Fortsätt till huvudinnehåll

Är fildelningsnätverk en del av det civila samhället


En av de intressantaste diskussionerna som uppstod när jag presenterade mitt paper om kultursektorns civilsamhälle på en konferens nyligen var den om hur jag kan räkna fildelare till det civila samhället. Min utgångspunkt var att moderna samhällen idealtypiskt kan delas in i tre sfärer: marknaden, staten och civilsamhället. Marknaden karaktäriseras av konkurrens, vinsttänkande och vinstdrivande organisationer, staten av våldsmonopol, lagstyre och politiskt styre, civilsamhället av ideella motiv och icke vinstdrivande organisationer. Till dessa kan man möjligen lägga familjen, kännetecknad av släktskapslojalitet, men det tycks sakna relevans för just det här resonemanget.

Att räkna någonting till civilsamhället enligt den här modellen innebär inget moraliskt omdöme. Filip Wijkström har t.ex. visat att Hells Angels enligt samma modell bör räknas dit (se tidigare inlägg). Den vinstdrivande kriminella verksamhet som medlemmar också ägnar sig gör inte den lagliga organisationen Hells Angels vinstdrivande. Dess rykte säkerställer dessutom att den är utpräglat icke-statlig. Hells Angels är en icke-statlig, icke-vinstdrivande organisation som sträcker sig utanför familjelivet; alltså en del av det civila samhället.

Laglig fildelning tycks vara ett solklart exempel på ett civilsamhälleligt nätverk, om än på ett tämligen löst sammanhållet sådant. Privatpersoner producerar t.ex. film och musik och gör den tillgänglig på nätet. Filer delas utan annat vinstintresse än att ta del av dem. Nätverket är visserligen löst sammanhållet, men det finns flera exempel på att nätverk på Internet, t.ex. personer som känner varandra från bloggdiskussioner, kan utvecklas till mer traditionellt civilsamhälleliga former. T.ex. kommer Piratpartiet från sådana nätverk, men också från fildelningsnätverken.

Delning av copy right-skyddade filer kan anklagas för att vara vinstdrivande, eftersom de som deltar åtminstone undviker utgifter genom att inte betala för de kulturprodukter de tar del av (av allt att döma köper de dock mer kulturprodukter än genomsnittet, men det tycks inte vara relevant för definitionen). I konsekvensens namn borde även bibliotekslån anses vinstdrivande utifrån det argumentet. Den som lånar böcker på bibliotek kan sägas göra det för att undvika att behöva köpa dem. Det faktum att svenska författare och författare som skriver på svenska – men inte utländska författare som skriver på andra språk – får betalt av staten för att deras böcker lånas ut ändrar inte detta, även om det gör att systemet i Sverige anses moraliskt okontroversiellt.

Biblioteken är offentligägda (statlig sfär) när de ägs och finansieras offentligt. Låntagarnas mellanhavande med biblioteket är inte i sig civilsamhälleligt utan har snarare karaktären av mottagande av offentlig service. Företaget The Pirate Bay är en vinstdrivande aktör (marknad). Den fildelning som sker på The Pirate Bay är gratis. De genomsnittliga fildelarna tycks inte tjäna pengar även om de – liksom bibliotekens låntagare – undviker kostnader. Medan biblioteket lånar ut böcker till låntagarna delar fildelarna filer med varandra. Alltså existerar ett löst icke vinstdrivande nätverk. Undvikandet av kostnader gör att det kan betraktas som en gråzon, men fildelning tycks inte vara mer vinstdrivande än bibliotekslån.

Den enda invändning som jag kan se tycks vara den som jag riktade mot Wijkströms klassificering av Hells Angels som encivilsamhällelig organisation, nämligen den statsvetenskapliga invändningen att de utmanar statens våldsmonopol och därmed utgör ett försök till alternativ stat snarare än en del av civilsamhället i Sverige. Denna invändning tycks dock mindre rimlig mot fildelarna. Men kanske har den viss relevans. En del av de mer radikala piraterna menar trots allt att de utmanar nationalstaten. Men i dagsläget skulle jag säga att de snarare rör sig i ett transnationellt civilsamhälle, om än i konflikt med stater och marknadsaktörer.

Kommentarer

Enligt min uppfattning finns det fyra samhällssektorer i ett demokratiskt samhälle: Familjesektorn, ideella sektorn, staten och näringslivet. (Jag föredrar begreppet ”ideella sektorn” och ”näringslivet”; begreppen ”civila samhället” och ”marknaden” finner jag oklara.) Endast genom att strikt utgå från organisationerna och deras syften kan man göra en meningsfull uppdelning mellan sektorerna. Se mer på min blogg Ideella Sektorn 2009-11-11. Familjesektorn saknar organisationer. Dit räknas all verksamhet som utförs av individer på egen hand och i nätverk (som ju inte är någon organisationsform). Individernas fildelande ingår alltså i familjesektorn. Den organisation som möjliggör fildelandet kan antingen ingå i ideella sektorn eller i näringslivet beroende på organisationsform och syfte.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…