Fortsätt till huvudinnehåll

Juholts kulturpolitik

I förvisso borgerliga SvD kan man läsa om hur Håkan Juholt ”är på besök i kulturens värld”. S-ledaren säger själv att han ”är inte på något sätt kulturutövare. Men jag får min kraft av vad andra kan skapa”. Nu har han bestämt sig för att göra kulturen till valfråga. Han antyder att han har en del praktiska förslag, bl.a. en skattesubvention av kulturnäringar. Han plockar också upp gamla idéer som fri entré till statliga muséer och ”funderar på en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning” – något som för övrigt var en uttalad och beslutad målsättning vid offentliga byggen under större delen av 1900-talet, men som sällan eller aldrig förverkligades under dåtidens socialdemokratiska regeringar.

I stora drag är Juholts kulturpolitiska utspel typexempel på ett mycket mer generellt problem med kulturpolitisk debatt: Han talar om ”kulturen” som om alla viste vad kultur är. Kultur är dock ett komplext begrepp. Vi anar att han inte menar svensk kultur på samma sätt som Sverigedemokraterna menar (de är i själva verket tydligare än de flesta etablerade partiers kulturpolitiker: vi anar att de i princip är för runstenar och midsommarstång och mot Konstfack och modern konst, utom möjligen Lars Vilks). Kanske skulle också de som hoppades att Björklund skulle återinföra läsningen av litterära klassiker i skolan bli besvikna på Juholts kulturpolitik. De flesta andra kulturintresserade svenskar tänker sig nog att Juholt menar det samma som de när han sägar att han är för kultur. Troligen tänker sig även Juholt att det är så. Men så är det knappast. Och detta är problemet: kulturpolitiken engagerar inte därför att man inte diskuterar kultur. När kultur diskuteras med politiska implikationer: som t.ex. av sverigedemokrater, Lars Vilks och ibland t.o.m. av Jan Björklund, då märks åtminstone något mer engagemang (se även tidigare inlägg från tiden före valet).

Men de debatterna sker utanför den etablerade kulturpolitiken och ifrågasätter den ofta. Paradoxalt nog är kulturens politik ofta kontroversiell men berörs sällan av kulturpolitiska diskussioner. Frågan är om kulturpolitiken kan – och bör – göras mer relevant.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…