En
bland många trender i amerikansk skoldebatt tycks nu vara
karaktärsdanande utbildning, något som bland annat framgår av denhär mycket läsvärda artikeln. Där kan man bl.a. läsa om nya
tester som poängsätter eleverna efter deras förmåga till bl.a.
självbehärskning och integritet. Det visar sig, kanske inte helt
överraskande, att dessa är mer framgångsrika i att förutsäga
långsiktig framgång än traditionella IQ-test och betyg. Det är
viktigare att kunna härda ut och kämpa på än att kunna svara rätt
på prov. Exemplen från amerikanska skolor i artikeln ger tänkvärda
inblickar i hur en sådan poängsättning genom bl.a. lärarsamtal
kan användas för att engagera elever och lärare i arbete med
karaktärsutveckling. Här befinner vi oss alltså ganska långt
ifrån den svenska diskurs där skolans roll som uppfostrarare
framstår som lika kontroversiell som själva koncepten gradering och
betygssättning. Detta märks inte minst när den kommer till
användningen av posters med olika slagord som pedagogiskt verktyg.
Här, om inte förr, slås man av att någonting saknas. Ett drag som
ofta anses känneteckna en stark karaktär är förmågan att motstå
grupptryck. Att lära ut förmågan att tänka själv och gå mot
strömmen är särskilt svårt, bl.a. därför att det är så
paradoxalt att ta till sig denna värdering utifrån. Det hindrar
dock inte att perspektivet är intressant. Personligen tror jag inte
på poängsättning som en metod för karaktärsdanande utbildning,
men väl på att samtal kring karaktär, integritet och etik bör ha
en viktig roll i skolan.
---
Samtidigt
läser jag Winston Churchills Great
Contemporaries, en
samling korta biografier över betydelsefulla samtida. Allt som allt
innefattar den kapitel om The
Earl of Rosebery, Kaiser Wilhelm II (av Tyska Riket), George Bernard
Shaw, Joseph Chamberlain, Sir John French, John Morley, Hindenburg,
Herbert Asquith, Lawrence of Arabia, the Earl of Birkenhead, Marshall
Foch, Alfonso XIII (av Spanien), Douglas Haig, Arthur James Balfour,
Adolf Hitler, George Nathaniel Curzon, Philip Snowden, Clemenceau,
Lord Fisher, Charles Stewart Parnell, Lord Baden-Powell, Boris
Savinkov, Leon Bronstein (Trotsky), Franklin D. Roosevelt och George
V (av Storbritannien). Det rör sig inte riktigt om biografier i
modern mening. Snarare rör han sig i samma genre som Plutarchos
biografier. Det handlar om att utfärda helhetsbedömningar om de
personer som beskrivs, inte minst moraliskt och historiskt. Det är
ingen slump att Plutarchos biografier användes i pedagogiskt syfte
under över 2000 år. Det är ingen överdrift att säga att de spelat en roll i europeisk utbildning åtminstone sedan medeltiden. Om Curchill tänkte sig någonting liknande är svårt att veta. Däremot står det helt klart att han hade politiska syften med sitt biografskrivande. För en person som såg politiken som ett spel mellan personligheter tycks det ha tett sig naturligt att presentera sin analys av samtiden i biografisamlingens form.
Churchill
blandar beundrade förebilder med motsägelsefulla beskrivningar och
direkta avståndstaganden. Närheten till hans muntliga retorik märks
inte minst i beskrivningen av Adolf Hitler där han går från en
öppen frågeställning om Hitlers möjlighet att bidra till freden i
Europa för att sedan leda läsaren fram till intrycket att detta är
det sista som Hitler skulle göra. Inte heller drar han sig för det
kontroversiella, något som märks särskilt i biografin över Boris
Savinkov (som åtminstone jag inte hade hört talas om när jag
började läsa). Här rör det sig om ett genuint positivt omdöme en
person som han samtidigt beskriver som “terrorist” och som “demokrat”. Savinkov började som motståndare (“terrorist”)
till tsardömet för att sedan bli biträdande krigsminister I den
mensjevikiska regeringen och på nytt oppositionell efter
Bolsjevikernas maktövertagande 1917, bl.a. som diplomatisk representant
för Amiral Koltjak under inbördeskriget, och till sist försvinna i
sovjetiskt fängelse. Här märks också Churchills förmåga att
beskriva människor och man anar att förmågan att bedöma dem var
en av hans stora styrkor. Att Churchill själv besatt förmågan att
hävda impopulära åsikter kan det inte råda någon tvekan om, lika
lite som att han i avgörande fall (som t.ex. Hitler) hade mer rätt
än de flesta. Att använda den här typen av litteratur i utbildning låter inte helt orimligt, i synnerhet inte om man har en lärare som är bra nog för att använda den som avstamp för diskussioner om vad som är rätt och fel i olika situationer, vad som krävs av en människa politiken och samhället och i vilken utsträckning det är rätt att låta ändamålen helga medlen.
Kommentarer