Liksom bloggaren Dick Erixon drar jag slutsatsen att FRA-frågan ytterst handlar om maktdelning. Upplägget på Sveriges konstitution är på flera sätt avgörande för hur frågan fortlöpt:
1. I de flesta länder skulle frågans grundlagsenlighet genomgå juridisk granskning. I Sverige saknas detta inslag av funktionsuppdelning mellan riksdag och domstolar.
2. Parlamentarismen innebär att riksdagen och regeringen inte är oberoende av varandra på det sätt som de är i presidentiella system. Riksdagens majoritet består av partier som leds av regeringsmedlemmar. Riksdagen väger alltså inte upp exekutivens makt. Tillsammans innebär dessa punkter att ett förslag nästan säkert går igenom när proposition väl lagts.
3. Fasta mandatperioder innebär att nyval hittills inte förekommit med nuvarande grundlag. Detta gör det mindre sannolikt att en regering fälls om den väl enats kring ett förslag. Man kan jämföra med Storbritannien där det i förra veckan framstod som att regeringen skulle falla om den inte fick igenom en annan lag som kritiserats ur rättssäkerhetssynpunkt.
4. Den bristande maktdelningen mellan riksdag och regering förstärks ytterligare av att personvalsinslaget i riksdagen är oklart. Man behöver bara läsa riksdagsledamoten Fredrik Federleys blogg för att inse att det framstår som mycket oklart även för de folkvalda om de i första hand representerar sitt parti (och därigenom dettas väljare) eller (personligen) sina väljare. Såväl Federleys som Karl Sigfrids reaktioner och utomståendes förväntningar antyder att den senare åsikten fortsätter att vinna mark. För bara tjugo år sedan framstod den förstnämnda som självklar i Sverige.
4. Erixon drar slutsatsen att kritiken av förslaget "bottnar i en misstro mot att staten kan garantera att avlyssning inte kommer att ske av privatpersoner [...] Kontrollorgan har svag ställning eftersom de är underställda den enda maktstruktur som finns i enhetsstaten Sverige." Man kan ta detta ytterligare ett steg. De flesta (inklusive flera tunga remissinstanser) tycks uppfatta det som troligt att privatpersoner kommer att avlyssnas. Det är i alla fall så att detta blir tillåtet. I så fall sker detta utan att detta leder fram till någon rättslig prövning och utan att de får reda på det ens i efterhand (oavsett om övervakningen visat ogrundad eller ej). Återigen är vi inne på maktdelning eftersom detta handlar om att FRA får befogenheter som vanligen skulle vara undersälda rättslig prövning.
5. Slutligen kan det finnas anledning att oroa sig över att exekutiven genom informationsinsamling riktad mot medborgarna får möjligheter till motåtgärder mot enskilda oppositionella, inklusive pressen. Många menar inte minst att meddelarskyddet hotas. I slutendan handlar detta om den sista och största motvikten mot statsmakterna: folket självt.
En annan sida av saken är att kritikerna inte uppfattar förslaget som motiverat. De frågar sig varifrån det egentligen kommer och vilka aktörer det är som drivit fram det. Detta intryck förstärks av att tunga remissinstanser faktiskt avstyrkt förslaget. I media har frågan uppmärksammats relativt sent och någon egentlig partipolitisk debatt har inte förts sedan valet. Därmed måste det för många framstå som att frågan på något sätt dykt upp från ingenstans.
I dag har debatten i alla händelser pågått för fullt. Andra rapporterar om detta bättre än jag (som just själv läst Politikerbloggen, Dexion och ett par andra). I morgon bitti faller avgörandet i riksdagen.
1. I de flesta länder skulle frågans grundlagsenlighet genomgå juridisk granskning. I Sverige saknas detta inslag av funktionsuppdelning mellan riksdag och domstolar.
2. Parlamentarismen innebär att riksdagen och regeringen inte är oberoende av varandra på det sätt som de är i presidentiella system. Riksdagens majoritet består av partier som leds av regeringsmedlemmar. Riksdagen väger alltså inte upp exekutivens makt. Tillsammans innebär dessa punkter att ett förslag nästan säkert går igenom när proposition väl lagts.
3. Fasta mandatperioder innebär att nyval hittills inte förekommit med nuvarande grundlag. Detta gör det mindre sannolikt att en regering fälls om den väl enats kring ett förslag. Man kan jämföra med Storbritannien där det i förra veckan framstod som att regeringen skulle falla om den inte fick igenom en annan lag som kritiserats ur rättssäkerhetssynpunkt.
4. Den bristande maktdelningen mellan riksdag och regering förstärks ytterligare av att personvalsinslaget i riksdagen är oklart. Man behöver bara läsa riksdagsledamoten Fredrik Federleys blogg för att inse att det framstår som mycket oklart även för de folkvalda om de i första hand representerar sitt parti (och därigenom dettas väljare) eller (personligen) sina väljare. Såväl Federleys som Karl Sigfrids reaktioner och utomståendes förväntningar antyder att den senare åsikten fortsätter att vinna mark. För bara tjugo år sedan framstod den förstnämnda som självklar i Sverige.
4. Erixon drar slutsatsen att kritiken av förslaget "bottnar i en misstro mot att staten kan garantera att avlyssning inte kommer att ske av privatpersoner [...] Kontrollorgan har svag ställning eftersom de är underställda den enda maktstruktur som finns i enhetsstaten Sverige." Man kan ta detta ytterligare ett steg. De flesta (inklusive flera tunga remissinstanser) tycks uppfatta det som troligt att privatpersoner kommer att avlyssnas. Det är i alla fall så att detta blir tillåtet. I så fall sker detta utan att detta leder fram till någon rättslig prövning och utan att de får reda på det ens i efterhand (oavsett om övervakningen visat ogrundad eller ej). Återigen är vi inne på maktdelning eftersom detta handlar om att FRA får befogenheter som vanligen skulle vara undersälda rättslig prövning.
5. Slutligen kan det finnas anledning att oroa sig över att exekutiven genom informationsinsamling riktad mot medborgarna får möjligheter till motåtgärder mot enskilda oppositionella, inklusive pressen. Många menar inte minst att meddelarskyddet hotas. I slutendan handlar detta om den sista och största motvikten mot statsmakterna: folket självt.
En annan sida av saken är att kritikerna inte uppfattar förslaget som motiverat. De frågar sig varifrån det egentligen kommer och vilka aktörer det är som drivit fram det. Detta intryck förstärks av att tunga remissinstanser faktiskt avstyrkt förslaget. I media har frågan uppmärksammats relativt sent och någon egentlig partipolitisk debatt har inte förts sedan valet. Därmed måste det för många framstå som att frågan på något sätt dykt upp från ingenstans.
I dag har debatten i alla händelser pågått för fullt. Andra rapporterar om detta bättre än jag (som just själv läst Politikerbloggen, Dexion och ett par andra). I morgon bitti faller avgörandet i riksdagen.
Kommentarer