I förvisso borgerliga SvD kan man läsa om hur Håkan Juholt ”är på besök i kulturens värld”. S-ledaren säger själv att han ”är inte på något sätt kulturutövare. Men jag får min kraft av vad andra kan skapa”. Nu har han bestämt sig för att göra kulturen till valfråga. Han antyder att han har en del praktiska förslag, bl.a. en skattesubvention av kulturnäringar. Han plockar också upp gamla idéer som fri entré till statliga muséer och ”funderar på en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning” – något som för övrigt var en uttalad och beslutad målsättning vid offentliga byggen under större delen av 1900-talet, men som sällan eller aldrig förverkligades under dåtidens socialdemokratiska regeringar.
I stora drag är Juholts kulturpolitiska utspel typexempel på ett mycket mer generellt problem med kulturpolitisk debatt: Han talar om ”kulturen” som om alla viste vad kultur är. Kultur är dock ett komplext begrepp. Vi anar att han inte menar svensk kultur på samma sätt som Sverigedemokraterna menar (de är i själva verket tydligare än de flesta etablerade partiers kulturpolitiker: vi anar att de i princip är för runstenar och midsommarstång och mot Konstfack och modern konst, utom möjligen Lars Vilks). Kanske skulle också de som hoppades att Björklund skulle återinföra läsningen av litterära klassiker i skolan bli besvikna på Juholts kulturpolitik. De flesta andra kulturintresserade svenskar tänker sig nog att Juholt menar det samma som de när han sägar att han är för kultur. Troligen tänker sig även Juholt att det är så. Men så är det knappast. Och detta är problemet: kulturpolitiken engagerar inte därför att man inte diskuterar kultur. När kultur diskuteras med politiska implikationer: som t.ex. av sverigedemokrater, Lars Vilks och ibland t.o.m. av Jan Björklund, då märks åtminstone något mer engagemang (se även tidigare inlägg från tiden före valet).
Men de debatterna sker utanför den etablerade kulturpolitiken och ifrågasätter den ofta. Paradoxalt nog är kulturens politik ofta kontroversiell men berörs sällan av kulturpolitiska diskussioner. Frågan är om kulturpolitiken kan – och bör – göras mer relevant.
I stora drag är Juholts kulturpolitiska utspel typexempel på ett mycket mer generellt problem med kulturpolitisk debatt: Han talar om ”kulturen” som om alla viste vad kultur är. Kultur är dock ett komplext begrepp. Vi anar att han inte menar svensk kultur på samma sätt som Sverigedemokraterna menar (de är i själva verket tydligare än de flesta etablerade partiers kulturpolitiker: vi anar att de i princip är för runstenar och midsommarstång och mot Konstfack och modern konst, utom möjligen Lars Vilks). Kanske skulle också de som hoppades att Björklund skulle återinföra läsningen av litterära klassiker i skolan bli besvikna på Juholts kulturpolitik. De flesta andra kulturintresserade svenskar tänker sig nog att Juholt menar det samma som de när han sägar att han är för kultur. Troligen tänker sig även Juholt att det är så. Men så är det knappast. Och detta är problemet: kulturpolitiken engagerar inte därför att man inte diskuterar kultur. När kultur diskuteras med politiska implikationer: som t.ex. av sverigedemokrater, Lars Vilks och ibland t.o.m. av Jan Björklund, då märks åtminstone något mer engagemang (se även tidigare inlägg från tiden före valet).
Men de debatterna sker utanför den etablerade kulturpolitiken och ifrågasätter den ofta. Paradoxalt nog är kulturens politik ofta kontroversiell men berörs sällan av kulturpolitiska diskussioner. Frågan är om kulturpolitiken kan – och bör – göras mer relevant.
Kommentarer