Fortsätt till huvudinnehåll

Machiavelli för vår tid?

Vid sidan av att jag sitter och läser in mig på teorier kring civilsamhälle, frivilligorganisationer och bildning så har jag suttit och bäddrat i Martin Melins Machiavelli för vår tid, ett slags förenklad omskrivning av Machiavellis Fursten menad för dagens "furstar", dvs. för folk i näringslivet. Han följer originalet rätt bra, men det är svårt att undvika att han missar en del av djupet i originalet. Framförallt känns den dock rätt mesig: både återhållsam och okontroversiell i jämförelse med originalet.

Mellin säger själv att anpassningen bl.a. innebär att han strukit sådana saker som rekommendationer om politiska mord, som han ersatt med avsättning. Kanske har han rätt i att vår tid är mer civiliserad än Machiavellis. Åtminstone är vår del av världen det. Det är värt att komma ihåg att vi faktiskt lever i ett skyddat hörn av världen där insatserna i det ekonomiska livet i själva verket är väldigt låga. Vad är några miljoner mot livet?

Å andra sidan skrev Machiavelli faktiskt inte om näringslivet utan om politik. Idag tycks det tämligen okontroversiellt att ge machiavelliska råd till näringslivet. Ingen blir heller upprörd över att dess ledare anklagas för att vara cyniska. Eftersom Machiavelli bl.a. skriver om de strategiska fördelarna med långsiktigt tänkande kunde det kanske till och med vara bra om han lästes. I synnerhet i den här nedtonade versionen. Vore det annorlunda om råden - som i originalet - riktade sig till politiker? Försöker vi forfarande intala oss att de är bättre än så?

Ett friare, men också intressantare, försök att uppdatera Machiavelli är Maurice Jolys Dialog i dödsriket, mellan Machiavelli och Montesque från 1864. I denna konspirationsteoretiska klassiker skilldras hur en statsman kan urvattna en konstitutionell stat och omvandla den till en despoti. Metoder som rekommenderas är inskränkningar av pressens frihet, förstärkta resurser för övervakning av medborgarna och olika typer av undantagstillstånd. Avslutningsvis konstateras det att det redan har hänt. Vad som framställts som ett hypotetiskt fall är en relativt saklig besrkivning av utvecklingen under den samtida härskaren Napoleon III i Frankrike.

Tyvärr har den boken fallit i viss glömska. Dess metodförslag dyker då och då upp i konspirationsteoretiska sammanhang, men kanske hade det varit välgörande om fler läst den i original, t.ex. i Tyskland kring 1930. Jag tror i alla fall att jag skall läsa om den nu.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…