onsdag, september 21, 2016

Religionssyn i mitten av 1900-talet

Vissa ämnen återkommer i debatten med viss regelbundenhet. Det kan då ge lite perspektiv att titta tillbaka mot hur det har låtit när frågan diskuterats tidigare. Religionsfriheten och religionsundervisningen är sådana ämnen. Sverige fick något så när full religionsfrihet i början av 1950-talet. Frågan hade då debatterat återkommande i  riksdagen under åtminstone ett halvsekel. När man läser argument från den tiden slås man av att flera av frågorna och principerna är de samma (det gäller t.ex. religiös undervisning i skolan, och vad man bör få och inte få göra i kyrkan), men att Sverige ändå har förändrats oerhört mycket sedan dess.

Syftet med reformen var inte minst att skapa en lagstiftning som på allvar levde upp till den dåvarande regeringsformens §16: “Konungen bör ingens samvete tvinga eller låta tvinga, utan skydda var och en, vid en fri utövning as sin religion, såvitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.” Denna formulering kan jämföras med den nuvarande regerignsformens 1 kap. §1: Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad ...  frihet att ensam eller tillsammans med
andra utöva sin religion."



Här följer några citat ur SOU 1949:20, en av de statliga utredningar som ledde fram till att det i början av 1950-talet blev en lagstadgad rättighet att lämna Svenska kyrkan:


“Under utträdesfrågans behandling i andra kammaren påyrkade Karl Staaff en allsidig utredning i ämnet. ‘Ty religionsfrihetens krav är icke’ yttrade Staaff, ‘att man skall låta en person välja mellan att stå kvar i en kyrka, vars lära han ogillar, och bibehålla medborgerliga rätttigheter, eller att utgå ur en kyrka vars lära han ogillar, och förlora medborgerliga rättigheter, utan religionsfrihetens krav är, att han skall kunna utträda med bibehållande av medborgerliga rättigheter.’” s. 6.


Utträdesrättens utsträckning kunde visserligen medföra en begränsning av kyrkans möjligheter att såsom folkkyrka nå fram till alla inom folket, men skulle å andra sidan utåt och inåt stärka medvetenadet om kyrkans karaktär av att vara ett utpräglat religiöst samfund och ej blott en statsinstitution." s. 8.


Att religionsundervisning bör förekomma i de svenska skolorna torde icke på allvar kunna bestridas. Visserligen ha stundom krav framställts, att deltagandet i kristendomsundervinsingen bör göras till en frivillig angelägenhet, men de för skolväsendet ansvariga ha icke kunnat förorda, att ett så viktigt moment i medborgarnas forstran och bildning helt överlämnas till enskilda personers avgörande. Även en ganska elementär bildning måste omfatta kunskaper om den kristna tros- och livsåskådningen och den kristna kyrkans historia. Med hänsyn till den kristna kyrkans historia och dess andliga odling samt den kristna moral- och rättsuppfattningens djupgående inflytande på svenska folk- och samhällslivet skulle en allvarlig brist uppstå i den allmänna bildningen om kristendomsämnet ej finge bibehålla sin ställning som ett obligatoriskt undervisningsämne på de svenska skolornas schema.” s. 50.


“Skolan skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred. Den skall utveckla fria människor, för vilka samarbetet är ett behov och en glädje. Denna vilja till och vana vid samarbete, som skolan uppodlar, skall ytterst åsyfta något djupare: känsla för folk och land, förståelse för andra folk och raser, andra seder och åsikter, respekt för människovärdet, vördnad för mänsklighetens gemensamma strävan, internationellt sinnelag, vilja att göra en insats i kulturarbetet. Den sociala fostran, som den demokratiska skolan skall ge, åsyftar inte endast att ge eleverna kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk grundställning, respekt för människovärde och gemenskap.” s. 52.


“Skolutredningen framhäver dock starkare vikten av att undervisningen icke får en alltför ensidigt historisk inriktning, då utredningen framhåller att undervisningen, om den skall främja lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, måste framställa kristendomen icke blott som ett historiskt faktum utan som livsmakt i den nuvarande tiden.” s. 54f.


Samtidigt som religionsfrihetens princip skulle givas en så vid tillämpning som möjligt, måste med tanke på kristendomsundervisningens karaktär förhindras, att denna undervisning komme att bedrivas av personer med en trosåskådning, som väsentligen avviker från grunderna för undervisningen.” s. 90f.


Emellertid kan det knappast sägas vara ett religionsfrihetsintresse att bereda möjlighet för inrättandet i vårt land av kloster för utländska medborgare av romersk-katolsk trosbekännelse. … Otvivelaktigt skulle kloster, som bestå av utländska medborgare, te sig som ett mycket främmande inslag i svenskt religiöst liv och skulle kunna förorsaka onödiga religiösa motsättningar, i synnerhet som man även i framtiden har att räkna med en viss misstro gentemot klosterväsendet överhuvud.” s. 122f.


”Jämväl i fråga om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning delar jag de sakkunnigas uppfattning. Kyrkobyggnaderna upplåtas för närvarande stundom till konserter, föreläsningar och andra liknande ändamål, och exempel saknas ej heller på att jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual fått äga rum i kyrka. Givetvis bör kyrkan icke upplåtas för icke kyrklig begravning utan att vederbörande kyrkoherde förvissat sig om att intet kommer att försiggå, som skulle på något sätt kränka rummets helgd. Uppenbart torde ock vara, att viss, ej ringa hänsyn bör tagas till församlingsbornas åsikter och känslor. Att en i någon mån olika praxis sålunda kan uppstå på skilda orter, synes icke vara att betrakta såsom en alltför stor olägenhet. Emellertid torde man i detta avseende kunna hysa fullt förtroende till vederbörande kyrkoherdars självständighet och omdömesförmåga. Att stadga inskränkning i lag med avseende å kyrkornas användande vid icke kyrklig begravning lärer följaktligen vara obehövligt, och att, på sätt i en del utlåtanden föreslagits, hänskjuta frågan till högre myndighets omedelbara prövning måste med hänsyn till nödvändigheten av ett snabbt avgörande betecknas såsom opraktiskt.” s. 168


“Endast sådana (kristna eller mosaiska) trosbekännare, som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare, borde enligt kommittén erhålla skattelindring [av kyrkoskatten vid utträde ur Svenska kyrkan], enär det eljest kunde befaras, att personer blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode.” s. 307.

Inga kommentarer: