onsdag, februari 01, 2006

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till synes objektiva vetenskaper som matematik och naturvetenskap formades enligt Spengler av sin kulturs mentalitet. I sådana resonemang är han närmast en föregångare till senare tiders idé- och teknikhistoriker. Tanken att världshistoria med nödvändighet skrivs från en specifik kulturs horisont har blivit något av en etablerad sanning i vår tids akademiska och politiska diskurs. Även Spenglers föreställningar om fundamentalt åtskilda kulturer drivna av skilda mentaliteter och med inbördes oöversättliga världsbilder har emellertid sina paralleller i våra dagar, inte minst efter 11 september, 2001. Inte heller tanken att andra regioner är på väg att passera Västerlandet i utveckling är frånvarande i vår samtid.

För Spengler innebar varje högkultur att ett specifikt sätt att tänka, känna och betrakta världen uppnådde stabil dominans och manifesterade sig i ett samhälle som därmed höjde sig över och skiljde sig ifrån resten av mänskligheten. Högkulturerna kännetecknades av sin kreativitet och snabba utveckling av nya kulturella former. Europa hade hittills sett tre sådana högkulturer: den antika, den arabiska och den västerländska. Dessa hade i sin tur karaktäriserats av tre från varandra helt skilda mentaliteter: apollinsk, magisk och faustisk. Faustisk västerländsk kultur karaktäriserades av en världsbild baserad på ett oändligt rum kombinerad efter en strävan mot evigheten, i termer av såväl territoriell och ekonomisk expansion som vetenskaplig förståelse. Naturvetenskapen, och i synnerhet den moderna fysiken, var alltså en direkt produkt av en faustisk världsbild. Även historicismen var emellertid fautsisk, liksom föreställningen om varje människas liv som en berättelse om personlig utveckling. Biografin, romanen och självbiografin blev därmed typiskt faustiska litteraturformer. I sitt förord beskrev Spengler till och med sin egen redogörelse för högkulturernas livsprocesser som någonting som endast skulle vara möjligt för en faustisk människa. Den västerländska kulturen hade emellertid sett sin gryning så sent som kring år tusen. Såväl kristendomen som den antika filosofin var däremot fundamentalt främmande element som tagits över från andra högkulturer. De tolkningar som gjorts av dessa inom senare tiders västerländska tänkande var emellertid ofta rent faustiska, helt enkelt därför att de var produkter av sin omgivning och ingenting hade gemensamt med de fenomen de ansågs tolka. Jesus av Nazareth var alltså visserligen ”magisk” och Sokrates antik. Korståg, skolastik och katolsk aristotelisk filosofi var däremot produkter av det faustiska Västerlandet.

I likhet med Platon och Vergilius menade Spengler att den antika kulturen hade haft sin egentliga höjdpunkt redan före de perioder då dessa skribenter levat och verkat. Den antika högkultur han beskrev kunde spåras tillbaka till trojanska kriget, men ebbade ut redan under tidig romersk kejsartid. Diokletianus och Konstantin den Stores Rom var för Spengler inte antika, utan tillhörde den högkultur han något förvirrande kallar arabisk eller magisk. Denna hade blommat upp kring östra Medelhavet i skuggan av Rom och nådde sin första storhetstid i Bysans och Sassanidernas nypersiska rike, för att sedan i en triumfatorisk slutfas enas i Muhammeds och kalifernas islamiska världsrike. Skillnaderna mellan apollinsk, faustisk och magisk mentalitet var för Spengler betydande. Den antika högkulturens världsuppfattning hade varit fokuserad på den fysiska kroppen. Gudarna hade varit människoliknande personer medan byggnadsverk och statyer var självtillräckliga skapelser. Den antika konsten hade nått sin fulländning i skulpturer av den idealt atletiska manliga kroppen. Antikens tidsuppfattning fokuserade helt på nuet och antika biografier hade därför inte mycket att säga om personlig utveckling medan antika berättelser hade lika lite att säga om skillnader mellan länder och tider. I den magiska världen var den fysiska kroppen däremot irrelevant vid sidan av den andliga världen (vilket också skiljer den från den faustiska dualismen mellan ande och materia). På samma sätt var människan irrelevant vid sidan av Gud, oavsett om denna Gud var den tidiga kristendomens, islams, den persiska zoroastrismens eller de senromerska kulternas Mithra, Isis eller Sol Invictus. Själva grundbilden i den magiska världsuppfattningen var världen som en grotta helt uppfylld av Guds allmakt, en bild som illustrerades av kupoler i byggnader som Roms Panteon, Konstantinopels Hagia Sofia och de moskéer som en dag skulle inspireras av den senare, men helt annorlunda än Västerlandets mot himlen strävande gotiska katedraler. Det var heller inte politiska gemenskaper som utgjorde grunden för den magiska världsbilden utan istället religiösa, som kyrkor, mysteriesamfund och islams Umma.

