Filosofidoktorn Joakim Molander beskriver i en understreckare för ett par dagar sedan stora delar av mål- och resultatsstyrningens historia. För en gångs skull får man alltså en idéhistorisk beskrivning till skillnad från en kritik av samtidens mål-och resultatstyrning. Hans kritik är däremot den vanliga: de resultat man vill ha i offentlig sektor går aldrig att mäta. Problemet med mål- och resultatstyrning uppstår när den för en gångs skull fungerar, dvs. då myndigheter och andra faktiskt producerar det som beställs; då polisen arbetar för att öka antalet alkoholtester genom att välja testplatser med få skyldiga (eftersom dessa tar längre tid att hantera) eller när universiteten godkänner fler studenter genom att sänka kraven eller nivån på undervisning.
Skälen till att utvärderingar och mål- och resultatstyrning ändå kan användas har mer att göra med att den inte fungerar. Tjänstemän är ofta inriktade på att göra vad de uppfattar som sitt jobb även då detta inte lönar sig. Samtidigt är skälet till att man beställer utvärderingar ofta legitimerande snarare än att man är särskilt intresserad av resultatet. Detta kan kanske också i sig relateras till att den politiska ledningen är mer intresserad av väljarbarometrar och resultat som kan presenteras i media än av att leda och förändra verksamheten, dvs. mer intresserade av egana mätbara resultat än av den faktiska uppgiften.
På den idéhistoriska sidan noterar Molander likheter mellan mål- och resultatstyrningen och Stalins femårsplaner. Nu är stalinism ett vanligt skällsord just nu, men kanske ligger det någonting i det den här gången. Är det möjligt att den sovjetiska planekonomin för en gångs skull låg före i utvecklingen. Skälet till att offentliga sektorn behöver den här sortens legitmering är trots allt att dess interna verksamhet faktiskt lever i en planekonomi.
Skälen till att utvärderingar och mål- och resultatstyrning ändå kan användas har mer att göra med att den inte fungerar. Tjänstemän är ofta inriktade på att göra vad de uppfattar som sitt jobb även då detta inte lönar sig. Samtidigt är skälet till att man beställer utvärderingar ofta legitimerande snarare än att man är särskilt intresserad av resultatet. Detta kan kanske också i sig relateras till att den politiska ledningen är mer intresserad av väljarbarometrar och resultat som kan presenteras i media än av att leda och förändra verksamheten, dvs. mer intresserade av egana mätbara resultat än av den faktiska uppgiften.
På den idéhistoriska sidan noterar Molander likheter mellan mål- och resultatstyrningen och Stalins femårsplaner. Nu är stalinism ett vanligt skällsord just nu, men kanske ligger det någonting i det den här gången. Är det möjligt att den sovjetiska planekonomin för en gångs skull låg före i utvecklingen. Skälet till att offentliga sektorn behöver den här sortens legitmering är trots allt att dess interna verksamhet faktiskt lever i en planekonomi.
Kommentarer