När jag läser Rolf Gustavssons kolumn av sin studentexamen slås jag av att det så sent som för några årtionden sedan fanns etablerade övergångsriter - i antropologisk mening - i det svenska samhället. Jag anar minnet av en studentexamen som vanns efter svåra prov, som innebar verklig ansträngning och som när den var avklarad innebar att en verklig förändring i studentens liv och som högtidlighölls med ett examensfirande drivet av stoltheten att ha åstadkommit någonting svårt och viktigt.
Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.
Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.
Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.
Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.
Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.
När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.
Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.
Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.
Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.
Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.
Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.
Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.
När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.
Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.
Kommentarer