Sekularisering i Frankrike, USA och Sverige

Sitter och skriver på en text om kyrkligt kulturarv i religionspolitisk kontext. Börjar med att försöka ge en kort översikt kring sekulariseringsprocesser i olika länder.

Ser man till den existerande forskningen om sekulariserings-processer blir det tydligt att Sverige och de övriga nordiska länderna har följt en på många sätt mycket speciell sekulariseringsväg. Sekularisering förstås ofta som en process där tro och religion får allt mindre betydelse i samhället. Mycket tyder emellertid på att utvecklingen i de flesta fall har varit mer komplicerad och motsägelsefull än så, och att den har sett olika ut från land till land. Ofta används Frankrike och USA som typexempel på två skilda utvecklingslinjer.

I Frankrike präglas sekulariteten än idag av en historia om kamp mellan upplysningsorienterade sekularister och den katolska kyrkan. Före revolutionen legitimerades monarkin av religionen – härskaren härskade ”av Guds Nåde” – samtidigt som det pågick en segsliten kamp mellan monarkin och påvedömet. Under revolutionen etablerades istället en ofta direkt kyrkofientlig republik. Under hela 1800-talet kan fransk historia karaktäriseras som en kamp mellan kyrka och stat. Under revolutionens inledningsskede var förstörelse av religiösa föremål vanligt förekommande. Fortfarande präglas fransk nationell självbild av idén att staten och offentligheten alltid ska vara religiöst neutral, samtidigt som en alternativ identitet som katolsk nation i någon mån fortlever parallellt med den sekulära.

USA är å andra sidan en stat grundad av kollonister med varierande religiös tillhörighet. Någon dominerande kyrka har aldrig funnits, även om anglikanska kyrkan före revolutionen fungerade som statskyrka i kolonierna. Istället har sekulariseringsmodellen präglats av tanken att staten bör vara opartisk i förhållande till flera olika, av staten oberoende, trossamfund samtidigt som religionen som sådan i allmänhet har uppfattats som en positiv del av livet. Fram till helt nyligen har utvecklingen främst handlat om att gå från en positiv syn på protestantisk kristendom, där katolicism uppfattades som svårförenlig med amerikansk identitet, till en generellt positiv syn på en allt vidare krets religiösa samfund. Ur det perspektivet är det främst islam som idag uppfattas som främmande, medan t.ex. mormoner, judar och katoliker uppfattas som en del av den amerikanska nationen. Samtidigt finns det mycket som tyder på att de senaste årtiondena har inneburit en övergång till en mer konfliktfylld situation.

I Frankrike utgjorde identifikationen med katolska kyrkan åtminstone fram till mitten av 1900-talet ofta en utmaning mot den republikanska självbilden. I USA har kyrkor och samfund istället spelat central roll i uppbyggnaden av det civila samhället. I Sverige – men också andra i de övriga nordiska länderna, England och stora delar av Tyskland – kan vi se en utveckling där statskyrkosystemet eller liknande konstruktioner under lång tid har bibehållits, och förblivit centralt i den historiska självbilden, samtidigt som den etablerade religionens roll i samhället har minskat.

Franska revolutionen beredde emellertid också vägen för en ny syn på kyrkor och kyrkliga föremål som konsthistoriska objekt, ofta framställda i ett musealt sammanhang. Man kan tala om att de kyrkliga föremålen sekulariserades från religiösa föremål till kulturarv. Det har funnits en stark tendens till att religiösa monument och symboler också har kommit att betraktas som nationella monument och symboler. Den medeltida domkyrkan i Köln färdigställdes t.ex. under 1800-talet som en manifestation av kontinuiteten mellan medeltidens feodalt katolska tyska rike den nya protestantiskt dominerade tyska nationalstaten. Franska republikens sekularism har efter revolutionen inte varit något hinder för att uppfatta Notre Dame de Paris som en central del av dess kulturarv, eller Jeanne d’Arc som nationalsymbo. Dynastiska, religiösa och proto-nationalistiska symboler – som flaggor, riksvapen, historiska hjältegestalter och nationalhelgon – har i en mängd olika fall rekontextualiserats som nationella symboler. I vissa fall, som i Frankrike och Turkiet, har den nationella identiteten ställts mot den religiösa eller den monarkistiska, medan den i andra fall, som i Tyskland, Storbritannien och Sverige, har byggt vidare på den.