Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artifice av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gång, ofta mer resultat som överraskat dem själva, en tanke om att inspirationen är en drivkraft bortom medveten kontroll, något som påminner om hur drömmar uppstår, utanför det vakna jaget. Till skillnad från drömmar måste konstverk sedan bearbetas medvetet, med hjälp av erfarenhet, begåvning, kunskap och så vidare, med det ändrar inte att ursprunget är någonting helt annat, eller att konstnären blir tvungen att använda sin hantverksskicklighet i det ofta otacksamma arbetet att realisera verket. På många sätt påminner detta om klassiska föreställningar om genialitet, men utan samma fokus på konstnären som individ.
För Martel står konsten rent av i motsättning till kulturen. Visserligen skapas konst inom en kulturell kontext – inklusive en politisk, social, religiös etc kontext – men detta ska enligt honom förstås som en kontext i vilken konstens inre logik eller inspiration tolkas av konstnären, inte nödvändigtvis som dess ursprung. Kulturen är konstens material och konstnärens redskap, inte konstens ursprung. På ett liknande sätt är han enig i att dagens tankar om vad konst är – inklusive själva begreppet i dess nuvarande form – är något som har formats de senaste århundradena, samtidigt som han menar att det som det beskriver är någonting som i grunden är transhistoriskt, en impuls som mänskligheten har levt med i tiotusentals år, sedan de första grottmålningarna och figurerna i trä, sten, och ben. Konsten i modern mening är därmed med av en upptäckt än en uppfinning. Kanske är detta en kategorisk bild av ett komplext fenomen, men samtidigt en välbehövlig motbild till föreställningen att allt bara är produkter av kulturell och sociopolitisk kontext.
Kommentarer