Akademiska synpunkter

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag.    I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt s...

Det finns, som jag ser det, all anledning att oroa sig både för USA och för världen i övrigt. Hade det bara rört sig om Donald Trump hade vi kunnat räkna med att de konstitutionella begränsningarna för presidentens makt skulle kunna minska skadeverkningarna väsentligt. Som det nu är kan de i bästa fall bromsa upp vissa av Trumps värsta tilltag. Vad som verkligen oroar är dock den kultur och den utveckling som har möjliggjort valet av Trump till republikens president. Ungefär halva den röstande befolkningen har uppenbarligen ett så lågt förtroende för det etablisemang som Clinton representerar att i stort sett vad som helst framstår som bättre. Bland en väsentlig del av USA:s befolkning är förtroendet mycket lågt inte bara för de politiska partiernas etablerade ledarskap och för de federala myndigheterna, utan också för andra auktoriteter, som universitet och vetenskap. Den administration som just nu samlar sig i Trump Tower verkar innehålla en kombination av Trumps personligen för...

De senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt att läsa om Pierre Birnbaums The Idea of France (publicerad på franska 1998 och i engelsk översättning 2001), en bok som idag känns ännu mer aktuell än vad den gjorde i början av 2000-talet. Detta är en bok som jag rekommenderar kraftigt för den som vill försöka förstå dagens franska politiska landskap, men också för att förstå flera av de idéer som har genomsyrat diskussionen om nationell identitet i västvärlden under de senaste två hundra åren. Inte minst beskriver Birnbaum den särskilda franska kontext som har gett upphov till flera av dessa idéer, och som på många sätt skiljer sig radikalt från t.ex. anglo-saxisk politisk kultur. I Birnbaums beskrivning framstår Frankrike som ett land närmast besatt av tanken på nationell homogenitet. Berättelsen tar sin början i det katolska kungariket Frankrike. Den enhetsstat som bygdes upp av bl.a. kardinal Richelieu som inte minst kännetäcknades av en långtgående kamp mot minoritetsge...

Vissa ämnen återkommer i debatten med viss regelbundenhet. Det kan då ge lite perspektiv att titta tillbaka mot hur det har låtit när frågan diskuterats tidigare. Religionsfriheten och religionsundervisningen är sådana ämnen. Sverige fick något så när full religionsfrihet i början av 1950-talet. Frågan hade då debatterat återkommande i  riksdagen under åtminstone ett halvsekel. När man läser argument från den tiden slås man av att flera av frågorna och principerna är de samma (det gäller t.ex. religiös undervisning i skolan, och vad man bör få och inte få göra i kyrkan), men att Sverige ändå har förändrats oerhört mycket sedan dess. Syftet med reformen var inte minst att skapa en lagstiftning som på allvar levde upp till den dåvarande regeringsformens §16: “Konungen bör ingens samvete tvinga eller låta tvinga, utan skydda var och en, vid en fri utövning as sin religion, såvitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.”  ...

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn : "Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... " ( Resten av essän...

Sitter och skriver på en text om kyrkligt kulturarv i religionspolitisk kontext. Börjar med att försöka ge en kort översikt kring sekulariseringsprocesser i olika länder. Ser man till den existerande forskningen om sekulariserings-processer blir det tydligt att Sverige och de övriga nordiska länderna har följt en på många sätt mycket speciell sekulariseringsväg. Sekularisering förstås ofta som en process där tro och religion får allt mindre betydelse i samhället. Mycket tyder emellertid på att utvecklingen i de flesta fall har varit mer komplicerad och motsägelsefull än så, och att den har sett olika ut från land till land . Ofta används Frankrike och USA som typexempel på två skilda utvecklingslinjer. I Frankrike präglas sekulariteten än idag av en historia om kamp mellan upplysningsorienterade sekularister och den katolska kyrkan. Före revolutionen legitimerades monarkin av religionen – härskaren härskade ”av Guds Nåde” – samtidigt som det pågick en segsliten kamp mellan mon...

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utve...

Både EU och Storbritannien riskerar just nu splittring, rent av upplösning. Både EU och Storbritannien har all anledning att fundera över vägen framåt, inte bara för förhållandet dem emellan utan också för dem själva som politiska enheter. EU står inför frågan om unionens framtid. Bör den gå i riktning mot ökad federalism, eller ökad mellanstatlighet? Frågan är inte ens så enkel. Om EU går mot ökad federalism, vilka institutioner bör i så fall stärkas? En stor del av beslutsfattandet i EU går genom ministerrådet och europeiska rådet, dvs. genom ministrar respektive stats- och regeringschefer från medlemsländerna. Genom EU ges dessa möjlighet att delta i lagstiftningsprocessen utan särskilt mycket insyn från befolkningen i det egna landet, ofta utan att ens den egna lagstiftande församlingen har särskilt mycket insyn. Ska EU demokratiseras måste detta ske antingen genom att de nationella parlamenten eller EU-parlamentet stärks, eller både och. En ökad mellanstatlighet ri...