Som titeln antyder handlar Spenglers schema emellertid inte bara om att dela upp världen och historien i högkulturer utan också om att beskriva deras livscykler. Enligt Spengler genomgick nämligen alla högkulturer ett antal gemensamma utvecklingsfaser. Den västerländska kulturen såg sin gryning kring år tusen som en följd av skeenden i vad Spengler kallar en förkultur. För honom framstod germanernas Nordeuropa och det av dem erövrade Sydvästeuropa som en primitiv värld utan egentlig politisk och kulturell struktur. Först i Karl den Stores frankiska rike började en sådan kultur utvecklas. Den politiska strukturen i detta rike var emellertid inte stabil nog att hålla samman efter hans död och den kulturella förnyelse som pågick under hans styre var fortfarande mer bysantinskt och arabiskt magisk, som ett uttryck för något nytt. Denna oformliga tidiga kultur hade enligt Spengler paralleller i alla högkulturers förkulturer. Antikens förkultur placerade han i den mykenska civilisationen, medan den arabiska döljs av redan existerande högkulturer. Dess andliga rötter var dock märkbara i den tidiga kristendomen och bland likartade rörelser som fariséer och manikéer.

Högmedeltidens ridderliga Europa blir, som Spengler älskar att utrycka saken, ”samtida” med parallella epoker i andra kulturer, som till exempel den doriska epokens Grekland, Gamla Rikets Egypten och Zhoudynastins Kina. Medeltidens av klosterordnarna representerade andlighet får sina paralleller i formeringen av brahmanerna som kast i Indien och uppkomsten av kyrkor, mysterier och andra religiösa sammanslutningar i den magiska mellanöstern. På samma sätt var 1500-talets Ryssland under Ivan den Förskräcklige ”samtida” med Frankernas Rike under Karl den Store, eftersom Ryssland enligt Spengler inte tillhörde Västerlandet utan istället utgjorde ett tidigt stadium av en ny, yngre – eller om man så vill primitivare – kultur, även om denna, under såväl Peter den Stores efterföljare som under bolsjevikerna, levde sitt liv under ytan på en struktur som uttrycktes i förment västerländska termer. Det är betecknande att den av Spengler influerade analytikern Huntington noterar att kommunistiska revolutioner aldrig ägt rum i några västerländska stater utan istället kommit att utgöra en ideologi för andra kulturer som velat uttrycka sitt motstånd mot Västerlandet i västerländska termer. Med tiden var det dock enligt Spengler själv tänkbart att Ryssland skulle bryta sig ur detta järngrepp på samma sätt som araberna en gång brutit sig ur den mask av antik kultur den dolt sig bakom under vad han beskrev som Diokletianus och Konstantin den Stores romerska kalifat.

Nästa fas utgjordes av reformationen, i Västerlandet representerad av såväl reformation som motreformation, från Calvin och Luther till Ignatius av Loyola. I antikens Grekland utgörs parallellen av de försokratiska naturfilosoferna och i Kina av tänkare som Lao Tsu. Reformationen kulminerade med militanta reformatorer som Cromwell och Mohamed.
Den utgör en vändpunkt i högkulturens utveckling och därmed också början till slutet. Härpå följer nämligen rationalismen och den förfining Spengler beskriver som ”civilisation”. Civilisation var emellertid långt ifrån någon entydigt positivt term i mellankrigstidens Tyskland. Den var starkt förknippad med fransmäns och britters anspråk på att äga universella värden som kunde förmedlas till resten av mänskligheten. ”Civilisation” blev motsatsen till Tysklands ”kultur”, den djupa organiska gemenskap människan tillhörde från födseln och som därmed skiljde sig markant från civilisationens inlärda ytlighet. För Spengler är civilisationen högkulturens höst och vinter. När den inleds har fokus för kulturens utveckling flyttats från landsbygdens slott och kloster till allt större städer och borgerskapet har långsamt börjat sin väg att ersätta eller absorbera de prästerliga och adliga stånd som tidigare uppburit kulturen. Samtidigt som den uppnår sina mest avancerade filosofiska och konstnärliga skapelser börjar kulturen ifrågasätta sig själv och dess tänkande blir allt mer nihilistiskt. Kulturens höst kulminerar i de sista stora filosofiska systemen där allt kan förklaras: Platon, Aristoteles, de senare Upanishaderna, Buddha, Kant, Hegel och Locke tillhör alla denna epok i sina respektive kulturer. På unga levande kulturfolk gör sådana gamla civilisationer enligt Spengler intryck av att vara intriganta, cyniska och ytliga – bysantinska. Detta var för övrigt Spenglers förklaring till såväl europeisk antisemitism som till den nytestamentliga tidens judars hat mot romarna och våra dagars amerikaners förakt för kineser. Dessa folk var alltså mer utvecklade, inte mindre, men också mer sofistikerade i en inte helt positiv mening.

