Fortsätt till huvudinnehåll

Utopia

Sociologerna Ronald Inglehart och Christian Welzel gör iakttagelsen att de stora utopierna framträdde före industrialismens genomslag. Thomas More skrev Utopia 1516. Marx utopistiska föregångare skrev på 1800-talet i industrialismens gryningsskede. Kanske är det så att utopisterna har mer gemensamt än man vid första påseende kan tro med de mer reaktionära romantikerna, de som uttalat tog avstånd ifrån industrialismen och istället såg sitt ideal i de organiskt autentiska agrara - för att inte säga pastorala - idyllsamhällen som ansågs ha föregått den. Konservatismen tar traditionellt avstånd ifrån utopier, men det är också därför som man blickar bakåt: man visar på det bevaransvärda i det förflutna istället för att inbilla sig att man kan förutsäga eller detaljplanera framtiden.

Oavsett ideologisk tillhörighet finns det ändå någonting väldigt likartat över de flesta av Västerlandets utopier. De idylliserar ett samhälle som föregick vad Marx beskrev som aliena-tionen: människans förfrämligande inför sitt eget arbete och dess frukter, tendensen att inte uppfatta arbetet som ett egensyfte eller som en skapande process, utan som ett medel för att tjäna pengar. Samhället gick från en inställning där alla förväntades vara stolta över sin arbetsskicklighet och veta sin plats i den större helheten till en där alla istället förväntades kämpa för att ta sig uppåt i hierarkin genom att tjäna mer pengar (därmed inte sagt att dessa förväntningar i något dera fallet skulle ha varit realistiska).

Vänstern blickade istället fram emot ett Utopia där alla på nytt kunde fylla en plats i en helhet där alla kunde känna sig delaktiga. För Marx skulle detta bli möjligt genom att avskaffa själva egendomsrätten och därigenom göra instrumentalisering för att tjäna pengar omöjlig.

Konservativa har sällan uppfattat Utopia som en möjlighet. Inte ens i sitt idealiserade förflutna har de emellertid varit överens med marxisterna på denna punkt. För konservativa är äganderätten till det egna arbetets produkter och medel en av förutsättningarna för stoltheten över arbetet. I den meningen handlar det verkligen om en idealisering av ett förindustriellt samhälle där hantverkare och självägande bönder ägde sina egna arbetsmiljöer och styrde sitt eget arbete.

För Inglehart och Welzel är industrialismen med nödvändighet kollektivismens period: den period då människan blir en kugge i maskineriet. De Utopia som den tidiga industrialismens människor såg framför sig förefaller i mina ögon ha varit samhällen där varje enskild människa betydde någonting och kunde förverkliga sig själv, gärna i harmoni med sin omgivning, någonting som måste ha tett sig avlägset i en tid av snabb urbanisering, långa arbetstider och små möjligheter till individuell framgång för gemene man.

Den senare industrialismen har sett få nya utopier. Istället kan 1900-talet läsas som en historisk kamp mellan ideologier som mer eller mindre löst bygger på 1800-talets Utopia. Litterärt sett har dystopin varit en betydligt mer framgångsrik genre än utopin. Den enda egentliga Utopiabeskrivning jag har läst som varit skriven på 1900-talet är faktiskt Atlas Shrugged av den libertarianska författarinnan Ayn Rand. Där skildras ett Utopia i form av en gömd dal i Klippiga bergen dit eliten av kreativa människor dragit sig tillbaka från en allt mer hämmad och byråkratiskt kollektivistisk värld för att istället bygga ett exilsamhälle helt baserat på personligt ägande och ansvar för de egna handlingarna där de till fullo kan få utlopp för sin kreativitet.

Nu går vi emellertid, enligt Inglehart och Welzel, mot en ny historisk period: en tid där individen inte längre förväntades tillbringa sitt liv som tjänare i storskaliga industriföretag eller gigantiska offentliga serviceorganisationer. Vågar man hoppas att också de ärkekollektivistiska ideologierna skall ge vika för en ökad individualism?

Så tycks det onekligen. Däremot kan man fråga sig vilket slags individualism. Här går trenderna isär. Vi går knappast mot ett samhälle där individerna på nytt känner sin plats. Frågan är snarare om detta förebådar ett samhälle där individernas förmåga till eget ansvar återuppväcks just för att den individuella friheten tilltar. Jag anser personligen att möjligheterna till detta är större än tidigare i historien. Vi har i stort sett alla materiella förutsättningar på vår sida. Däremot har jag inget intryck av att det är ditåt vi är på väg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…