Fortsätt till huvudinnehåll

Värnplikt och demokrati


Det är någonting märkligt med regeringens försvarspolitik. Nu säger försvarsministern öppet att han ämnar ignorera den majoritet av svenska folket som är för allmän värnplikt. Samtidigt säger han sig vara överraskad över att så många som 28% håller med honom om att den bör avskaffas (källa). Kring förra sommaren var situationen liknande i FRA-frågan. I båda fallen har partierna strävat efter konsensus sig emellan och samtidigt kommit fram till förslag som varken folkmajoriteten eller de egna kärnväljarna stöder.

Värnplikten har tydligen ett brett stöd. Den har också en lång gemensam historia med demokratin och den allmänna rösträtten. Vid 1900-talets början var det rent av en vanlig uppfattning - i synnerhet i Moderaternas föregångare högerpartiet - att rösträtt borde kopplas samman med värnplikten. Man ansåg att viljan att försvara sitt land kvalificerade för rätten att delta i styret. Många - inte minst socialdemokrater - har senare menat att våldsmakten i en demokrati måste ha bred förankring i hela folket för att inte riskera att hota demokratin. Många har också pekat på folkfostrande effekter i termer av att medborgarna lärde sig samarbeta Värnplikten blev ett slags övergångsrit då unga män kunde känna sig träda in i vuxenvärlden.

Ytterst kan den svenska demokratin ses som ett system där Sveriges medborgare har tagit sig rätten att själva styra staten Sverige. Värnplikten får sin legitimitet av åsikten att medborgarna i så fall måste vara delaktiga i att försvara den rätten då den hotas utifrån.

Från 1909 fanns verkligen också en juridisk koppling mellan rösträtt och värnplikt. Detta system blev dock kortvarigt och upphörde slutgiltigt i och med valet 1923 då kvinnlig rösträtt införts. Just som kvinnlig värnplikt, eller åtminstone mönstringsplikt, börjat diskuteras (t.ex. här) bestämmer sig nu partierna för att istället avskaffa systemet. Det återstår att se om man precis som i FRA-frågan återigen har missbedömt det folkliga engagemanget.

Å andra sidan handlar frågan inte bara om demokratisk teori och känsla av gemenskap. Min gissning är att svenska folket inte delar Försvarsberedningens uppfattning om att vi inte bör planera för att försvara oss mot militära hot i vår närhet. Ett av våra grannländer är verkligen en auktoritärt styrd stormakt som åtminstone vid ett tillfälle det senaste året har invaderat ett av sina grannländer. Även om det inte rörde sig om ett grannland som ligger i Europa eller omges av NATO-länder så berör detta rimligen Sveriges säkerhetspolitiska läge. En ny och effektiv försvarspolitik behövs alltså. Regeringen kan dock mycket väl ha rätt i att en stor mängd mobiliseringsbara soldater inte är det viktigaste i dagens läge.

Problemet är bara att man just nu saknar trovärdighet för att förankra en ny försvarspolitisk analys i befolkningen. Många litar helt enkelt inte på regeringen när den hävdar att värnplikten bör göras vilande och att man istället kommer att satsa på andra delar av försvaret. Det är allt för lätt för allmänheten att tro att det antingen handlar om en ursäkt för en ekonomiskt motiverad försvarspolitik eller om nya satsningar på massövervakning av de egna medborgarna.

Ett första steg för att återvinna regeringens trovärdighet i försvarsfrågorna borde rimligen vara att avskeda försvarsministern och ersätta honom med någon annan, lämpligen någon som kan anses ha hög förståelse för säkerhetspolitik. Rimligen skulle det också stärka trovärdigheten om han eller hon åtminstone hade erfarenheten att ha gjort lumpen.

Bild: Svensk soldat under Andra Världskriget (bildhistorik).

Kommentarer

yrkesofficer sa…
Väl skrivet.
Tydligen finns det inga som helst fackkunskapskrav för att få leda försvarsdepartementet, vilket jag tycker är märkligt. Det skulle aldrig ske inom ex finans eller juridik...

Behåll värnplikten!!!
Anonym sa…
Dom får göra vad dom vill med värnplikten, så länge inte bara killar tvingas in där

Populära inlägg i den här bloggen

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…