Kulturell nedgång behöver emellertid inte leda till politisk svaghet. Tvärtom är den civiliserade perioden en period då kulturen blivit tillräckligt stabil och välorganiserad för att grunda imperier. Här följer således Alexander den Store, den sena romerska republikens erövringar under Scipio och Marius, Kinas enande under Qindynastin och de europeiska stormakternas koloniala imperier. På den andliga sidan inträder emellertid vintern då livet självt blir ett existentiellt problem och måste uthärdas och analyseras snarare än levas. I Grekland och Rom blir skepticism och cynism de dominerande filosofierna. I Indien är detta den buddistiska perioden och i Kina tar den kontemplativa taoismen överhanden tillsammans med den upplyst passiva konfucianismen. Med tiden stelnar även det politiska livet i strikta byråkratiska former medan de politiska förändringar som faktiskt äger rum i realiteten bara utgörs av irrelevanta hovintriger och ytligt politiskt spel utan betydelse för samhällets faktiska strukturer. Människorna identifierar sig heller inte med kulturen utan blir allt mer kosmopolitiska. Medan kulturernas höst är en irreligiös och cynisk period är vintern dock inbäddad i en ny men visionslös religiositet. Detta är också det stadium i vilket Spengler placerade 1900-talets Kina och Indien, liksom den arabiska världen. Samtidigt tyckte han sig också se åtskilliga tecken på att även Västerlandet nu skulle vara på väg in i denna epok. Det torde vara uppenbart att han inte hälsade den liberala demokratin som någon seger utan istället uppfattade den som en dekadent civilisations sista kosmopolitiska system.

Nästa steg skulle infalla när civilisationen tröttnat på sin egen ytliga nihilism. Då skulle en andra religiositet sänka sig över västerlandet så som han menade redan hade skett i Fjärran Östern och den muslimska världen, där han menade att buddismen stelnat i en ritualiserad religiös form medan islam sjunkit in i passivitet. Denna andra religiositet skilde sig enligt Spengler från den första i det att den saknade dess kreativitet. Den skilde sig också från den nyreligiösa rörelse som spritt sig över de romerska caesarernas värld och som utgjort en ny kulturs gryning snarare än en åldrande civilisations sista förstelning. Spengler gör här sitt bästa för att beskriva senare skedens prestationer och samhällsförändringar som oväsentliga i jämförelse med dem som skett tidigare. Det är också här man som tydligast märker hur tendensiöst han kan undervärdera skillnader som inte passar in i hans system, trots hela den skarpsynthet han faktiskt kunde utveckla i analysen av mentalitetsskillnader där han väntade sig att se dem.

Spengler uppfattade sig själv som en av de få människor som vågat skåda historien opartiskt och i dess helhet. Ironiskt nog framstår han i mångt och mycket som ett barn av sin tid. De mentalitetsförändringar som ligger mellan oss och tjugotalets Tyskland framgår tydligt när man betänker hur svårfattlig Spenglers civilisationskritik kan te sig och hur lite många idag skulle bry sig om den västerländska partikularitetens försvinnande till förmån för en kosmopolitisk världskultur, för att inte tala om hur många som skulle uppfatta det som något positivt. Som all sann ironi tydliggör detta såväl hans insiktsfullhet i påståendet om historicismens ofrånkomlighet, som hans insiktslöshet i hävdandet av sitt eget perspektiv i ett relativistiskt system.

2 kommentarer:

Hugo Olofsson sa...

En ganska bra kommentar till Västerlandets Undergång, där skribenten åtminstone försöker förstå Spengler. Dock är mycket övrigt att önska vad gäller en faktisk diskussion av hans ideer. Att peka på hur den samtida människan upplever världen är på intet vis en kritik av hans ideer. Att Spenglers arbete är en produkt av sin tid råder det ingen tvekan om, men man måste betrakta detta med den historiska distans som ämnet kräver. Spenglers tid var i högsta grad en övergångstid. Den världskänsla som hans verk ger uttryck för måste analyseras utan att forskaren värderar dess ideer utifrån sig själv. Vad Spengler upplevde som sanning kan för oss vara en nyckel till en förståelse av historien som går bortom vår egen historiska situation och dess aktuella problem.

Anonym sa...

Takk for interessant informasjon