Fortsätt till huvudinnehåll

Nationaldagen 2008

Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika sköna!
Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
din sol, din himmel, dina ängder gröna,
din sol, din himmel, dina ängder gröna.


Nationalsångens fokus på Sveriges naturskönhet är antagligen lika välfunna som när Richard Dybeck skrev texten till denna gamla folkmelodi 1865. Konnotationerna må vara annorlunda men det är fortfarande naturen som står i fokus för svensk nationalkänsla.

I Tyskland har man slutat sjunga "Deutschland, Deutschland über alles" och koncentrerar sig istället på Deutschlandlieds tredje vers: "Einigkeit und Recht und Freiheit für das deutsche Vaterland!" Britterna sjunger fortfarande "God Save the Queen" men också Rule, Britannia:

Rule, Britannia! Britannia, rule the waves:
Britons never shall be slaves.


Det är kanske värt att notera vad vi i Sverige inte sjunger, t.ex. den tredje vers som Louise Ahlén lade till nationalsången 1910 och som numera nästan aldrig sjungs:

Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
din fana, högt den bragderika bära.
din fana, högt den bragderika bära.


Idag firar vi nationaldagen utan att särskilt många vet varför. För hundra år sedan firades Svenska flaggans dag till minnet av Gustav Vasas val till kung och av 1809 års konstitution: Sveriges frihet och svenskarnas frihet.

På Dybecks tid var kungens valspråk "Land skall med lag byggas". Idag är det "För Sverige i tiden!" Mycket har hänt.

Liksom i de flesta europeiska länder sjunger vi inte längre om erövring. Medan andra fokuserat allt mer av sin patriotism på sådana saker som grundlagar, friheter och rättigheter förblir den svenska nationalstoltheten emellertid ett slags outtalad självtillräcklighet som i bästa fall yttrar sig i naturdyrkan.

Kanske sulle vi också sjunga mer om Enighet och Rätt och Frihet, eller varför inte om att värna Sveriges rätt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…