Fortsätt till huvudinnehåll

Stability without Statehood

"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."

För några år sedan skrev jag ett inlägg om Peter Haldéns doktorsavhandling vid European University Institute. Nu har han utvecklat den i boken Stability without Statehood där han har kompletterat den ursprungliga jämförelsen med fler exempel. Grundtanken är att han moderniserar begreppet compound republic som i tidigmodern statsteori användes för att beskriva bl.a. Det heliga romerska riket av tysk nation (på svenska också känt som Tysk-romerska riket) och applicera konceptet på EU. EU beskrivs därmed inte som någonting som mer eller mindre framgångsrikt håller på att utvecklas till en federation, eller som ett slags bastard mellan stat och internationellt samarbete, utan istället som ett av flera historiska exempel på en helt annan politisk konstruktion: den sammansatta republiken. Denna utgår bl.a. från att intressen på flera olika nivåer bör representeras på republikens nivå; så som är fallet i EU-systemet där parlamentet representerar EU-medborgarna och ministerrådet staterna, och där kommissionen inte helt passar in i verkställande rollen sådan som den beskrivs i nationalstater. Detta synsätt öppnar för att se på stater i en modell som faller utanför dagens fokus på den nationalstatliga nivån, som har dominerat den internationella politiken under över två hundra år. Voltaires berömda karaktäristik av Det heliga romerska riket av tysk nation som vare sig heligt eller romerskt, eller ens ett rike, ter sig plötsligt som en missuppfattning av åtminstone begreppet rike.

Haldéns användning av samma modell på USA under perioden mellan självständigheten och inbördeskriget (1776-1865) visar sig minst lika upplysande. Inte minst skiljer den sig från det traditionella sättet att närma sig perioden genom att betona likheterna snarare än skillnaderna mellan republikens första konstitution och den nu gällande konstitutionen från 1788. Hela perioden kännetecknas enligt Haldén av en betydligt större autonomi för delstaterna, som därmed framstår som mer lika självständiga stater, än i det USA som har tagit form från och med inbördeskriget. Även det tidiga USA hade dock betydligt fler drag av enhetsstat än vad EU eller Tysk-romerska riket hade. USA hade t.ex. redan från början en gemensam utrikespolitik och delstaternas miliser och national guards har hela tiden varit underkastade den federala regeringen. EU:s medlemsstater och Tysk-romerska rikets furstestater har däremot inte bara haft egen utrikespolitik utan också rätt att självständigt förklara krig, något som inträffat i båda fallen och som i det senare fallet kunde innefattade krig mot varandra, något som lyckligtvis inte hittills har hänt i EU. De amerikanske delstaterna förlorade sin rätt att självständigt sluta internationella avtal 1788 eftersom systemet uppfattades som ohålållbart. De olika delarnas egna utrikespolitik är någonting som Haldén särskilt betonar och som öppnar vägen för utomstående staters påverkan, något som aldrig använts framgångsrikt gentemot USA, men däremot i de båda andra fallen. Yttre påverkan kan emellertid också tjäna stabiliteten i den sammansatta republiken - och detta är en av Haldéns viktigaste poänger - något som han menar att USA, inte minst genom överlappningen med Natosystemet har gjort i EU:s fall. Jämförelsen med Frankrikes inverkan på stabiliteten i 1700-talets Tyskland är emellertid inte enbart lugnande, inte med tanke på att Frankrike vid flera tillfällen involverades i Tyska konflikter. 

Intressant är också Haldéns tillämpning av begreppet compound republics på statsbyggen i moderna så kallade failed states, som Somalia och Afghanistan. Frågan är om inte den mer komplexa och flexibla formen compound republics skulle kunna passa bättre för detta än den ofta föga passande nationalstatsformen. Detta skulle innebära att existerande maktkoncentrationer inordnades i ett system där de blev den lokala nivån med långtgående autonomi men samtidigt också representerade i organ på högre nivå. Haldén är tydlig med att han här väljer att bortse från etiska dimensioner i det legitima i ett sådant system. Därmed missar han dock vad som torde vara de flestas spontana invändning, dvs. det oetiska i att legitimera styren som t.ex. de så kallade islamiska domstolarna i Somalia. Bland de viktigaste motiven för internationella ingripanden i failed states som Afghanistan har varit just att få bort specifika aktörer ifrån deras maktpositioner (talibanerna i det afghanska fallet). De lösningar man har försökt implementera har inte bara handlat om "nationellt" självstyre utan också om universella internationellt erkända värden som t.ex. den (relativt) sekulära staten och mänskliga rättigheter. Det hindrar dock inte att Haldén är någonting på spåren när det gäller varför det misslyckats. Kan det vara så att nationalstaten har spelat ut sin roll i Europa, och i de konstruerade postkoloniala staterna i Afrika och Asien ofta inte ens har haft den roll som man har försökt tillskriva den?

Hur som helst är Haldéns bok ett intresseväckande sätt att analysera stater som leder till överraskande jämförelser och får en att se exemplen på nya sätt. Den lyfter också på ett förtjänstfullt sätt blicken från det annars förhärskande fokus på nationalstaten som den nivå som allt utgår ifrån och hamnar istället i ett förvånansvärt pragmatiskt synsätt på representation.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…