Fortsätt till huvudinnehåll

Den kreativa klassen är död?

Much of the writing about the new economy of the 21st century, and the Internet in particular, has had a tone somewhere between cheerleading and utopian. One of the Net’s consummate optimists is Chris Anderson, whose book “The Long Tail: Why the Future of Business is Selling More,” championed the Internet’s “unlimited and unfiltered access to culture and contents of all sort, from the mainstream to the farthest fringe of the underground.” With our cell phones, MP3s and TiVos, we’re not stuck watching “Gilligan’s Island” over and over again, he writes. Now we can groove to manga and “connect” through multiplayer video games.

"The Creative Class is Dead!" skriver nu också Scott Timberg i en tidningsartikel som jag fick rekommenderad som en länk nyligen. Under 2000-talet har Richard Floridas idé om den kreativa klassen varit en av de mer dominerande i den kulturpolitiska diskussionen. Den kreativa klassen är alla de människor som försörjer sig på kunskapsproduktion och kreativitet, alla vi som antas vara den drivande kraften i den framväxande nya kunskapsekonomi som beskrivits och förutsetts av Anderson, Florida och andra.

Kritik av det här sortens tänkande har pågått i akademin ända från början, även om också de flesta av idéerna kommit från människor som har sin bas i universitetsvärlden. Nu tycks avfärdandet ha gått ytterligare några steg,  bl.a. under trycket från den ekonomiska krisen. På Swecults kulturpolitiska konferens i januari kändes Florida, om än inte alla hans idéer, redan överspelade. Det vi ser nu är antingen ett tillnycktrande eller ett avfärdande till förmån för nya moden. Jag hoppas på det förstnämnda.

Det bild jag får är nämligen den att en kreativ ekonomi faktiskt existerar. Ekonomin i västvärlden drivs inte längre av stora industriföretag utan av av nätverk av kreativa småföretag och av de storföretag som reser sig ur nätverken. Den tycks alltmer domineras av de nya storföretag som äger sidor som kan betraktas som digital infrastruktur, företag som Google och Facebook, och den utstickande icke-vinstdrivande stiftelsen Wikipedia. Mycket har förändrats. Det medialiserade och globaliserade samhället finns runt omkring oss. Det är bara det att vi när vi nu befinner oss i det inser att det inte är någon utopi. Att kreativitet driver ekonomin (vilket den i någon mening alltid har gjort) betyder inte att alla kan bli rika, eller ens försörja sig, på sin kreativitet. Historien är inte slut, det är bara förutsättningarna som har förändrats. Stora förändringar äger visserligen rum, men de inte bara upplöser äldre hierarkier (och ofta inte ens det). De skapar också nya statusskillnader. Det är därför som det fortfarande är värt att läsa t.ex. Castells, medan Richard Florida nu mer känns som ett mode som har passerat än som en vetenskaplig teori värd att tala om.

Ett tidigare inlägg från 2008: Dödar Internet kulturen?
Se t.ex. också Tobias Nielsén på Kulturekonomi under rubriken  Kreativa klassen en lögn?

Kommentarer

Ja, det har alltid funnits en del underliga frågetecken kring Richard Florida.

Här recenserade jag hans bok "The Flight of the Creative Class" där Sverige blev världens mest kreativa land

http://www.lewrockwell.com/orig6/ingdahl1.html

Tanken om kreativiteten finns nog kvar, men måste kombineras även med entreprenörsskap

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…