Fortsätt till huvudinnehåll

Initiation

När jag läser Rolf Gustavssons kolumn av sin studentexamen slås jag av att det så sent som för några årtionden sedan fanns etablerade övergångsriter - i antropologisk mening - i det svenska samhället. Jag anar minnet av en studentexamen som vanns efter svåra prov, som innebar verklig ansträngning och som när den var avklarad innebar att en verklig förändring i studentens liv och som högtidlighölls med ett examensfirande drivet av stoltheten att ha åstadkommit någonting svårt och viktigt.

Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.

Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.

Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.

Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.

Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.

När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.

Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…