tisdag, juli 05, 2016

Storbritannien och Europa

Både EU och Storbritannien riskerar just nu splittring, rent av upplösning. Både EU och Storbritannien har all anledning att fundera över vägen framåt, inte bara för förhållandet dem emellan utan också för dem själva som politiska enheter.
EU står inför frågan om unionens framtid. Bör den gå i riktning mot ökad federalism, eller ökad mellanstatlighet? Frågan är inte ens så enkel. Om EU går mot ökad federalism, vilka institutioner bör i så fall stärkas? En stor del av beslutsfattandet i EU går genom ministerrådet och europeiska rådet, dvs. genom ministrar respektive stats- och regeringschefer från medlemsländerna. Genom EU ges dessa möjlighet att delta i lagstiftningsprocessen utan särskilt mycket insyn från befolkningen i det egna landet, ofta utan att ens den egna lagstiftande församlingen har särskilt mycket insyn. Ska EU demokratiseras måste detta ske antingen genom att de nationella parlamenten eller EU-parlamentet stärks, eller både och. En ökad mellanstatlighet riskerar annars att innebära ytterligare beslutsmakt i slutna rum, och det kommer knappast att stärka EU:s demokratiska legitimitet i medborgarnas ögon. Förhoppningsvis stämmer det att EU-ledarna har fått upp ögonen för att denna legitimitet nu måste stärkas.
Man får heller inte glömma att EU idag lever med ett minst lika stort demokratiskt problem på nationell nivå. Länder som Ungern och Polen visar oroväckande tecken på att röra sig i allt mer auktoritär riktning, och auktoritära partier vinner mark i stort sett överallt. Det är dessa regeringar som nu deltar i lagstiftningsprocessen. Ska EU fungera krävs det att domstolens bevakande av de mänskliga rättigheterna upprätthålls, helst på alla nivåer, men åtminstone i den gemensamma lagstiftningen. Detta görs nog också bäst med ökad öppenhet. Sker inte detta har medborgarna goda skäl att fortsätta att misstro demokratin i EU. Samtidigt har medborgarna i de mer stabilt demokratiska staterna ett större intresse av att minska  mängden ny gemensam europeisk lagstiftning, och därmed dessa länders inflytande över andra medlemsstater.
När det gäller Storbritannien påminns vi återigen om att Förenade Kungariket är ett exempel på att nationalstater inte är så enkla homogena enheter som nationalistisk ideologi gärna vill få oss att tro. Storbritannien är dessutom något av en hybrid av nationalstat och förnationell konglomeratstat (dvs. en monarki bestående av flera olika enheter) som svetsats samman till ett visst mått av nationell enhet, bl.a. med hjälp av gemensamma krigserfarenheter (t.ex. världskrigen), men också under byggandet, och nedmonterandet av, det brittiska imperiet. Idag förstärks hybriditeten också av relationen till USA och till de tidigare kolonierna i samväldet. Identifikationen med europeisk identitet framstår, precis som i Sverige, som betydligt svagare än den är på många håll på kontinenten. Just nu verkar Storbritanniens upplösning vara minst lika trolig som EU:s. I Skottland är regeringen i full färd med att förbereda en folkomröstning, denna gång med alternativen Skottland i EU vs. Skottland i Storbritannien utanför EU – och på Nordirland verkar en majoritet för en förening med Republiken Irland troligare än någonsin. Överallt försöker de brittiska medborgare som kan skaffa sig dubbelt medborgarskap. Eftersom Republiken Irland aldrig riktigt har släppt tanken på Nordirland som en del av den irländska nationen inkluderar det inte minst alla som är födda där.

Också demokratiskt står Storbritannien inför flera problem. Folkomröstningar ingår inte i någon större utsträckning i den brittiska demokratiska traditionen, och följer en delvis annan logik än de traditionella majoritetsvalen. Valdeltagandet var lågt, särskilt bland unga, och omröstningens legitimitet ifrågasätts på flera håll.  I ett ödesval som detta får detta sägas vara mycket alvarligt. Olika delar av landet har också avgett olika svar. Nu verkar det tveksamt om lojaliteten mot Förenade Kungariket är starkare än den till delarna, eller viljan att vara med i EU.



Inga kommentarer: