Fortsätt till huvudinnehåll

Stability without Statehood

"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."

För några år sedan skrev jag ett inlägg om Peter Haldéns doktorsavhandling vid European University Institute. Nu har han utvecklat den i boken Stability without Statehood där han har kompletterat den ursprungliga jämförelsen med fler exempel. Grundtanken är att han moderniserar begreppet compound republic som i tidigmodern statsteori användes för att beskriva bl.a. Det heliga romerska riket av tysk nation (på svenska också känt som Tysk-romerska riket) och applicera konceptet på EU. EU beskrivs därmed inte som någonting som mer eller mindre framgångsrikt håller på att utvecklas till en federation, eller som ett slags bastard mellan stat och internationellt samarbete, utan istället som ett av flera historiska exempel på en helt annan politisk konstruktion: den sammansatta republiken. Denna utgår bl.a. från att intressen på flera olika nivåer bör representeras på republikens nivå; så som är fallet i EU-systemet där parlamentet representerar EU-medborgarna och ministerrådet staterna, och där kommissionen inte helt passar in i verkställande rollen sådan som den beskrivs i nationalstater. Detta synsätt öppnar för att se på stater i en modell som faller utanför dagens fokus på den nationalstatliga nivån, som har dominerat den internationella politiken under över två hundra år. Voltaires berömda karaktäristik av Det heliga romerska riket av tysk nation som vare sig heligt eller romerskt, eller ens ett rike, ter sig plötsligt som en missuppfattning av åtminstone begreppet rike.

Haldéns användning av samma modell på USA under perioden mellan självständigheten och inbördeskriget (1776-1865) visar sig minst lika upplysande. Inte minst skiljer den sig från det traditionella sättet att närma sig perioden genom att betona likheterna snarare än skillnaderna mellan republikens första konstitution och den nu gällande konstitutionen från 1788. Hela perioden kännetecknas enligt Haldén av en betydligt större autonomi för delstaterna, som därmed framstår som mer lika självständiga stater, än i det USA som har tagit form från och med inbördeskriget. Även det tidiga USA hade dock betydligt fler drag av enhetsstat än vad EU eller Tysk-romerska riket hade. USA hade t.ex. redan från början en gemensam utrikespolitik och delstaternas miliser och national guards har hela tiden varit underkastade den federala regeringen. EU:s medlemsstater och Tysk-romerska rikets furstestater har däremot inte bara haft egen utrikespolitik utan också rätt att självständigt förklara krig, något som inträffat i båda fallen och som i det senare fallet kunde innefattade krig mot varandra, något som lyckligtvis inte hittills har hänt i EU. De amerikanske delstaterna förlorade sin rätt att självständigt sluta internationella avtal 1788 eftersom systemet uppfattades som ohålållbart. De olika delarnas egna utrikespolitik är någonting som Haldén särskilt betonar och som öppnar vägen för utomstående staters påverkan, något som aldrig använts framgångsrikt gentemot USA, men däremot i de båda andra fallen. Yttre påverkan kan emellertid också tjäna stabiliteten i den sammansatta republiken - och detta är en av Haldéns viktigaste poänger - något som han menar att USA, inte minst genom överlappningen med Natosystemet har gjort i EU:s fall. Jämförelsen med Frankrikes inverkan på stabiliteten i 1700-talets Tyskland är emellertid inte enbart lugnande, inte med tanke på att Frankrike vid flera tillfällen involverades i Tyska konflikter. 

Intressant är också Haldéns tillämpning av begreppet compound republics på statsbyggen i moderna så kallade failed states, som Somalia och Afghanistan. Frågan är om inte den mer komplexa och flexibla formen compound republics skulle kunna passa bättre för detta än den ofta föga passande nationalstatsformen. Detta skulle innebära att existerande maktkoncentrationer inordnades i ett system där de blev den lokala nivån med långtgående autonomi men samtidigt också representerade i organ på högre nivå. Haldén är tydlig med att han här väljer att bortse från etiska dimensioner i det legitima i ett sådant system. Därmed missar han dock vad som torde vara de flestas spontana invändning, dvs. det oetiska i att legitimera styren som t.ex. de så kallade islamiska domstolarna i Somalia. Bland de viktigaste motiven för internationella ingripanden i failed states som Afghanistan har varit just att få bort specifika aktörer ifrån deras maktpositioner (talibanerna i det afghanska fallet). De lösningar man har försökt implementera har inte bara handlat om "nationellt" självstyre utan också om universella internationellt erkända värden som t.ex. den (relativt) sekulära staten och mänskliga rättigheter. Det hindrar dock inte att Haldén är någonting på spåren när det gäller varför det misslyckats. Kan det vara så att nationalstaten har spelat ut sin roll i Europa, och i de konstruerade postkoloniala staterna i Afrika och Asien ofta inte ens har haft den roll som man har försökt tillskriva den?

Hur som helst är Haldéns bok ett intresseväckande sätt att analysera stater som leder till överraskande jämförelser och får en att se exemplen på nya sätt. Den lyfter också på ett förtjänstfullt sätt blicken från det annars förhärskande fokus på nationalstaten som den nivå som allt utgår ifrån och hamnar istället i ett förvånansvärt pragmatiskt synsätt på representation.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…