Sedan har vi de personer som anses stå precis bakom de synbara makthavarna. En person som med viss regelbundenhet dyker upp i beskrivningar av rysk politik är Vladislav Surkov, nyligen utnämnd vice premiärminister; mannen som myntade begreppet "suverän demokrati" som beskrivning av Rysslands politiska system. Här har vi en person som synbarligen odlar en annan typ av image än den som framgångsrika västerländska politiker brukar försöka uppnå. London Review of Books sammanfattar:
[...] trained as a theatre director then became a PR man; now his official role is ‘vice-head of the presidential administration’, but his influence over Russian politics is unsurpassed. He is the man behind the concept of ‘sovereign democracy’, in which democratic institutions are maintained without any democratic freedoms, the man who has turned television into a kitsch Putin-worshipping propaganda machine and launched pro-Kremlin youth groups happy to compare themselves to the Hitler Youth, to beat up foreigners and opposition journalists, and burn ‘unpatriotic’ books on Red Square. But this is only half the story.
In his spare time Surkov writes essays on conceptual art and lyrics for rock groups. He’s an aficionado of gangsta rap: there’s a picture of Tupac on his desk, next to the picture of Putin. And he is the alleged author of a bestselling novel, Almost Zero. ‘Alleged’ because the novel was published (in 2009) under the pseudonym Natan Dubovitsky – Surkov’s wife is called Natalya Dubovitskaya. Officially Surkov is the author of the preface, where he denies being the author of the novel, then makes a point of contradicting himself [---]
The novel is a satire of contemporary Russia whose hero, Egor, is a corrupt PR man happy to serve anyone who’ll pay the rent. A former publisher of avant-garde poetry, he now buys texts from impoverished underground writers, then sells the rights to rich bureaucrats and gangsters with artistic ambitions who publish them under their own names. The world of PR and publishing as portrayed in the novel is extremely dangerous. Publishing houses have their own gangs, whose members shoot each other over the rights to Nabokov and Pushkin, and the secret services infiltrate them for their own murky ends. It’s exactly the sort of book Surkov’s youth groups burn on Red Square.[---]
The novelist Eduard Limonov describes Surkov himself as having ‘turned Russia into a wonderful postmodernist theatre, where he experiments with old and new political models’. There’s something in this. In contemporary Russia, unlike the old USSR or present-day North Korea, the stage is constantly changing: the country is a dictatorship in the morning, a democracy at lunch, an oligarchy by suppertime, while, backstage, oil companies are expropriated, journalists killed, billions siphoned away. Surkov is at the centre of the show, sponsoring nationalist skinheads one moment, backing human rights groups the next. It’s a strategy of power based on keeping any opposition there may be constantly confused, a ceaseless shape-shifting that is unstoppable because it’s indefinable. [---]
The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.
Surkov tycks aktivt inta rollen som "gray cardinal" (eller "grå eminens" som vi snarare skulle säga på svenska), en beskrivning som syftar tillbaka på kardinal Richelieus roll i 1600-talets Frankrike, men som i det här sammanhanget snarare för tankarna till Potemkin eller Beria. Samtidigt väljer Surkov av allt att döma att associera sig med ett språkbruk och en idévärld som inte alls är typiskt rysk, utan snarare betonar parallellen med hur den kapitalistiska världsordningen beskrivs av sina kritiker i väst, med den radikala skillnaded att Surkov använder samma beskrivning på ett system som han själv - trots antydningen till ironisk distans - är en del av.
Det faktum att en sådan image är fullt möjlig antyder en utbredd misstro mot systemet, som i Ryssland kontrasterar kraftigt mot den överväldigande tro - vare sig det är på kommunismen, tsaren eller ortodoxin - som ibland framställs som så karaktäristisk för landet under tidigare perioder. Också kombinationen har ibland framställts som typiskt rysk. Cynism leder emellertid inte till revolt, inte heller tro på systemet. Istället leder det till ett accepterande, t.ex. av att Ryssland är Ryssland. Detta i sin tur underbygger föreställningen om att Ryssland behöver en stark ledare som ge landet det bästa som kan åstadkommas under omständigheterna. Putin har arbetat länge på den rollen. Surkov tycks istället inta rollen som "the evil we know", en person som blir att föredra som makthavare eftersom han åtminstone är kompetent, rent av möjlig att beundra.
Demokrati förutsätter såväl en ekeptisk distans till makthavarna som en välgrundad uppfattning om att det är möjligt att påverka politiken. Ingenting av detta innebär emellertid att Ryssland inte kan förändras. Den nuvarande situationen är en annan än de under Sovjettiden, även om den på vissa sätt tycks påminna om det sovjetiska åttiotalet. Sovjets fall säger också någonting om hur system med en låg grad av folkligt förtroende tenderar att utvecklas; dvs. genom kollaps; när vissa delar av systemet inte kan förändras genom gradvis utveckling kommer de istället till punkter när ifrågasättandet istället leder till att de blir oförsvarbara - eller om man så vill obrukbara - det är därför som dagens ryska system bygger vidare på åtskilliga sovjetrysska och sovjetiskt federala institutioner, men inte alls på det gamla kommunistiska partiet. Inte ens dagens kommunistiska parti är särskilt likt det gamla. Nu står vi möjligen efter ytterligare en större eller mindre förändring i rysk politik. Frågan är emellertid vilken ledare och vilken ideologi som skulle verka trovärdig idag; och vilken del av det ledande skiktet som eventuellt faller bort.
TILLÄGG: En annan intressant sak är naturligtvis att man knappast skulle referera till Derrida eller Lacan i Sveriges riksdag, av det enkla skälet att namnen inte hör till allmängodset. Ryska ledande politiker tycks ofta väsentligt mer välutbildade. Medvedev undervisade t.ex. i romersk och rysk juridik i S:t Petersburg innan han gav sig in i politiken. Det är också en spännande skillnad.
Kommentarer