Fortsätt till huvudinnehåll

Pierre Birnbaum: The Idea of France

De senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt att läsa om Pierre Birnbaums The Idea of France (publicerad på franska 1998 och i engelsk översättning 2001), en bok som idag känns ännu mer aktuell än vad den gjorde i början av 2000-talet. Detta är en bok som jag rekommenderar kraftigt för den som vill försöka förstå dagens franska politiska landskap, men också för att förstå flera av de idéer som har genomsyrat diskussionen om nationell identitet i västvärlden under de senaste två hundra åren. Inte minst beskriver Birnbaum den särskilda franska kontext som har gett upphov till flera av dessa idéer, och som på många sätt skiljer sig radikalt från t.ex. anglo-saxisk politisk kultur.

I Birnbaums beskrivning framstår Frankrike som ett land närmast besatt av tanken på nationell homogenitet. Berättelsen tar sin början i det katolska kungariket Frankrike. Den enhetsstat som bygdes upp av bl.a. kardinal Richelieu som inte minst kännetäcknades av en långtgående kamp mot minoritetsgemenskaper, i första hand mot hugenotterna, de franska protestanterna som under det föregående århundradet hade haft relativt långtgående självstyre. Under revolutionen störtades den katolska monarkin och vändes till sin motsats: en antiklerikal republik. Samtidigt ledde revolutionen till att enhetsstaten stärktes ytterligare. I Franska Republikens självbild blev republiken den centrala identiteten: en medborgare skulle i första hand vara en medborgare, och varje annan identitet - regional, lokal, eller religiös - kunde därmed ses som ett hot. I den katolska monarkin hade det funnits en stark tro på att Frankrike hade särskilt mission i kristendomens upprätthållande, Frankrike var 'kyrkans förstfödda dotter'. Också i Republiken hade Frankrike en särskild mission; dess värden beskrevs som universella, och det var Franska Republikens uppgift att sprida upplysningens värden över resten av världen.


1800-talets Frankrike präglades av en kamp mellan två olika idéer om nationen: det katolska Frankrike mot det republikanska, men båda med anspråk på medborgarnas totala lojalitet, båda lika väsensskilda från en liberal-demokratisk eller individualistisk syn på samhället. Til den reaktionära katolska monarkismens främsta anförare i Frankrike räknas Joseph de Maistre, en tänkare som i Birnbaums beskrivning framstår som en motrevolutionär med samma temperament som en fanatisk revolutionär. Även om de Maistre uppfattade sig själv som en motståndare till revolutionen och dess brytning med det traditionella samhället präglades hela hans verk av visionen att genomföra en våldsam revolution mot modernismen och upplysningen för att istället upprätta en ideologiskt enhetlig stat grundad på katolicismens och den franska monarkins världen. Tyspiskt nog tog de Maistre också avstånd från sådana kristna grundvärden som det kristna budskapets universalism, för att istället lansera idén om rasernas ojämlikhet. Det behöver väl knappast sägas att de Maistre är en ofta återkommande referens när man läser om fascismens idéhistoria.

Kampen mellan det katolsk-nationalistiska och det republikanska Frankrike fick på många sätt sin kulmen under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Under Tredje Republiken hade motsättningen närmast institutionaliserats  ända ner till lokalplanet. I utbildningsväsendet stod det katolska skolväsendet mot det sekulära statliga republikanska. Under början av 1900-talet integrerades också de socialistiska rörelserna i det etablerade republikanska Frankrike. Samtidigt fortsatte eliter med en varierande grad av lojalitet mot katolicismen att spela en betydande roll i vissa delar av samhället, t.ex. i armén. Under Andra Världskriget vändes situationen återigen till sin motsats; även om Vichyregimen aldrig var ideologiskt renodlad hade den hela tiden en stark inspirationskälla i de Maistre och bland liknande tänkare och rörelser.  

Först under efterkrigstiden har en ny period inletts. Femte Republiken präglades under sina första årtionden av en kraftig professionalisering av statsapparaten. Den starka enhetsstaten fanns fortfarande där, men statstjänstemännen och politikerna rekryterades nu ur en allt mer enhetlig professionellt utbildade tjänstemannaklass som uppfattade sig själv som Republikens tjänare, närmast ett slags republikanskt prästerskap. De senaste årtiondena har situationen förändrats igen, och tjänstemanna- och politikerklassen har börjat växa samman med näringslivets elit, samtidigt som politiken har börjat präglas av ett avståndstagande från denna nya enhetliga elit (som de flesta ledande politiker ändå fortfarande tillhör).

Samtidigt verkar den gamla motsättningen mellan kyrka och stat ha förlorat mycket av sin laddning. Francois Miterand blev den första president som begravdes i en publik katolsk seremoni. Katolska företrädare som kardinal Lustiger var mycket tydliga med att katolska kyrkan nu accepterade den sekulära staten och betraktade sig som en av flera religiösa gemenskaper i ett sekulärt samhälle. Den religiösa pluralismen verkade nu ha accepteras som en del av offentligheten, av såväl katolska som statliga ledare. Birnbaum ser framför sig ett Frankrike som till sist är på väg att bli en liberal demokrati mer liknande den brittiska eller amerikanska.   

Denna nya konsensus har emellertid hela tiden haft sina fiender, och efter bokens publicering har den börjat framstå som allt mindre självklar. Redan i det 1990-tal som Birnbaum diskuterar hade den gamla motsättningen mellan katoliker och republikaner emellertid börjat ersättas av en ny motsättning. Diskussionen kring detta hör till de mer intressanta kapitlen. Redan innan förändringen började prägla politiken också i övriga Europa och USA framträdde nämligen i Frankrike en konfliktlinje mellan en etablerad politisk konsensus och populistiska utmanare. Jean-Marie Le Pen bygde ursprungligen vidare på gamla antirepublikanska grupper med förankring i Vichyregimen och i motståndet mot Algeriets självständighet, men trots att han hela tiden hade betonat sin katolicism, och därmed till äldre antirepublikanska grupper, lyckades han med tiden också samla anhängare till en långtgående republikansk nationalism med krav på en återgång till tidigare republikanska enhetssträvanden. Under Marine Le Pen har det republikanska inslaget i Front National blivit ännu starkare, och partiet framgår nu som ett samlingsparti för anhängare till båda de traditionella homogenitetsidéerna, med förmåga att konkurera med såväl traditionellt konservativa som i traditionellt socialistiska väljargrupper.


Tidigare konkurerande visioner om ett homogent Frankrike enas nu i motståndet mot globalisering, liberalism och europeisering. Samtidigt verkar Front National helt sakna den franska nationalismens typiska fokus på lojaliteten mot staten. Istället påminner den mer om den antistatliga populism som nu brer ut sig också i resten av västvärlden. Samtidigt verkar konfliken om religionens roll i det franska samhället ha återupptagits. Inte bara i Front National utan också bland etablerade politiker från såväl den republikanska vänstern som i den republikanska högern har politiker under de senaste tjugo åren i ökande grad talat om muslimska inslag i offentligheten som ett nationellt problem, samtidigt som sekularister, protestanter, judar och katoliker nu tycks kunna samsas i offentligheten på ett sätt som i början av 1900-talet fortfarande hade varit helt otänkbart. Birnbaums vision om en mer liberal och pluralistisk fransk offentlighet ter sig nu väsentligt mer avlägsen än på 1990-talet, men samtidigt har Europa paradoxalt nog kanske blivit mer franskt i sitt förhållande till islam, och Frankrike mer europeiskt i populismens relation till staten.  

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…