Fortsätt till huvudinnehåll

Karaktärsdanade utbildning - och karaktärsorienterad biografisk


En bland många trender i amerikansk skoldebatt tycks nu vara karaktärsdanande utbildning, något som bland annat framgår av denhär mycket läsvärda artikeln. Där kan man bl.a. läsa om nya tester som poängsätter eleverna efter deras förmåga till bl.a. självbehärskning och integritet. Det visar sig, kanske inte helt överraskande, att dessa är mer framgångsrika i att förutsäga långsiktig framgång än traditionella IQ-test och betyg. Det är viktigare att kunna härda ut och kämpa på än att kunna svara rätt på prov. Exemplen från amerikanska skolor i artikeln ger tänkvärda inblickar i hur en sådan poängsättning genom bl.a. lärarsamtal kan användas för att engagera elever och lärare i arbete med karaktärsutveckling. Här befinner vi oss alltså ganska långt ifrån den svenska diskurs där skolans roll som uppfostrarare framstår som lika kontroversiell som själva koncepten gradering och betygssättning. Detta märks inte minst när den kommer till användningen av posters med olika slagord som pedagogiskt verktyg. Här, om inte förr, slås man av att någonting saknas. Ett drag som ofta anses känneteckna en stark karaktär är förmågan att motstå grupptryck. Att lära ut förmågan att tänka själv och gå mot strömmen är särskilt svårt, bl.a. därför att det är så paradoxalt att ta till sig denna värdering utifrån. Det hindrar dock inte att perspektivet är intressant. Personligen tror jag inte på poängsättning som en metod för karaktärsdanande utbildning, men väl på att samtal kring karaktär, integritet och etik bör ha en viktig roll i skolan.

---

Samtidigt läser jag Winston Churchills Great Contemporaries, en samling korta biografier över betydelsefulla samtida. Allt som allt innefattar den kapitel om The Earl of Rosebery, Kaiser Wilhelm II (av Tyska Riket), George Bernard Shaw, Joseph Chamberlain, Sir John French, John Morley, Hindenburg, Herbert Asquith, Lawrence of Arabia, the Earl of Birkenhead, Marshall Foch, Alfonso XIII (av Spanien), Douglas Haig, Arthur James Balfour, Adolf Hitler, George Nathaniel Curzon, Philip Snowden, Clemenceau, Lord Fisher, Charles Stewart Parnell, Lord Baden-Powell, Boris Savinkov, Leon Bronstein (Trotsky), Franklin D. Roosevelt och George V (av Storbritannien). Det rör sig inte riktigt om biografier i modern mening. Snarare rör han sig i samma genre som Plutarchos biografier. Det handlar om att utfärda helhetsbedömningar om de personer som beskrivs, inte minst moraliskt och historiskt. Det är ingen slump att Plutarchos biografier användes i pedagogiskt syfte under över 2000 år.  Det är ingen överdrift att säga att de spelat en roll i europeisk utbildning åtminstone sedan medeltiden. Om Curchill tänkte sig någonting liknande är svårt att veta. Däremot står det helt klart att han hade politiska syften med sitt biografskrivande. För en person som såg politiken som ett spel mellan personligheter tycks det ha tett sig naturligt att presentera sin analys av samtiden i biografisamlingens form.
 
Churchill blandar beundrade förebilder med motsägelsefulla beskrivningar och direkta avståndstaganden. Närheten till hans muntliga retorik märks inte minst i beskrivningen av Adolf Hitler där han går från en öppen frågeställning om Hitlers möjlighet att bidra till freden i Europa för att sedan leda läsaren fram till intrycket att detta är det sista som Hitler skulle göra. Inte heller drar han sig för det kontroversiella, något som märks särskilt i biografin över Boris Savinkov (som åtminstone jag inte hade hört talas om när jag började läsa). Här rör det sig om ett genuint positivt omdöme en person som han samtidigt beskriver som “terrorist” och som “demokrat”. Savinkov började som motståndare (“terrorist”) till tsardömet för att sedan bli biträdande krigsminister I den mensjevikiska regeringen och på nytt oppositionell efter Bolsjevikernas maktövertagande 1917, bl.a. som diplomatisk representant för Amiral Koltjak under inbördeskriget, och till sist försvinna i sovjetiskt fängelse. Här märks också Churchills förmåga att beskriva människor och man anar att förmågan att bedöma dem var en av hans stora styrkor. Att Churchill själv besatt förmågan att hävda impopulära åsikter kan det inte råda någon tvekan om, lika lite som att han i avgörande fall (som t.ex. Hitler) hade mer rätt än de flesta. Att använda den här typen av litteratur i utbildning låter inte helt orimligt, i synnerhet inte om man har en lärare som är bra nog för att använda den som avstamp för diskussioner om vad som är rätt och fel i olika situationer, vad som krävs av en människa politiken och samhället och i vilken utsträckning det är rätt att låta ändamålen helga medlen.

Great Contemporaries finns tillgänglig i fulltext här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…