Fortsätt till huvudinnehåll

Mål- och resultatstyrning

Filosofidoktorn Joakim Molander beskriver i en understreckare för ett par dagar sedan stora delar av mål- och resultatsstyrningens historia. För en gångs skull får man alltså en idéhistorisk beskrivning till skillnad från en kritik av samtidens mål-och resultatstyrning. Hans kritik är däremot den vanliga: de resultat man vill ha i offentlig sektor går aldrig att mäta. Problemet med mål- och resultatstyrning uppstår när den för en gångs skull fungerar, dvs. då myndigheter och andra faktiskt producerar det som beställs; då polisen arbetar för att öka antalet alkoholtester genom att välja testplatser med få skyldiga (eftersom dessa tar längre tid att hantera) eller när universiteten godkänner fler studenter genom att sänka kraven eller nivån på undervisning.

Skälen till att utvärderingar och mål- och resultatstyrning ändå kan användas har mer att göra med att den inte fungerar. Tjänstemän är ofta inriktade på att göra vad de uppfattar som sitt jobb även då detta inte lönar sig. Samtidigt är skälet till att man beställer utvärderingar ofta legitimerande snarare än att man är särskilt intresserad av resultatet. Detta kan kanske också i sig relateras till att den politiska ledningen är mer intresserad av väljarbarometrar och resultat som kan presenteras i media än av att leda och förändra verksamheten, dvs. mer intresserade av egana mätbara resultat än av den faktiska uppgiften.

På den idéhistoriska sidan noterar Molander likheter mellan mål- och resultatstyrningen och Stalins femårsplaner. Nu är stalinism ett vanligt skällsord just nu, men kanske ligger det någonting i det den här gången. Är det möjligt att den sovjetiska planekonomin för en gångs skull låg före i utvecklingen. Skälet till att offentliga sektorn behöver den här sortens legitmering är trots allt att dess interna verksamhet faktiskt lever i en planekonomi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…