Fortsätt till huvudinnehåll

Vad som styr revolutioner

Till sommarläsningen hörde statsvetaren Theda Skocpols fascinerande States and social revolutions, en modern klassiker där hon på 1970-talet diskuterade vad som styr utgången i våldsamma samhällsomdaningar genom en jämförande analys av Franska Revolutionen, Ryska Revolutionen och Kinesiska Revolutionen.

Skocpol gjorde sig känd framförallt genom Bringing the State Back in och andra verk där hon återförde samhällsvetenskapernas uppmärksamhet till de statliga institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen och därmed inledde den så kallade nyinstitutionalismen. I min egen forskning har jag framförallt hänvisat till hennes senare verk – t.ex. Diminished Democracy – där hon diskuterar civilsamhällets organisationsformer och deras betydelse för demokratin (detta skriver jag om t.ex. i den här understreckaren) .

I States and Social Revolutions är den centrala tesen att det som styr utgången av sociala revolutioner – i meningen våldsamma omfattande samhällsomvandlingar – inte så mycket är revolutionärernas intentioner som deras organisering och politiska omgivning. Därmed gör hon också upp med Marx på den tiden helt dominerande föreställning om att det är revolutionärernas klasstillhörighet – eller snarare vilken klass de ”företräder” – som styr revolutionens resultat (i Marx analys var Franska Revolutionen det främsta exemplet på en borgerlig revolution medan hans sovjetiska efterföljare gjorde anspråk på att vara en proletär revolution; Kinesiska Revolutionen har bl.a. beskrivits som en borgerlig revolution 1911 och en bonde- och proletär revolution i samband med Andra Världskriget). Skocpol pekar därmed framåt mot en samhällsvetenskap där institutioner är ett väsentligt mer centralt analytiskt begrepp än klassintressen.

För Skocpol är det mest avgörande draget i revolutionernas första fas hur organiserat lokalsamhället är. Frankrike – med sina Västeuropeiskt feodala traditioner – hade under 1700-talet fortfarande en fungerande byorganisation, och det var denna organisation som skulle bilda grunden för revolutionen ute i landet. Oavsett vilka mål som revolutionärerna i Paris hade så var de lokala ledarnas mål att undkomma de feodala privilegier och avgifter som adeln och kyrkan lade på landägare och arrendatorer. Franska Revolutionens kanske viktigaste sociala omvandling blev mycket riktigt avskaffandet av dessa samt införandet av likhet inför lagen, inte minst skatterättsligt genom avskaffandet av adelns och kyrkans privilegier. Marx identifierade Franska Revolutionen som en borgerlig revolution just på grund av att den befäste snarare än avskaffade egendomsrätten, inte minst egendomsrätten till mark, som genom dessa förändringar renodlades genom de feodala privilegiernas avskaffande. Andra tidigare forskare, som t.ex. Norbert Elias, fick emellertid problem med detta när de studerade saken närmare. Den parisiska borgerlighet som fanns före revolutionen, i synnerhet de under revolutionen så inflytelserika advokaterna, var i hög grad indragen i den dåvarande politisk-administrativa statens privilegiesystem och kunde knappast ha haft något omedelbart intresse av dess avskaffande.

I Ryssland och Kina saknades denna lokala organisation länge. Båda staterna var väsentligt mer centraliserade än Frankrike. I synnerhet i Rysslands fall penetrerades de lokala eliterna av tsardömets centralism. Där blev den drivande organiseringen under Revolutionen därför inte existerande ålders- och klassöverskridande. Istället inleddes Revolutionen av hemvändande revolterande soldater från Första Världskrigets fronter. De lokala råd – sovjeter - som byggdes upp på detta sätt leddes av unga, oftast egendomslösa, män snarare än av äldre etablerade lokala företrädare. Det var denna organisering som under sin struktureringsfas kunde penetreras och tas över av de centraliserade och välorganiserade Bolsjevikerna.

