Fortsätt till huvudinnehåll

Meningslöst sitta i riksdagen


Newsmill förklarar moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson varför hon inte ställer upp till omval. Det är helt enkelt inte möjligt att representera sina väljare genom att sitta i riksdagen.

Att vi underkastat oss regeringens vilja är illa - mera problematiskt är dock att vi också underkastat oss partiets. Det är ju inte partiets tjänstemän som av väljarna utkrävs ansvar, utan vi valda. I konsekvensens namn borde ju också vi själva fått avgöra hur vi vill besluta - men det så är det alltså inte.

Varför det har blivit så är inte alldeles enkelt att avgöra. En rad faktorer samverkar. Partierna förfogar över pengarna. Också de ekonomiska medel som avsätts av våra skattepengar för att underlätta riksdagsledamöternas arbete betalas till partierna. Den ordning som gäller i de flesta civiliserade länderna - att de ekonomiska medlen betalas direkt till parlamentarikern - gäller sålunda inte Sverige.[...]

Partiet ansvarar för de viktiga utnämningarna. Den som vill något gör sålunda klokt i att gå i takt med partiledningen snarare än att tillvarata sina uppdragsgivares intressen. I annat fall uteblir belöningarna.[...]

Istället för att fungera som ett självständigt organ har riksdagsgrupperna mest kommit att fungera som ett dotterbolag till sitt respektive parti. Min uppgift som ledamot blir därefter - ambassadörens eller försäljarens. Som företrädare för regeringsunderlaget förväntas jag därtill att utan knot se till att regeringens förslag "baxas" igenom riksdagen.


Det är ett tämligen erkänt faktum bland statsvetare att parlamentarism i kombination med starka partier stärker regeringen, inte parlamentet, eftersom majoritetsledaren leder regeringen. Sveriges riksdag är emellertid inte bara svag i jämförelse med sina motsvarigheter i maktdelningssystem som t.ex. USA:s. Den är också svag i jämförelse med den i andra parlamentariska demokratier, som Storbritannien och Danmark. Frånvaro av personval stärker i sin tur partierna. Förra året såg det ut som att personvalet skulle stärkas, men det stoppades sedermera av det största partiet.

Att döma av Anne-Marie Pålssons intryck är den svag t.o.m. i jämförelse med vad man hade kunnat vänta sig av vår egen grundlag. Allting tycer på att det ser ungefär lika dant ut i de andra partierna. Organisationen är i alla händelser den samma. Det är faktikst riktigt illa. Men det förklarar en hel del.

(tipstack till Dexion)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…