Fortsätt till huvudinnehåll

Initiation

När jag läser Rolf Gustavssons kolumn av sin studentexamen slås jag av att det så sent som för några årtionden sedan fanns etablerade övergångsriter - i antropologisk mening - i det svenska samhället. Jag anar minnet av en studentexamen som vanns efter svåra prov, som innebar verklig ansträngning och som när den var avklarad innebar att en verklig förändring i studentens liv och som högtidlighölls med ett examensfirande drivet av stoltheten att ha åstadkommit någonting svårt och viktigt.

Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.

Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.

Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.

Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.

Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.

När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.

Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li