I Kina, slutligen, fanns under lång tid ingen etablerad lokal politisk organisation. Det var först när en lokal politisk nivå efter europeisk förebild infördes av de sista Qingkejsarna som förutsättningarna för revolutionen skapades. Framförallt var det arméns omorganisation kring år 1900, ersättandet av den centraliserade men urmodiga Manchuarmén med provinsiellt organiserade västerländskt tränade regementen, som skapade förutsättningarna för kejsardömets avskaffande och republikens införande 1911. Det var också därför som republiken under 1910-talet först genomfördes som en militär diktatur och sedan sönderföll i ett inbördeskrig mellan regionalt baserade krigsherrar med maktbas i lokala eliter och regementen.

Om de initiala organisationsformerna har betydelse för huruvida det alls blir någon revolution så är dock omständigheterna och de organisationsformer som utvecklas för att hantera dessa avgörande. Det som i samband med Franska Revolutionen främst har påverkat franska statens senare utveckling är Revolutionskrigen, som inte bara spred revolutionens modeller utan också framfödde Napoleon, som ju i första hand var en militär härförare och inte en revolutionsledare, och som senare skulle fullfölja den renodling och nationella likriktning av nationella militära och civila institutioner som redan påbörjats under republiken. Också Sovjet var i hög grad en produkt av ett krig, i det fallet ryska inbördeskriget, där både Trotskij och Stalin gjorde stora insatser för att bygga upp den framväxande sovjetstaten, en stat som i betydligt högre grad skulle bli produkten av kriget och de därpå följande utrensningarna än av det inledande skedets arbetar-, bonde- och soldatsovjeter. I såväl Frankrike som Sovjet skulle det bestående arvet bli en kombination av det tidigare statens centralistiska tendenser och de likaledes centralistiska resultaten av en organisation formad för krig.

I Kina var det i än högre grad inbördeskriget som skulle styra den nya statens utformning. 1911 var kommunistpartiet en marginell företeelse. Under en period var de bara en falang i det betydligt större nationalistpartiet Kuomintang (senare statsbärande på Taiwan). Maos omorganisering av kommunistpartiet skedde under brinnande inbördeskrig först i kamp mot krigsherrarna och senare som USA-understödd gerillarörelse mot den japanska ockupationsmakten under Andra Världskriget. Inte minst blandningen av ideologi och gerillakamp skulle tillsammans med motståndet mot städernas tidigare Kuomintanganknutna intelligentia forma Maoepoken och Kulturrevolutionens till kaos gränsande terrorvälde. Hur denna utveckling sedan kan knytas samman med senare tiders utveckling mot dagens partistat i modernisering lämnas däremot osagt i denna bok som ursprungligen publicerades på 1970-talet.

Försöker man dra paralleller till dagens politiska omvälvningar så är det första påpekandet som måste göras att de flesta politiska förändringar som gör anspråk på att vara revolutioner inte kan klassificeras som sociala revolutioner, utan snarare är statskupper. I termer av organisering på mikronivån kan det emellertid visa sig att Internet utgör en avgörande nyhet, åtminstone i länder där Twitter blir en viktigare organisationsutgångspunkt än lokalsamhället. Hur en administration med Internet som grundpelare skulle se ut återstår dock rimligen att se. Det är också värt att påpeka att ingångsskedets organisationsform i de flesta fall inte överlever för att bli mer än just detta. Bryter inga inbördeskrig ut i Tunisien eller Egypten är det knappast troligt att den sociala strukturen genomlever någon social revolution. Snarare kommer det handla om en redan pågående social omvandling där den nya politiska makten kommer att ta sin utgångspunkt i den redan existerande administrationen, i bästa fall kompletterad med demokratiska institutioner, men i Egypten just nu med militären som hittills mest avgörande del. I Libyen inleddes däremot ett inbördeskrig. Den statliga ordningen började bryta samman. Det som trädde i dess ställe där var just en ny ordning baserad på den starkaste lokala organisationsformen. I Libyens fall har därför stammarna och fraktioner ur de väpnade styrkorna kommit att bilda grunden för ett alternativt styre.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…