Fortsätt till huvudinnehåll

Juholts kulturpolitik

I förvisso borgerliga SvD kan man läsa om hur Håkan Juholt ”är på besök i kulturens värld”. S-ledaren säger själv att han ”är inte på något sätt kulturutövare. Men jag får min kraft av vad andra kan skapa”. Nu har han bestämt sig för att göra kulturen till valfråga. Han antyder att han har en del praktiska förslag, bl.a. en skattesubvention av kulturnäringar. Han plockar också upp gamla idéer som fri entré till statliga muséer och ”funderar på en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning” – något som för övrigt var en uttalad och beslutad målsättning vid offentliga byggen under större delen av 1900-talet, men som sällan eller aldrig förverkligades under dåtidens socialdemokratiska regeringar.

I stora drag är Juholts kulturpolitiska utspel typexempel på ett mycket mer generellt problem med kulturpolitisk debatt: Han talar om ”kulturen” som om alla viste vad kultur är. Kultur är dock ett komplext begrepp. Vi anar att han inte menar svensk kultur på samma sätt som Sverigedemokraterna menar (de är i själva verket tydligare än de flesta etablerade partiers kulturpolitiker: vi anar att de i princip är för runstenar och midsommarstång och mot Konstfack och modern konst, utom möjligen Lars Vilks). Kanske skulle också de som hoppades att Björklund skulle återinföra läsningen av litterära klassiker i skolan bli besvikna på Juholts kulturpolitik. De flesta andra kulturintresserade svenskar tänker sig nog att Juholt menar det samma som de när han sägar att han är för kultur. Troligen tänker sig även Juholt att det är så. Men så är det knappast. Och detta är problemet: kulturpolitiken engagerar inte därför att man inte diskuterar kultur. När kultur diskuteras med politiska implikationer: som t.ex. av sverigedemokrater, Lars Vilks och ibland t.o.m. av Jan Björklund, då märks åtminstone något mer engagemang (se även tidigare inlägg från tiden före valet).

Men de debatterna sker utanför den etablerade kulturpolitiken och ifrågasätter den ofta. Paradoxalt nog är kulturens politik ofta kontroversiell men berörs sällan av kulturpolitiska diskussioner. Frågan är om kulturpolitiken kan – och bör – göras mer relevant.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…