Nyss hemkommen från ett Storbritannien där regeringen röstat igenom att terrormisstänkta skall kunna hållas inspärrade i 42 dagar utan att delges en anklagelse. Förslaget kunde drivas igenom tack vare stöd från det nordirländska protestantiska partiet DUP. Många väntar sig att förslaget skall stoppas antingen redan i överhuset eller i någon av de domstolar som övervakar lagarnas överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna.
Resan har också gott via ett Skottland som förefaller uppfatta sig alltmer som en egen nation. Mer om detta senare. Ytterligare deligering av makt diskuteras. Ett självständigt Skottland käns inte längre så avlägset. Det förefaller onekligen som om Storbritannien till sist skulle komma att upplösas.
På Irland röstade man just ner Lisabonfördraget. Inte heller den europeiska federationen ter sig längre lika självklar. I alla händelser ter den sig allt mer uppenbart illa förankrad i medborgarnas identitet och politiska förtroende.
Nationalstaterna tar sig allt större friheter. Samtidigt rör det sig i maktfördelningen mellan dem och de andra nivåer som gör anspråk på makt. Jag får en upplevelse av att det är mycket som ligger och väger som kan visa sig avgörande för framtiden.
Väl hemma, efter att av olika skäl ha varit ganska så onåbar, konstaterar jag att debatten, åtminstone i bloggosfären, fortsätter kring den föreslagna så kallade FRA-lagen, en fråga som inte minst är viktig i detta sammanhang.
Andra bloggar om FRA-lagen: Dexion, Morian, Ingerö. Fredrik Federleys ångest kring hur han skall rösta är också läsvärda, liksom FRA:s försvarsargument.
Resan har också gott via ett Skottland som förefaller uppfatta sig alltmer som en egen nation. Mer om detta senare. Ytterligare deligering av makt diskuteras. Ett självständigt Skottland käns inte längre så avlägset. Det förefaller onekligen som om Storbritannien till sist skulle komma att upplösas.
På Irland röstade man just ner Lisabonfördraget. Inte heller den europeiska federationen ter sig längre lika självklar. I alla händelser ter den sig allt mer uppenbart illa förankrad i medborgarnas identitet och politiska förtroende.
Nationalstaterna tar sig allt större friheter. Samtidigt rör det sig i maktfördelningen mellan dem och de andra nivåer som gör anspråk på makt. Jag får en upplevelse av att det är mycket som ligger och väger som kan visa sig avgörande för framtiden.
Väl hemma, efter att av olika skäl ha varit ganska så onåbar, konstaterar jag att debatten, åtminstone i bloggosfären, fortsätter kring den föreslagna så kallade FRA-lagen, en fråga som inte minst är viktig i detta sammanhang.
Andra bloggar om FRA-lagen: Dexion, Morian, Ingerö. Fredrik Federleys ångest kring hur han skall rösta är också läsvärda, liksom FRA:s försvarsargument.
Kommentarer