Den senaste tidens nyhetsflöde har rymt ett par intressanta och möjligen oroande statistiska resultat: "Mer än var fjärde ung svensk tycker att det vore ”ganska eller mycket bra” om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare" (statistik från World Value Survey) och "Facebook slår ut böcker" (från Nordicom), två nyheter som jag för övrigt snappade upp via Facebook. För mig framstod det som extra slående eftersom jag nyss varit i Malmö och föreläst om bl.a. nya former i det civila samhället, inklusive nätverkande i sociala media, och dessutom publicerat ett rapportkapitel (analys av ungas kulturutövande) med bl.a. det här diagrammet (också det baserat på Nordicoms enkäter). Som synes antyder det att läsningen inte hotas kraftigt av Internet. Däremot skulle man kunna tänka sig att TV:n tidigare bidragit till att sänka läsandet.
Det finns mycket man kan säga om sådana här undersökningar. Just nu är jag mest insatt när det gäller kultursidan av det hela. Kulturvaneundersökningar bygger ofta på frågor som gäller fritiden och hur stor del av fritiden som spendaras på en aktivitet, eller hur ofta den utförs. Idag är gränsen mellan arbete och fritid emellertid i upplösning för många, och Facebook står på i bakgrunden medan man sitter vid datorn oavsett om det är arbete eller fritid. Om jag sitter vid datorn och skriver på en artikel om nya organisationsmodeller i det civila samhället och under en paus kommenterar ett Facebookinlägg om det här, är det då fritid eller arbetstid? Är det fritid om jag går tillbaka till diskussionen samma kväll? Påverkas detta om jag arbetar den kvällen? Å andra sidan finns det de som inte använder Facebook på jobbet och som sedan spenderar en timme eller två med Facebookspel. Internet kan användas till olika saker och på olika sätt, så även Facebook.
Kanske inte Nordicom, men däremot nyhetsförmedlingen kring rapporten har dessutom drag av moralpanik, man pekar finger mot det "nya" fenomenet istället för att söka förklaringar på andra ställen. Public Service-TV är nu en etablerad del av kulturlivet, liksom böckerna, alltså: böcker bra, Public Service bra, Internet dåligt, Facebook dåligt. Det ligger bedrägligt nära att tänka sig att somliga ungas eventuella skepcis till demokratin har att göra med att de är dåligt informerade eftersom de inte läser och ser på nyheterna tillräckligt, eller att läsförståelsen minskar därför att de unga sitter på Internet. Samtidigt kan det mycket väl vara så att Internetanvändningen ökat den mängd textbaserad information som vi tar in, genom att ersätta eller komplettera TV och radio. Det blir också svårt att tolka World Value Survey utan att se frågorna, eller för den delen kunna fråga de svarande vad de menar. Vad är egentligen en stark ledare, en sån som Anders Borg eller en sån som Stalin. De kvantitativa undersökningarnas förbannelse! I en mindre undersökning frågade DN ungdomar om de viste vad demokrati är, men vem gör egentligen det?
Samtidigt kan jag inte undgå att oroas. Böcker har någonting som de flesta andra medier saknar, eller åtminstone har somliga böcker det: de utgör långa texter som kan kräva koncentration över lång tid. De kan förmedla komplexa tankar och berättelser. Därmed inte sagt att alla böcker gör det. Kan det vara så förmågan att koncentrera sig över tid minskar? Jag märker själv att de digitala medierna kan vara störande. Vi lever i en tid - och en del av världen - där det är uppseendeväckande att stänga av dem, så uppseendeväckande att det är någonting man kan diskutera på Facebook istället för att göra.
Kan det vara så att Facebook hotar demokratin? Tveksamt. För den som intresserar sig för politik blir den en källa till information och nyheter i minst lika stor utsträckning som den distraherar. Möjligen minskar sannolikheten för att den ointresserade av misstag eller leda hör nyheter när medieutbudet och valfriheten ökar. Att svensk skola inte förmår ge det djup och den bakgrundskunskap som krävs för att tolka politiska påstående (eller enkätfrågor) i sitt sammanhang blir alltmer uppenbart, även om det också verkar tydligt att gruppen unga rymmer mycket stora skillnader i både kunskaper och intresse.
