En historisk period som länge har fascinerat mig är mellankrigstidens Tyskland. Det som i grunden fångar min uppmärksamhet är kanske hur nazismen kunde stiga till makten i en stat som på många sätt utgör hjärtat av Europa.
Tidigare i år läste jag en bok som ger ett alldeles särskilt perspektiv på frågan: Sebastian Haffners Geschichte eines Deutschen. Die Erinnerungen 1914-1933 (i svensk översättning: En tysk mans historia). Som titeln antyder rör det sig alltså inte bara om Tysklands historia i allmännhet: det är Tysklands historia så som författaren själv upplevde den. Som han själv påpekar har han inte mycket att säga om sådana historiska händelser som detaljer i förhandlingarna mellan rikspresident Hindenburg och nazisterna eller varför Chamberlin betedde sig som han gjorde.
Vad han istället kan bidra med är berättelsen om hur han själv, som en relativt vanlig människa, upplevde övergången från ett öppet samhälle till ett totalitärt. Det är detaljerna som sätter sig: hur människor började undvika vissa samtalsämnen, eller åtminstone uttrycka sig kryptiskt när de talade om dem, hur de började titta bort när judar och oliktänkande trackaserades av maktens hantlangare, hur han själv som journalist började försöka smyga in kodade nyanser i sina artiklar för att undgå den till en början informella censuren o.s.v. fram tills dess att man en dag "upptäcker" att SA - som alla uppfattat som samhällets avskum - plötsligt har polisiära befogenheter och kan gå in i respekterade medborgares hus medan de sover och släpa iväg dem, människor som försvinner.
Allt detta hände innan Maktövertagandet hade fullbordats. Vad man får en bild av är en process där människor anpassar sina liv till det aukoritära samhället genom att steg för steg undvika att konfrontera det. Övervakningen internaliseras eftersom de vet att bestraffningen av eventuell kritik är i det närmaste oförutsägbar. Det finns ingen tydlig linje mellan lagligt och olagligt, istället finns det områden som vanliga människor måste undvika och enorma friheter för maktens hantlangare att slå till mot dem som upplevs som ett hot. Den mest uppenbara utvägen i varje enskilt fall blir alltid att inte synans alls, och därigenom acceptera. Problemet är bara att detta inte på lång sikt är någon utväg över huvud taget.
Klart rekommenderad läsning.
Tidigare i år läste jag en bok som ger ett alldeles särskilt perspektiv på frågan: Sebastian Haffners Geschichte eines Deutschen. Die Erinnerungen 1914-1933 (i svensk översättning: En tysk mans historia). Som titeln antyder rör det sig alltså inte bara om Tysklands historia i allmännhet: det är Tysklands historia så som författaren själv upplevde den. Som han själv påpekar har han inte mycket att säga om sådana historiska händelser som detaljer i förhandlingarna mellan rikspresident Hindenburg och nazisterna eller varför Chamberlin betedde sig som han gjorde.
Vad han istället kan bidra med är berättelsen om hur han själv, som en relativt vanlig människa, upplevde övergången från ett öppet samhälle till ett totalitärt. Det är detaljerna som sätter sig: hur människor började undvika vissa samtalsämnen, eller åtminstone uttrycka sig kryptiskt när de talade om dem, hur de började titta bort när judar och oliktänkande trackaserades av maktens hantlangare, hur han själv som journalist började försöka smyga in kodade nyanser i sina artiklar för att undgå den till en början informella censuren o.s.v. fram tills dess att man en dag "upptäcker" att SA - som alla uppfattat som samhällets avskum - plötsligt har polisiära befogenheter och kan gå in i respekterade medborgares hus medan de sover och släpa iväg dem, människor som försvinner.
Allt detta hände innan Maktövertagandet hade fullbordats. Vad man får en bild av är en process där människor anpassar sina liv till det aukoritära samhället genom att steg för steg undvika att konfrontera det. Övervakningen internaliseras eftersom de vet att bestraffningen av eventuell kritik är i det närmaste oförutsägbar. Det finns ingen tydlig linje mellan lagligt och olagligt, istället finns det områden som vanliga människor måste undvika och enorma friheter för maktens hantlangare att slå till mot dem som upplevs som ett hot. Den mest uppenbara utvägen i varje enskilt fall blir alltid att inte synans alls, och därigenom acceptera. Problemet är bara att detta inte på lång sikt är någon utväg över huvud taget.
Klart rekommenderad läsning.
Kommentarer