tisdag, oktober 04, 2011

Den kreativa klassen är död?

Much of the writing about the new economy of the 21st century, and the Internet in particular, has had a tone somewhere between cheerleading and utopian. One of the Net’s consummate optimists is Chris Anderson, whose book “The Long Tail: Why the Future of Business is Selling More,” championed the Internet’s “unlimited and unfiltered access to culture and contents of all sort, from the mainstream to the farthest fringe of the underground.” With our cell phones, MP3s and TiVos, we’re not stuck watching “Gilligan’s Island” over and over again, he writes. Now we can groove to manga and “connect” through multiplayer video games.

"The Creative Class is Dead!" skriver nu också Scott Timberg i en tidningsartikel som jag fick rekommenderad som en länk nyligen. Under 2000-talet har Richard Floridas idé om den kreativa klassen varit en av de mer dominerande i den kulturpolitiska diskussionen. Den kreativa klassen är alla de människor som försörjer sig på kunskapsproduktion och kreativitet, alla vi som antas vara den drivande kraften i den framväxande nya kunskapsekonomi som beskrivits och förutsetts av Anderson, Florida och andra.

Kritik av det här sortens tänkande har pågått i akademin ända från början, även om också de flesta av idéerna kommit från människor som har sin bas i universitetsvärlden. Nu tycks avfärdandet ha gått ytterligare några steg,  bl.a. under trycket från den ekonomiska krisen. På Swecults kulturpolitiska konferens i januari kändes Florida, om än inte alla hans idéer, redan överspelade. Det vi ser nu är antingen ett tillnycktrande eller ett avfärdande till förmån för nya moden. Jag hoppas på det förstnämnda.

Det bild jag får är nämligen den att en kreativ ekonomi faktiskt existerar. Ekonomin i västvärlden drivs inte längre av stora industriföretag utan av av nätverk av kreativa småföretag och av de storföretag som reser sig ur nätverken. Den tycks alltmer domineras av de nya storföretag som äger sidor som kan betraktas som digital infrastruktur, företag som Google och Facebook, och den utstickande icke-vinstdrivande stiftelsen Wikipedia. Mycket har förändrats. Det medialiserade och globaliserade samhället finns runt omkring oss. Det är bara det att vi när vi nu befinner oss i det inser att det inte är någon utopi. Att kreativitet driver ekonomin (vilket den i någon mening alltid har gjort) betyder inte att alla kan bli rika, eller ens försörja sig, på sin kreativitet. Historien är inte slut, det är bara förutsättningarna som har förändrats. Stora förändringar äger visserligen rum, men de inte bara upplöser äldre hierarkier (och ofta inte ens det). De skapar också nya statusskillnader. Det är därför som det fortfarande är värt att läsa t.ex. Castells, medan Richard Florida nu mer känns som ett mode som har passerat än som en vetenskaplig teori värd att tala om.

Ett tidigare inlägg från 2008: Dödar Internet kulturen?
Se t.ex. också Tobias Nielsén på Kulturekonomi under rubriken  Kreativa klassen en lögn?

1 kommentar:

Waldemar Ingdahl sa...

Ja, det har alltid funnits en del underliga frågetecken kring Richard Florida.

Här recenserade jag hans bok "The Flight of the Creative Class" där Sverige blev världens mest kreativa land

http://www.lewrockwell.com/orig6/ingdahl1.html

Tanken om kreativiteten finns nog kvar, men måste kombineras även med entreprenörsskap