Fortsätt till huvudinnehåll

Storbritannien och Europa

Både EU och Storbritannien riskerar just nu splittring, rent av upplösning. Både EU och Storbritannien har all anledning att fundera över vägen framåt, inte bara för förhållandet dem emellan utan också för dem själva som politiska enheter.
EU står inför frågan om unionens framtid. Bör den gå i riktning mot ökad federalism, eller ökad mellanstatlighet? Frågan är inte ens så enkel. Om EU går mot ökad federalism, vilka institutioner bör i så fall stärkas? En stor del av beslutsfattandet i EU går genom ministerrådet och europeiska rådet, dvs. genom ministrar respektive stats- och regeringschefer från medlemsländerna. Genom EU ges dessa möjlighet att delta i lagstiftningsprocessen utan särskilt mycket insyn från befolkningen i det egna landet, ofta utan att ens den egna lagstiftande församlingen har särskilt mycket insyn. Ska EU demokratiseras måste detta ske antingen genom att de nationella parlamenten eller EU-parlamentet stärks, eller både och. En ökad mellanstatlighet riskerar annars att innebära ytterligare beslutsmakt i slutna rum, och det kommer knappast att stärka EU:s demokratiska legitimitet i medborgarnas ögon. Förhoppningsvis stämmer det att EU-ledarna har fått upp ögonen för att denna legitimitet nu måste stärkas.
Man får heller inte glömma att EU idag lever med ett minst lika stort demokratiskt problem på nationell nivå. Länder som Ungern och Polen visar oroväckande tecken på att röra sig i allt mer auktoritär riktning, och auktoritära partier vinner mark i stort sett överallt. Det är dessa regeringar som nu deltar i lagstiftningsprocessen. Ska EU fungera krävs det att domstolens bevakande av de mänskliga rättigheterna upprätthålls, helst på alla nivåer, men åtminstone i den gemensamma lagstiftningen. Detta görs nog också bäst med ökad öppenhet. Sker inte detta har medborgarna goda skäl att fortsätta att misstro demokratin i EU. Samtidigt har medborgarna i de mer stabilt demokratiska staterna ett större intresse av att minska  mängden ny gemensam europeisk lagstiftning, och därmed dessa länders inflytande över andra medlemsstater.
När det gäller Storbritannien påminns vi återigen om att Förenade Kungariket är ett exempel på att nationalstater inte är så enkla homogena enheter som nationalistisk ideologi gärna vill få oss att tro. Storbritannien är dessutom något av en hybrid av nationalstat och förnationell konglomeratstat (dvs. en monarki bestående av flera olika enheter) som svetsats samman till ett visst mått av nationell enhet, bl.a. med hjälp av gemensamma krigserfarenheter (t.ex. världskrigen), men också under byggandet, och nedmonterandet av, det brittiska imperiet. Idag förstärks hybriditeten också av relationen till USA och till de tidigare kolonierna i samväldet. Identifikationen med europeisk identitet framstår, precis som i Sverige, som betydligt svagare än den är på många håll på kontinenten. Just nu verkar Storbritanniens upplösning vara minst lika trolig som EU:s. I Skottland är regeringen i full färd med att förbereda en folkomröstning, denna gång med alternativen Skottland i EU vs. Skottland i Storbritannien utanför EU – och på Nordirland verkar en majoritet för en förening med Republiken Irland troligare än någonsin. Överallt försöker de brittiska medborgare som kan skaffa sig dubbelt medborgarskap. Eftersom Republiken Irland aldrig riktigt har släppt tanken på Nordirland som en del av den irländska nationen inkluderar det inte minst alla som är födda där.

Också demokratiskt står Storbritannien inför flera problem. Folkomröstningar ingår inte i någon större utsträckning i den brittiska demokratiska traditionen, och följer en delvis annan logik än de traditionella majoritetsvalen. Valdeltagandet var lågt, särskilt bland unga, och omröstningens legitimitet ifrågasätts på flera håll.  I ett ödesval som detta får detta sägas vara mycket alvarligt. Olika delar av landet har också avgett olika svar. Nu verkar det tveksamt om lojaliteten mot Förenade Kungariket är starkare än den till delarna, eller viljan att vara med i EU.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…