Fortsätt till huvudinnehåll

Timbro, videovåld och moralpanik

Det verkar som att Timbro fortfarande är på väg in i den kulturpolitiska debatten. Denna gång med större framgång, åtminstone att döma av tisdagens lunchseminarium där Mattias Svensson presenterade rapporten Medierna, Medierådet och Moralpaniken och diskuterade den med Karin Larsson från Mediarådet (f.d. Våldsskildringsrådet) och den gamle giganten Siewert Öholm.

Något förvånande, till synes även för deltagare och arrangörer, beskrev Svensson Medierådet som ett trevligt och balanserade inslag i debatten. I sin rapport citerar han en tidigare huvudsekreterare i rådet som menar att en ansvarig myndighet, som Mediarådet eller Biografbyrån, hämmar censurivrarna, både genom sin blotta existens och genom att gjuta olja på debattens vågor. Larssons inlägg framstod mycket riktigt som både ballanserat och återhållsamt. Båda menade också att tendensen till moralpanik i svenska media är på väg att minska, kanske till och med växa bort. Sanna Rayman i SvD menar att debattanterna var närmast tråkigt enhälliga.

Personligen uppfattade jag det som att Siewert Öholm formligen sopade mattan med Svensson och framställde denne som en eftergivlig person som är beredd att stödja statliga myndigheter inrättade för att tänka åt medborgarna så länge som de sprider åsikter som han delar. Myndigheter som Mediarådet, Statens Ungdomsråd och Folkhälsoinstitutet bör enligt Öholm läggas ner. Medborgarna bör kunna tänka själva utan statliga pekpinnar. Moralpaniken befinner sig enligt honom på samma nivå nu som för tio eller tjugo år sedan, men har bytt riktning, något som han underbyggde med talande beskrivningar av de reaktioner som idag möter den som kritiserar rätten till abort eller vill tillåta kreationism som inslag i skolundervisning, för att inte tala om den som dristar sig att uttala sig positivt om påven. Svensson kunde inte annat än hålla med och fylla i med egna iakttagelser om dagens inställning till rökare och rökning, en inställning som enligt honom för länge sedan övergått från det hälsovärnande till det förföljande och moralpaniska. Båda verkade dock mer inne på att peka ut Folkhälsoinstitutet som boven i dramat än på att medierna skulle vara drivande.

Onekligen kan man se vissa likheter i förr och nu, inte minst när det gäller viljan att skydda barn och unga ifrån olika fenomen som uppfattas som hotfulla, vare sig det är videovåld eller påven. Idag har jag bl.a. lånat Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdigta videovåldet på biblioteket. Svensson hänvisar också till Frykmans närmast klassiska bok Dansbaneeländet. Just nu försöker jag dock hitta någonting lite mera modernt om moralpanik. Fenomenet är ju trots allt inte samhällsvetenskapligt ointressant - eller ouppmärksammat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…