Samtidigt finns det en annan sida av fenomenet, man kan se till sändarna istället för till mottagarna. Inte bara medborgarnas uppmärksamhetsspann har minskat utan också politikernas och nyhetsflödets. Kan det vara så att väljarnas förakt för politiker är välförtjänt? För många unga kan det säkert te sig så. Det är inte bara det att nyhetsfödet präglas av skandaler och förenklingar, de budskap som förmedlas av politiker hör knappast till de mest fördjupade och analytiska som förmedlas i media. Om något så går kommentatorernas analyser - både i tidningar och i bloggosfären - ofta djupare än politikerna själva, även om även de oftast fokuserar på det politiska spelet. Ideologiskt djup och samhällsanalys är någonting man sällan möter, och som heller inte rymms på en Twitterrad - i alla fall inte när dessa ska spottas ut i rask följd. De kärnfulla epigrammen tycks här än mer sällsynta än de spökskrivna tegelstensböckerna (som ofta väl exemplifierar att bokens längd inte är någon garranti för innehållets analytiska djup). Nyhetsflödets egen struktur blir någonting som politikerna anpassar sig efter när de trycker samman sina utsagor för att passa i Twitterrader och enminutscitat i TV, utsagor som sedan kommenteras i en sådan utsträckning att det tillsammans med alla andra kringflytande utsagor bidrar till att göra vår tid till den mest textproducerande någonsin.
Den bild som genereras kan vara anledning nog att vara skeptisk, i synnerhet för dem vars bild består av bråttstycken av denna debatt av till synes kringflytande utsagor. Till och med vi som är intresserade och försöker vara insatta har all anldedning att vara skeptiska, åtminstone mot vissa sidor av hur demokratin fungerar idag, om än inte mot demokratin som sådan.
TILLÄGG: Apropå lärande, uppkoppling och bristande koncentration.
Det finns mycket man kan säga om sådana här undersökningar. Just nu är jag mest insatt när det gäller kultursidan av det hela. Kulturvaneundersökningar bygger ofta på frågor som gäller fritiden och hur stor del av fritiden som spendaras på en aktivitet, eller hur ofta den utförs. Idag är gränsen mellan arbete och fritid emellertid i upplösning för många, och Facebook står på i bakgrunden medan man sitter vid datorn oavsett om det är arbete eller fritid. Om jag sitter vid datorn och skriver på en artikel om nya organisationsmodeller i det civila samhället och under en paus kommenterar ett Facebookinlägg om det här, är det då fritid eller arbetstid? Är det fritid om jag går tillbaka till diskussionen samma kväll? Påverkas detta om jag arbetar den kvällen? Å andra sidan finns det de som inte använder Facebook på jobbet och som sedan spenderar en timme eller två med Facebookspel. Internet kan användas till olika saker och på olika sätt, så även Facebook.
Kanske inte Nordicom, men däremot nyhetsförmedlingen kring rapporten har dessutom drag av moralpanik, man pekar finger mot det "nya" fenomenet istället för att söka förklaringar på andra ställen. Public Service-TV är nu en etablerad del av kulturlivet, liksom böckerna, alltså: böcker bra, Public Service bra, Internet dåligt, Facebook dåligt. Det ligger bedrägligt nära att tänka sig att somliga ungas eventuella skepcis till demokratin har att göra med att de är dåligt informerade eftersom de inte läser och ser på nyheterna tillräckligt, eller att läsförståelsen minskar därför att de unga sitter på Internet. Samtidigt kan det mycket väl vara så att Internetanvändningen ökat den mängd textbaserad information som vi tar in, genom att ersätta eller komplettera TV och radio. Det blir också svårt att tolka World Value Survey utan att se frågorna, eller för den delen kunna fråga de svarande vad de menar. Vad är egentligen en stark ledare, en sån som Anders Borg eller en sån som Stalin. De kvantitativa undersökningarnas förbannelse! I en mindre undersökning frågade DN ungdomar om de viste vad demokrati är, men vem gör egentligen det?
