett ut som att Svenskt Näringsliv gått till angrepp mot konst och humaniora i stort, till synes mot såväl "modern konst" och "hobbykurser" som mot "kulturarvet". Denna gång sällar sig i stort sett alla debattörer till deras motståndare; Lars O. Grönstedt, Emma Stenström, Alexander Bard, Peter Englund etc, etc. När konst och humaniora kritiseras oavsett innehåll (till skillnad från en viss typ av konst eller kurser) finns det som vi nu ser en bred och mångskiftande uppslutning till att försvara den (har dock inte sett någon officiell respons ännu).
Som så ofta i den här sortens debatter kommer sakfrågorna bort. Få av de som uttalar sig har läst rapporten (här). Inte heller jag har läst den från början till slut. Debatten fokuserar man på studiemedlen, som slår mot den enskilde studenten. Men även om så vore missar rapporten att antagningen redan är begränsad. Svenskt Näringsliv tar också helt riktigt upp att statliga resursfördelningssystem uppmuntrar universiteten att arrangera de populära kurser som nu beskrivs som "hobbykurser", och att detta kostar betydligt mer pengar än studiemedlet.
Mer centralt är att man utgår från att bidrag till samhällsekonomin är universitetens och utbildningens enda syfte. Många av de som försvarar humanioran rycks med i detta och svarar med samma utgångspunkt. Att bloggen Kulturekonomi väljer den utgångspunkter är rimligt. Däremot är det trist när även humanisternas argumentation domineras av ekonomiska argument. Ett samhälle består emellertid inte bara av ekonomi. För mig är det självklart att det hör till statens ansvar att stödja och underlätta utvecklingen av forskning och kultur även av andra skäl.
Fördelen med den här typen av debatt är att den tvingar verksamheten att försvara sig och motivera sin existens. Är det verkligen rätt att universitet arrangerar kurser i svampplockning (givet att dessa är mer än en myt)? För mig låter det tveksamt. Även generellt är det det så att humaniorans kvalitet sänks av att anslagen per student är synnerligen begränsade. Man kan också fråga sig hur svenskt näringsliv och offentlig sektors kvalitet påverkas av motviljan att anställa humanister ("också direktörer måste kunna något om historia, de bör känna till att det funnits en tid då man kunde klara sig fint på att svetsa metall och tala svengelska, men att det var länge sedan och då såg världen annorlunda ut", för att citera sydsvenskans Per Svensson). Att låta CSN bedöma vetenskaplig aktivitet låter som ett recept för katastrof. Kvaliteten är någonting som bara kan göras av människor med vetenskaplig utbildning, sedan bör det vara upp till studenterna att välja mellan utbildningar vars vetenskapliga kvalitet universiteten kan garrantera.
På den positiva sidan kan man konstatera att debatten om humaniorans och kulturens roll i samhället - liksom debatten om humaniorans och kulturens innehåll - verkligen bör föras i det offentliga samtalet. Negativt är att den just nu inte visar några tendenser till att bli särskilt konstruktiv.
--------------------------------------------
UPPDATERING: Det verkar som att debatten nu har tagit ytterligare ett par steg med borgerliga debattörer vars argument pekar vidare mot en återpolitiserad debatt om vad humanioran ska innehålla: Anders Edwardsson skrider t.ex. till humaniorans försvar med argument som knappast väcker entydig uppskattning vid landets historiska institutioner: "För det andra - och viktigare! - så är humanioria minst lika viktig som andra kunskaper. Kunskapen om det gamla, det sköna och det tidlösa är själva basen i en levande och framtidsinriktad kultur. Och här snuddar vi garanterat vid grundorsaken till att ett så här idiotiskt förslag överhuvudtaget kunnat ta form. Sosseriet har nämligen i decennier inneburit en medveten förödelse av den klassiska bildning som är en integrerad del i alla civiliserade länders kulturella matriser. Detta då stenåldern i Sverige anses ha varat till hösten 1932, när Rättvisans, Jämlikhetens och Framtidens apostel uppenbarade sig i form av en lika maktgalen som ofta ljugande som hårt krökande skåning och fick svenskarna att kasta av sig djurhudarna och bli "progressiva" mönstermedborgare som såg praktiskt och rationellt på allt. Och denna rent materialistiska, ekonomistiska verklighetsuppfattning har ergo tydligen genomsyrat även Svenskt Näringsliv!"
"Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val."
Den gången skrev jag apropå Hägglunds tal i Almedalen om "verklighetens folk". Sedan dess har frontlinjerna och positioneringarna hunnit utvecklas och nu är det möjligt att vi går in i ett nytt skede. Sverigedemokraterna har trätt in på banan och sällat sig till den "moderna konstens" motståndare, men menar sig också försvara det svenska kulturarvet (etniskt och partikularistiskt uppfattat. Det är antagligen bara en tidsfråga innan de börjar peka ut kulturarvsinstitutionerna som motståndare. Hittills har flera sådana institutioner och organisationer vänt sig mot dem, liksom Svenska Kyrkan.
