Internationellt erkända förebilder är ett vanligt argument i politiken. Mitt allmänna intryck har varit att den stora förebilden i Sverige på senare år har varit Storbritannien under New Labour - och det oavsett om det stora regeringspartiet här har varit Socialdemokratiska Arbetarepartiet eller Nya Moderaterna/Nya Arbetarpartiet.
Nu tycks emellertid Kanada vara påväg att segla upp som vår nya förebild. Jag var själv på studiersa i Montreal i januari tillsammans med en stor och promnient skara människor ihopsamlade av Botkyrka kommun för att studera kulturpolitik och framförallt Montreals kraftigt växande kulturekonomi, med betoning på bl.a. nycirkus (jag ska inte fördjupa mig i den resan just nu, men konstaterar företagsekomomen Emma Stenström på deras uppdrag skrev en utmärkt reserapport).
I SvD (här, här och här) kan man läsa att Per Schlingmann nyligen har varit i Kanada för att studera bl.a. socialpolitik och invandringspolitik. SvD framställer Kanada i ett närmast utopiskt skimrande ljus.
Min gamle kurskamrat Mikael Hellström - tidigare bosatt i Stockholm, numera doktorand i statsvetenskap vid ett Universitet i Edmonton i centrala Kanada - kommenterar artikeln för en kanadensisk publik. Han pekar på hur talande det är vad man finner anmärkningsvärt i andra länder. SvD lyfter fram det ideella arbetets betydelse i kanadensisk tjänstesektor, liksom det faktukm att invandrare får jobb när de kommer till Kanada.
När jag var där och studerade kulturpolitiken fastnade många för den höga graden av icke-offentlig finansiering i kanadensiskt kulturliv, att man kunde blanda kommersiella intäkter med offentliga. Det skall dock understrykas att även om alla delegationens svenskar nog på något plan uppfattade detta som anmärkningsvärt så var det på intet sätt så att alla uppfattade det som odelat positivt.
En annan egenskap i vissa - t.ex. SvD:s - beskrivningar av internationella föregångsländerna är trots detta frånvaron av problem. I Mikael Hellströms beskrivning ter sig läget i Kanada något mindre rosenskimrande. För att ta ett exempel så får invandrarna visserligen jobb, men inte självklart välmeriterande sådana.
En segregerad arbetsmarknad är onekligen ett problem. Man skall å andra sidan inte blunda för att människors möjlighet att försörja sig själva är ett viktigt steg i sig. Jag kan heller inte undgå att se det som ett stort steg framåt när man i svensk debatt börjar se invandrare som en potentiell tillgång för landet istället för bara som ett objejkt för regeringens beskyddarverksamhet.
Det är dock, som sagt, någonting väldigt anmärkningsvärt med att man i en svensk kontext ser det som en enorm framgång att invandrare har jobb, vilka jobb som helst. Det säger en hel del om situationen här.
När det gäller utopier så är det kanske så att Utopia är just vad ordets ursprungliga betydelse anger: en plats som icke är. Det hindrar dock inte att man kan lära av andra, och inte minst då av deras misstag.
Nu tycks emellertid Kanada vara påväg att segla upp som vår nya förebild. Jag var själv på studiersa i Montreal i januari tillsammans med en stor och promnient skara människor ihopsamlade av Botkyrka kommun för att studera kulturpolitik och framförallt Montreals kraftigt växande kulturekonomi, med betoning på bl.a. nycirkus (jag ska inte fördjupa mig i den resan just nu, men konstaterar företagsekomomen Emma Stenström på deras uppdrag skrev en utmärkt reserapport).
I SvD (här, här och här) kan man läsa att Per Schlingmann nyligen har varit i Kanada för att studera bl.a. socialpolitik och invandringspolitik. SvD framställer Kanada i ett närmast utopiskt skimrande ljus.
Min gamle kurskamrat Mikael Hellström - tidigare bosatt i Stockholm, numera doktorand i statsvetenskap vid ett Universitet i Edmonton i centrala Kanada - kommenterar artikeln för en kanadensisk publik. Han pekar på hur talande det är vad man finner anmärkningsvärt i andra länder. SvD lyfter fram det ideella arbetets betydelse i kanadensisk tjänstesektor, liksom det faktukm att invandrare får jobb när de kommer till Kanada.
När jag var där och studerade kulturpolitiken fastnade många för den höga graden av icke-offentlig finansiering i kanadensiskt kulturliv, att man kunde blanda kommersiella intäkter med offentliga. Det skall dock understrykas att även om alla delegationens svenskar nog på något plan uppfattade detta som anmärkningsvärt så var det på intet sätt så att alla uppfattade det som odelat positivt.
En annan egenskap i vissa - t.ex. SvD:s - beskrivningar av internationella föregångsländerna är trots detta frånvaron av problem. I Mikael Hellströms beskrivning ter sig läget i Kanada något mindre rosenskimrande. För att ta ett exempel så får invandrarna visserligen jobb, men inte självklart välmeriterande sådana.
En segregerad arbetsmarknad är onekligen ett problem. Man skall å andra sidan inte blunda för att människors möjlighet att försörja sig själva är ett viktigt steg i sig. Jag kan heller inte undgå att se det som ett stort steg framåt när man i svensk debatt börjar se invandrare som en potentiell tillgång för landet istället för bara som ett objejkt för regeringens beskyddarverksamhet.
Det är dock, som sagt, någonting väldigt anmärkningsvärt med att man i en svensk kontext ser det som en enorm framgång att invandrare har jobb, vilka jobb som helst. Det säger en hel del om situationen här.
När det gäller utopier så är det kanske så att Utopia är just vad ordets ursprungliga betydelse anger: en plats som icke är. Det hindrar dock inte att man kan lära av andra, och inte minst då av deras misstag.
Kommentarer