Samtidigt kan jag inte undgå att oroas. Böcker har någonting som de flesta andra medier saknar, eller åtminstone har somliga böcker det: de utgör långa texter som kan kräva koncentration över lång tid. De kan förmedla komplexa tankar och berättelser. Därmed inte sagt att alla böcker gör det. Kan det vara så förmågan att koncentrera sig över tid minskar? Jag märker själv att de digitala medierna kan vara störande. Vi lever i en tid - och en del av världen - där det är uppseendeväckande att stänga av dem, så uppseendeväckande att det är någonting man kan diskutera på Facebook istället för att göra.
Kan det vara så att Facebook hotar demokratin? Tveksamt. För den som intresserar sig för politik blir den en källa till information och nyheter i minst lika stor utsträckning som den distraherar. Möjligen minskar sannolikheten för att den ointresserade av misstag eller leda hör nyheter när medieutbudet och valfriheten ökar. Att svensk skola inte förmår ge det djup och den bakgrundskunskap som krävs för att tolka politiska påstående (eller enkätfrågor) i sitt sammanhang blir alltmer uppenbart, även om det också verkar tydligt att gruppen unga rymmer mycket stora skillnader i både kunskaper och intresse.
Samtidigt finns det en annan sida av fenomenet, man kan se till sändarna istället för till mottagarna. Inte bara medborgarnas uppmärksamhetsspann har minskat utan också politikernas och nyhetsflödets. Kan det vara så att väljarnas förakt för politiker är välförtjänt? För många unga kan det säkert te sig så. Det är inte bara det att nyhetsfödet präglas av skandaler och förenklingar, de budskap som förmedlas av politiker hör knappast till de mest fördjupade och analytiska som förmedlas i media. Om något så går kommentatorernas analyser - både i tidningar och i bloggosfären - ofta djupare än politikerna själva, även om även de oftast fokuserar på det politiska spelet. Ideologiskt djup och samhällsanalys är någonting man sällan möter, och som heller inte rymms på en Twitterrad - i alla fall inte när dessa ska spottas ut i rask följd. De kärnfulla epigrammen tycks här än mer sällsynta än de spökskrivna tegelstensböckerna (som ofta väl exemplifierar att bokens längd inte är någon garranti för innehållets analytiska djup). Nyhetsflödets egen struktur blir någonting som politikerna anpassar sig efter när de trycker samman sina utsagor för att passa i Twitterrader och enminutscitat i TV, utsagor som sedan kommenteras i en sådan utsträckning att det tillsammans med alla andra kringflytande utsagor bidrar till att göra vår tid till den mest textproducerande någonsin.
Den bild som genereras kan vara anledning nog att vara skeptisk, i synnerhet för dem vars bild består av bråttstycken av denna debatt av till synes kringflytande utsagor. Till och med vi som är intresserade och försöker vara insatta har all anldedning att vara skeptiska, åtminstone mot vissa sidor av hur demokratin fungerar idag, om än inte mot demokratin som sådan.
TILLÄGG: Apropå lärande, uppkoppling och bristande koncentration.
Kommentarer
Men tittar vi över tid ser vi ett medielandskap som drar mer och mer åt det korta, snabba klippet. TV är baserat på att fånga tittarens uppmärksamhet på 5 sekunder, t.o.m. när programmet är 1 timme långt. Och till stor del förkortar Internet uppmärksamhetskravet ytterligare. Blogginlägg som detta uppfattas nog som väldigt långt och avancerat jämfört med vad som verkar vara standard på bloggosfären. Facebook har ännu kortare texter. Youtube har en begränsning på hur långa snuttarna får vara. Twitter är snuttifieringen i koncentrat. M.a.o. verkar vi gå mot ett medielandskap som verkar enligt the path of least resistance-logiken: mindre och mindre krav på uppmärksamhet och koncentrationsförmåga.
Nog kan facebook vara effektivt för mobilisering och informationsspridning på en nivå. Men detta sker på bekostnad bokläsning och den skolning i koncentrationsförmåga det för med sig, av en allmän sänkning av förmågan att ta till sig komplexa tankar och föra komplexa resonemang så finns det ändå anledning att vara bekymrad. Kanske?