Den senaste veckan har jag haft nöjet att delta i en internationell konferens anordnad av International Society for Third Sector Research (ISTR). Själv presenterade jag ett paper om relationen mellan Svenska kyrkan och staten i Sverige: "During most of the 20 th century the Church of Sweden was a typical example of a northern European established national church, even a state church. The separation of church and state had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. Yet, in the early 1990’s a compromise was reached and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously transforming the Church of Sweden, seemingly transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, including how the issue was framed and the arguments used to legitimize the reform. It also offers an analysis of what the reform changed in terms of the relationship between the C...

Denna vecka är jag på en mycket spännande konferens som Association for Critical Heritage Studies arrangerar i Montreal. Själv håller jag en presentation om de värden som man i svensk politik har hänvisat till för att kulturarvsskydda kyrkobygnader och andra delar av det kyrkliga kulturarvet: "Sweden is often described as one of the most secular countries in the world, a country where only 45 percent of the population state that they believe in God (Bromander 2013). Yet, like several other Northern European nation-states, it has had an established national church for most of its modern history. As exemplified by the above quote from one of the gov ernment bills  preparing for the separation of church and state in year 2000, the religious heritage of that church now forms a significant part of the national cu ltural heritage protected by law and government  policies. These Northern European countries can thus appear as something of a paradox in terms of secularization; the...

Bland det som politiska kommentatorer har haft svårast att förstå det senaste året har varit Donald Trumps framgångar i primärvalen i USA. Mycket tyder på att fenomenet är nära kopplat till det låga förtroendet för etablerade politiker och andra "eliter" í dagens USA. Bland de starkaste presendentkandidaterna just nu finns, vid sidan av Trump också Cruz, Sanders och Clinton. Trump, Cruz och Sanders har alla det gemensamt att de inte kan anses ingå i respektive partis etablissemang. Cruz och Sanders är i och för sig båda senatorer, men framstår ändå på många sätt som outsiders i senaten. Trump har över huvud taget ingen politisk erfarenhet. Av de ledande kandidaterna är enbart Clinton en utpräglad etablissemangskandidat, men detta är knappast till hennes fördel. Som socialist representerar Sanders ett tydligt brott mot tidigare amerikansk politik, i synnerhet sådan den har sett ut sedan Reagan. Även Trump representerar ett brott mot flera inslag i tidigare politik. ...

Den tyske filosofen Karl Jaspers har myntat begreppet Axialtiden för en period då stora delar av grunden för vad vi uppfattar som religion och filosofi tillkom. Enligt honom skulle denna period ha infallit under åren mellan 800 och 300 före Kristi födelse. Perioden inleds för Jaspers med den persiske profeten Zoroaster . Denne skapade en dualistisk beskrivning av världen som skapad av en god gud i kamp mot en ond anti-gud, en kamp som i en avlägsen men ändå historisk framtid kommer att vinnas av den gode guden. Zoroastrismen har visserligen endast få anhängare idag, men dess idéer påminner ändå mycket mer om moderna monoteistiska religioner än om de polyteistiska religioner som föregick den, och som inte alls hade denna typ av föreställning om ont och gott. Ett par hundra år senare skulle den judiske profet som skrev andra delen av  Jesaias bok (som också finns i den kristna bibeln) bidra till att förvandla den gammalisraeliska kulten av folkets skyddsgud till senare tiders mo...

För några år sedan skrev jag ett antologikapitel om nationella berättelser och urvalsprocesser i kulturarvssektorn. Rubriken var "Vilka är nationen?". Den gången avslutade jag med att mena att det idag är omöjligt för någon enskild aktör, som t.ex. de statliga kulturarvsinstitutionerna, att själva etablera en enande nationell berättelse om varifrån vi kommer, vart vi är på väg, eller ens vilka "vi" är. Jag utvecklade inte detta påstående särskilt mycket - det får kanske bli temat för en annan artikel - men tyckte ändå att det var en rimlig slutsats efter att ha beskrivit en verklighet där den nationella historien, sådan människor föreställer sig den, formas av en mängd aktörer, inklusive media, myndigheter, civilsamhälle, författare forskare etc. När jag nu läste om texten framstår den som betydligt mer relevant än vad den kändes när den skrevs, men också som att den var skriven i en helt annan tid än den vi lever i nu. Jag tyckte då att slutsatsen var ...