Nu i dagarna har vi sett en ny debatt där det åtminstone sett ut som att Svenskt Näringsliv gått till angrepp mot konst och humaniora i stort, till synes mot såväl "modern konst" och "hobbykurser" som mot "kulturarvet". Denna gång sällar sig i stort sett alla debattörer till deras motståndare; Lars O. Grönstedt, Emma Stenström, Alexander Bard, Peter Englund etc, etc. När konst och humaniora kritiseras oavsett innehåll (till skillnad från en viss typ av konst eller kurser) finns det som vi nu ser en bred och mångskiftande uppslutning till att försvara den (har dock inte sett någon officiell respons ännu).
Som så ofta i den här sortens debatter kommer sakfrågorna bort. Få av de som uttalar sig har läst rapporten (här). Inte heller jag har läst den från början till slut. Debatten fokuserar man på studiemedlen, som slår mot den enskilde studenten. Men även om så vore missar rapporten att antagningen redan är begränsad. Svenskt Näringsliv tar också helt riktigt upp att statliga resursfördelningssystem uppmuntrar universiteten att arrangera de populära kurser som nu beskrivs som "hobbykurser", och att detta kostar betydligt mer pengar än studiemedlet.
Mer centralt är att man utgår från att bidrag till samhällsekonomin är universitetens och utbildningens enda syfte. Många av de som försvarar humanioran rycks med i detta och svarar med samma utgångspunkt. Att bloggen Kulturekonomi väljer den utgångspunkter är rimligt. Däremot är det trist när även humanisternas argumentation domineras av ekonomiska argument. Ett samhälle består emellertid inte bara av ekonomi. För mig är det självklart att det hör till statens ansvar att stödja och underlätta utvecklingen av forskning och kultur även av andra skäl.
Fördelen med den här typen av debatt är att den tvingar verksamheten att försvara sig och motivera sin existens. Är det verkligen rätt att universitet arrangerar kurser i svampplockning (givet att dessa är mer än en myt)? För mig låter det tveksamt. Även generellt är det det så att humaniorans kvalitet sänks av att anslagen per student är synnerligen begränsade. Man kan också fråga sig hur svenskt näringsliv och offentlig sektors kvalitet påverkas av motviljan att anställa humanister ("också direktörer måste kunna något om historia, de bör känna till att det funnits en tid då man kunde klara sig fint på att svetsa metall och tala svengelska, men att det var länge sedan och då såg världen annorlunda ut", för att citera sydsvenskans Per Svensson). Att låta CSN bedöma vetenskaplig aktivitet låter som ett recept för katastrof. Kvaliteten är någonting som bara kan göras av människor med vetenskaplig utbildning, sedan bör det vara upp till studenterna att välja mellan utbildningar vars vetenskapliga kvalitet universiteten kan garrantera.
På den positiva sidan kan man konstatera att debatten om humaniorans och kulturens roll i samhället - liksom debatten om humaniorans och kulturens innehåll - verkligen bör föras i det offentliga samtalet. Negativt är att den just nu inte visar några tendenser till att bli särskilt konstruktiv.
--------------------------------------------
UPPDATERING: Det verkar som att debatten nu har tagit ytterligare ett par steg med borgerliga debattörer vars argument pekar vidare mot en återpolitiserad debatt om vad humanioran ska innehålla: Anders Edwardsson skrider t.ex. till humaniorans försvar med argument som knappast väcker entydig uppskattning vid landets historiska institutioner: "För det andra - och viktigare! - så är humanioria minst lika viktig som andra kunskaper. Kunskapen om det gamla, det sköna och det tidlösa är själva basen i en levande och framtidsinriktad kultur. Och här snuddar vi garanterat vid grundorsaken till att ett så här idiotiskt förslag överhuvudtaget kunnat ta form. Sosseriet har nämligen i decennier inneburit en medveten förödelse av den klassiska bildning som är en integrerad del i alla civiliserade länders kulturella matriser. Detta då stenåldern i Sverige anses ha varat till hösten 1932, när Rättvisans, Jämlikhetens och Framtidens apostel uppenbarade sig i form av en lika maktgalen som ofta ljugande som hårt krökande skåning och fick svenskarna att kasta av sig djurhudarna och bli "progressiva" mönstermedborgare som såg praktiskt och rationellt på allt. Och denna rent materialistiska, ekonomistiska verklighetsuppfattning har ergo tydligen genomsyrat även Svenskt Näringsliv!"
Kommentarer