Fortsätt till huvudinnehåll

Mål- och resultatstyrning

Filosofidoktorn Joakim Molander beskriver i en understreckare för ett par dagar sedan stora delar av mål- och resultatsstyrningens historia. För en gångs skull får man alltså en idéhistorisk beskrivning till skillnad från en kritik av samtidens mål-och resultatstyrning. Hans kritik är däremot den vanliga: de resultat man vill ha i offentlig sektor går aldrig att mäta. Problemet med mål- och resultatstyrning uppstår när den för en gångs skull fungerar, dvs. då myndigheter och andra faktiskt producerar det som beställs; då polisen arbetar för att öka antalet alkoholtester genom att välja testplatser med få skyldiga (eftersom dessa tar längre tid att hantera) eller när universiteten godkänner fler studenter genom att sänka kraven eller nivån på undervisning.

Skälen till att utvärderingar och mål- och resultatstyrning ändå kan användas har mer att göra med att den inte fungerar. Tjänstemän är ofta inriktade på att göra vad de uppfattar som sitt jobb även då detta inte lönar sig. Samtidigt är skälet till att man beställer utvärderingar ofta legitimerande snarare än att man är särskilt intresserad av resultatet. Detta kan kanske också i sig relateras till att den politiska ledningen är mer intresserad av väljarbarometrar och resultat som kan presenteras i media än av att leda och förändra verksamheten, dvs. mer intresserade av egana mätbara resultat än av den faktiska uppgiften.

På den idéhistoriska sidan noterar Molander likheter mellan mål- och resultatstyrningen och Stalins femårsplaner. Nu är stalinism ett vanligt skällsord just nu, men kanske ligger det någonting i det den här gången. Är det möjligt att den sovjetiska planekonomin för en gångs skull låg före i utvecklingen. Skälet till att offentliga sektorn behöver den här sortens legitmering är trots allt att dess interna verksamhet faktiskt lever i en planekonomi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…