fredag, december 09, 2016

Kulturarvspropositionen


Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag.  

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från politiskt inflytande genom det allmänna förbudet mot ministerstyre, medan regionala och kommunala museer inte har haft något juridiskt skydd alls mot politiska ingripanden.

När det gäller propositionens generella syn på kulturarvet är den jämfört med tidigare svenska propositioner och utredningar överraskande fri från pekpinnar och detaljerade politiska målsättningar. Det talas egentligen väldigt lite om vilka politiska resultat man vill ha ut av människors möte med kulturarvet. Istället får vi en syn på kulturarv som kommer förvånansvärt nära en mer klassisk syn på bildning och folkbildning:  

”För att det kulturarv som de offentliga institutionerna ansvarar för ska kunna vara denna resurs för kunskap och bildning är det bl.a. avgörande att de står i kontinuerlig dialog med vetenskaplig forskning. Kulturarvsverksamheterna får inte heller hämmas av dogmatiska före-ställningar eller detaljstyrning av verksamheternas innehåll. Det är viktigt att se att kulturarvsinstitutionerna, i likhet med universitet och högskolor, är centrala kunskapsinstitutioner i samhället och måste respekteras som sådana (jfr SOU 2015:89).” 

”Även om formell utbildning på olika stadier är centralt, är det dock först genom ett aktivt eget intresse för och arbete med kulturarvets uttryck som många insikter väcks till liv och får egentlig mening för människor i deras liv. [...] Ett aktivt förhållningssätt till kulturarvet kan [...] bidra till bildning i kvalificerad bemärkelse just genom att det – utöver sakkunskaper om äldre tid – öppnar upp nya perspektiv, vidgar horisonter och sätter det invanda i fråga. På så vis övar det förmågor som för den enskilde är till nytta i många sammanhang och som bidrar till samhällets utveckling.”

Precis som de flesta andra kulturpolitiska propositioner ter sig den här lagrådsremissen alltså inte särskilt partipolitisk. Däremot innebär den att en helhetssyn på kulturarvspolitiken till sist etableras i en propositionstext.


När det gäller de konkreta åtgärder föreslås, förutom museilagen, bland annat sammanslagning av ett par myndigheter. Statligt stöd till, och samordning av, museer samlas i en myndighet genom att uppgifter från Kulturrådet överförs till Riksantikvarieämbetet, och Riksutställningar uppgår i samma myndighet. Det låter som rimliga åtgärder och påminner också rätt mycket om vad som föreslogs av förra regeringens kulturutredning. Dessutom föreslås myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters Slott med Stiftelsen Hallwylska Museet slås samman med myndigheten Statens Historiska Museer, vilket inte heller verkar särskilt konstigt.


Något som inte nämns i lagrådsremissen är däremot de ”marknadshyror” som statliga museer betalar för sina (statligt ägda) lokaler. Dessa hör inte heller till kulturdepartementets ansvarsområde, så det hade varit rätt konstigt om de nämnts här. Texten nämner heller inte den omdiskuterade frågan om en sammanslagning av Etnografiska Museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska Museet. Tvärtom verkar det som att den frågan kommer att få avgöras på myndighetsnivå på myndigheten Statens Museer för Världskultur. Decentralisering av beslutsmakt innebär också att regeringen kan undandra sig ansvar för kontroversiella beslut genom att flytta ner dem till tjänstemannanivå. Detta är ett vanligt problem med decentralisering, och bör inte få stå i vägen för en tydligare åtskillnad av museimyndigheterna och den politiska nivån. Däremot hoppas jag att man i den allmänna debatten inte glömmer bort att systemet med marknadshyror är något som belastar museernas budgetar och att systemet som sådant fortfarande är regeringens ansvar. I visa fall kan det vara så att museer skulle kunna prioritera om och flytta till billigare lokaler. Att flytta museer från specialdesignade lokaler är emellertid dyrt, och museerna bör dessutom ha centrala lättillgängliga lokaler, vilket lätt blir dyrt. I flera fall är lokalerna dessutom en del av det som ställs ut på museet. Hur rimligt vore det att flytta museer som Skoklosters slott, Hallwylska museet, eller Livrustkammaren till billigare lokaler? Lokalerna är i princip alltid en del av det kulturarv som ska bevaras, och i vissa fall är de en väsentlig del av poängen med museet, som t.ex. på Hallwylska palatset, eller Skoklosters slott.

Som alltid när det är fråga om kulturpolitik kan man också rent generellt fråga sig vilken betydelse den retoriska diskursen kommer att ha för den faktiska verksamheten. Att en grundläggande syn på vad offentliga museer är och bör vara befästs i lagtext betyder dock att orden om frihet, oberoende och kunskapsgrundad verksamhet får åtminstone lite mer formell tyngd.

Inga kommentarer: