Fortsätt till huvudinnehåll

Kanada som politisk förebild i Sverige

Internationellt erkända förebilder är ett vanligt argument i politiken. Mitt allmänna intryck har varit att den stora förebilden i Sverige på senare år har varit Storbritannien under New Labour - och det oavsett om det stora regeringspartiet här har varit Socialdemokratiska Arbetarepartiet eller Nya Moderaterna/Nya Arbetarpartiet.

Nu tycks emellertid Kanada vara påväg att segla upp som vår nya förebild. Jag var själv på studiersa i Montreal i januari tillsammans med en stor och promnient skara människor ihopsamlade av Botkyrka kommun för att studera kulturpolitik och framförallt Montreals kraftigt växande kulturekonomi, med betoning på bl.a. nycirkus (jag ska inte fördjupa mig i den resan just nu, men konstaterar företagsekomomen Emma Stenström på deras uppdrag skrev en utmärkt reserapport).

I SvD (här, här och här) kan man läsa att Per Schlingmann nyligen har varit i Kanada för att studera bl.a. socialpolitik och invandringspolitik. SvD framställer Kanada i ett närmast utopiskt skimrande ljus.

Min gamle kurskamrat Mikael Hellström - tidigare bosatt i Stockholm, numera doktorand i statsvetenskap vid ett Universitet i Edmonton i centrala Kanada - kommenterar artikeln för en kanadensisk publik. Han pekar på hur talande det är vad man finner anmärkningsvärt i andra länder. SvD lyfter fram det ideella arbetets betydelse i kanadensisk tjänstesektor, liksom det faktukm att invandrare får jobb när de kommer till Kanada.

När jag var där och studerade kulturpolitiken fastnade många för den höga graden av icke-offentlig finansiering i kanadensiskt kulturliv, att man kunde blanda kommersiella intäkter med offentliga. Det skall dock understrykas att även om alla delegationens svenskar nog på något plan uppfattade detta som anmärkningsvärt så var det på intet sätt så att alla uppfattade det som odelat positivt.

En annan egenskap i vissa - t.ex. SvD:s - beskrivningar av internationella föregångsländerna är trots detta frånvaron av problem. I Mikael Hellströms beskrivning ter sig läget i Kanada något mindre rosenskimrande. För att ta ett exempel så får invandrarna visserligen jobb, men inte självklart välmeriterande sådana.

En segregerad arbetsmarknad är onekligen ett problem. Man skall å andra sidan inte blunda för att människors möjlighet att försörja sig själva är ett viktigt steg i sig. Jag kan heller inte undgå att se det som ett stort steg framåt när man i svensk debatt börjar se invandrare som en potentiell tillgång för landet istället för bara som ett objejkt för regeringens beskyddarverksamhet.

Det är dock, som sagt, någonting väldigt anmärkningsvärt med att man i en svensk kontext ser det som en enorm framgång att invandrare har jobb, vilka jobb som helst. Det säger en hel del om situationen här.

När det gäller utopier så är det kanske så att Utopia är just vad ordets ursprungliga betydelse anger: en plats som icke är. Det hindrar dock inte att man kan lära av andra, och inte minst då av deras misstag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…