När jag läste grundkursen i statsvetenskap förklarade en av mina lärare att bland de tydligaste tecknen på att man bör oroa sig för utvecklingen i ett land är att statsvetare beskriver den som "intressant". Jag börjar tro att EU-valet är första steget mot att svensk politik blir intressant i just den meningen.
TV:s Aktuellt kallar det "det glömda valet" (d.v.s. valet som de själva glömt?)
Ser man till det politiska systemets utveckling kan det dock bli ett av de mest avgörande på mycket länge. Det är nästan 20 år sedan partier utanför riksdagen spelade någon större roll i ett val. Då var det först Miljöpartiet och tre år senare Ny Demokrati och Kristdemokraterna. Nu är det Junilistan, Sverigedemokraterna och Piratpartiet.
Samtidigt har alla de etablerade partierna – och de flesta av deras stödorganisationer – ett medlemstal som är så lågt att man för tjugo år sedan knappast hade kunnat tänka sig att de skulle kunna fungera. Sannolikt hade de heller inte kunnat göra det om de inte redan hade förändrats från massrörelser till mer eller mindre professionella organisationer inriktade på att vinna val.
Enligt vissa bedömare kan valdeltagandet bli så lågt som 30 procent. Valutgången är alltså helt beroende av partiernas förmåga att mobilisera väljare, eller att övertyga motståndarnas väljare att inte rösta. Såväl regeringen som oppositionen har samtidigt grava legitimitetsproblem.
Regeringspartierna har lyckats alienera kärnväljare i en rad olika frågor: integritet, försvar, arbetsmarknadens avreglering, äktenskapslagstiftning osv. Dessa alienerade grupper inkluderar inte minst många av de mer hörbara borgerliga rösterna på internet. Regeringens främsta tillgång just nu är den ekonomiska krisen. Man har framgångsrikt lyckats skapa en bild av kompetens i hanteringen av den. Man har också lyckats väl i kritiken av näringslivets moral (samma metod som används även av andra regeringar, från Sarkozy till Obama).
Oppositionens respons på krisen framstod i media som helt dominerad av socialdemokratins interna stridigheter. Både Wanja Lundby-Wedins och Mona Sahlins framstår som kraftigt försvagade. Efter affären med Lundby-Wedins arvoden kan socialdemokraterna ha förlorat tolkningsföreträdet i moralfrågor. Samtidigt kan partiet ha förlorat imagen av att vara det kompetenta regeringsalternativet i ett krisläge.
Slutsats: det politiska etablissemanget – både oppositionen och regeringen – riskerar att få mycket svårt att mobilisera väljare inför ett EU-val.
Samtidigt finns åtminstone tre missnöjespartier av betydelse i valet (missnöjespartier i den meningen att deras främsta tillgång är det utbredda missnöjet med de etablerade partierna, dvs. med både regering och opposition).
Junilistan: partiet som redan visat vad ett nytt parti kan uppnå i EU-val. Ett klassiskt kaderparti i den meningen att det består av en liten grupp etablerade namn som samlat stora grupper väljare men få aktiva. Partiet är alltså redan från början vad de etablerade partierna är på väg att bli när deras medlemstal går ned. Detta innebär också att man både har goda möjligheter att utnyttja tillfälliga opinioner och kan ta stor skada av dem. Troligen är detta också ett parti som kommer att förlora sina platser i Europaparlamentet. Som det ser ut idag har man helt misslyckats med att ge intryck av aktivitet i där. Detta kan sättas i samband med att deras kärnfrågor faktiskt inte diskuteras där. Maktfördelningen mellan EU:s centrala organ och medlemsstaterna avgörs i första hand i fördragen och i domstolen – inte i parlamentet.
Sverigedemokraterna: ett klassiskt nationalistiskt missnöjesparti med paralleller i många europeiska länder, och således med flera potentiella allierade i Europaparlamentet, om de väl kommer in. De mobiliserar väljargrupper som antagligen inte annars skulle vara benägna att rösta i EU-val. Resultatet är alltså extremt oförutsägbart. Det finns ingen anledning att tro att attacker mot dem i media skulle minska stödet (eftersom även media kan uppfattas som en del av det etablissemang man missnöjesröstar emot). Å andra sidan har strategin att inte möta dem i debatt redan misslyckats. Lyckas de så har de å andra sidan lagt upp för riksdagsplatser i nästa val.
Slutligen Piratpartiet: Det mest oförutsägbara nytillskottet av alla, det som opinionsinstitut och politiska experter sällan ens vågar sig på att bedöma. Även det parti som ter sig mest intressant för den som intresserar sig för hur framtidens partiorganisationer kan komma att se ut; en helt ny typ av parti som rekryterar på nätet. Räknat i medlemstal redan är det redan ett av de största partierna.
Man har alltså till synes löst ett problem som andra partier har stora svårigheter att bemästra. Eftersom medlemskapet för de flesta inte kan ge några andra konsekvenser än möjligheten att stödja Piratpartiet finns det heller ingen anledning att tvivla på att medlemmarna är med av just det skälet. Man kan t.ex. jämföra med de ungdomsförbund som lockat medlemmar med fester och karriärmöjligheter. Som jag ser det finns det ingen större anledning att tvivla på att Piratpartiets medlemmar är minst lika engagerade som de i andra partier.
Men hur förhåller sig medlemstalet till antalet röstberedda. Hur stor andel av dem som kan tänka sig att rösta på Piratpartiet är idag redan medlemmar? Hur många av dem som är medlemmar kommer att rösta? Eftersom rekryteringen fungerar helt annorlunda än de andra partiernas finns det inga lätta paralleller att dra. Man kan bara gissa.
Piratpartiet kan dock även vinna mer typiskt borgerliga väljare som är missnöjda med sina tidigare partiers hantering av integritets- och fildelningsfrågor. Frågan är emellertid hur dessa väljare ser på fildelningsfrågan. Hur många är mot IPRED och FRA-lagen utan att vara för fildelning? Hur viktiga tycker de att dessa frågor är i jämförelse med alla de frågor som Piratpartiet inte har tagit ställning i. Kan de ändå tänka sig att rösta på Piratpartiet?
Samtidigt rör det sig i också i stor utsträckning om mindre röstbenägna grupper (unga väljare, inte minst förstagångsväljare). Frågan är om Piratpartiet med sina frågor - och med sina metoder - kan visa sig mer framgångsrika än något annat parti i att locka dessa väljare. Givet responsen i dessa frågor är detta inte omöjligt.
Medan de etablerade partierna har svårigheter med att tillämpa nya Obamainspirerade metoder har Piratpartiet helt fokuserat på internet. Å andra sidan kan de inte ens vara i närheten av Obamakampanjens planering eller centrala organisering. Men det kanske de inte behöver vara för att mobilisera missnöjda väljare i det här läget.
Lyckas Piratpartiet undvika att falla ihop (som Ny Demokrati) före nästa riksdagsval så skulle jag säga att en plats i Europaparlamentet skulle ge dem ett mycket gott utgångsläge. Hur deras organisation kommer att kunna hantera interna motsättningar är emellertid även det en gåta.
Det har däremot redan framgått att deras frågor ofta kommer upp i Europaparlamentet och då röner stor uppmärksamhet, åtminstone på nätet. Samma sak gäller Sverigedemokraternas frågor. Inget av partierna behöver riskera den mediala död som Junilistan drabbats av.
Oavsett hur det går kan valutgången alltså bli minst sagt intressant. Låt oss hoppas att den inte blir alltför intressant.
(Bild av Europaparlamentets mötesbyggnad via Wikipedia, bildhistorik här)
Kommentarer