Axialtid?

Den tyske filosofen Karl Jaspers har myntat begreppet Axialtiden för en period då stora delar av grunden för vad vi uppfattar som religion och filosofi tillkom. Enligt honom skulle denna period ha infallit under åren mellan 800 och 300 före Kristi födelse. Perioden inleds för Jaspers med den persiske profeten Zoroaster. Denne skapade en dualistisk beskrivning av världen som skapad av en god gud i kamp mot en ond anti-gud, en kamp som i en avlägsen men ändå historisk framtid kommer att vinnas av den gode guden. Zoroastrismen har visserligen endast få anhängare idag, men dess idéer påminner ändå mycket mer om moderna monoteistiska religioner än om de polyteistiska religioner som föregick den, och som inte alls hade denna typ av föreställning om ont och gott. Ett par hundra år senare skulle den judiske profet som skrev andra delen av Jesaias bok (som också finns i den kristna bibeln) bidra till att förvandla den gammalisraeliska kulten av folkets skyddsgud till senare tiders monoteistiska judendom. Ungefär samtidigt (eller möjligen något senare) lade Konfucius, Lao Tsu och andra filosofer grunden för senare tiders kinesiska tänkande. I Indien undervisade de asketer som bl.a. genom idén om samsara omvandlade den vediska religionen till vad som senare skulle bli hinduism, buddhism och jainism. Mot slutet av perioden levde - möjligen samtidigt - Gauthama Buddha, Sokrates och Platon. De senare skulle tillsammans med bl.a. Platons lärjunge Aristoteles lägga  grunden för senare tiders västerländska filosofi.

Enkelt uttryckt skulle man kunna hävda att axialtidens tänkare i varierande utsträckning lämnade tidigare skedens mytologiska tänkande bakom sig för att istället försöka förstå verkligheten med hjälp av mer abstrakta, universalistiska och teoretiska perspektiv. I de flesta fall övergav de inte den traditionella kulten av de etablerade gudarna, men dessa stod sällan i centrum för deras förståelse av verkligheten. Detta gäller i synnerhet för de grekiska filosoferna och för buddhistiskt och jainistiskt tänkande. Zoroaster och Jesaia-författaren kan istället sägas ha övergivit en mytologisk-polyteistisk verklighetsförståelse för en teologisk-monoteistisk med en enda universell, moralisk och mer abstrakt gud.

Modern forskning visar att Zoroaster antagligen levde ytterligare några hundra år tidigare, men hans idéer spreds först under vad Jaspers kallade Axialtiden, eftersom det var först då som det persiska rikets grundande möjliggjorde en vidare spridning av religionen. Också generellt sätt kan förändringen sättas samman med en fundamental förändring i människornas levnadsförhållanden och kommunikationsmöjligheter. Åtskilliga av dessa tänkare levde och verkade i städer med omfattande kontakter med omvärlden. Städerna började nå verklig storlek, kommunikationerna blev bättre och de politiska enheterna blev store. Påfallande många av tänkarna levde dock själva i små stadsstater med omfattande handelsrelationer. Mot slutet av Axialtiden ser vi flera stora imperier växa fram: Persiska Riket, Mauryadynastin i Indien, dynastierna Qin och Han i Kina, och senare Carthago och Rom kring Medelhavet. Vissa av Axialtidens filosofier blev nära förknippade med imperiebyggandet - som Zoroastrismen och Konfucianismen - andra växte fram i konflikt med det. Jesaias nya judendom tog t.ex. starkt intryck av den judiska fångenskapen i Babylon, som började med Nebuchadnezzars erövring av Jerusalem och avslutades med den persiska erövringen av såväl Babylon och Jerusalem.

Just nu funderar jag på om det kan ligga någonting i tanken att sekulariseringen och upplysningen är fenomen som på väsentliga sätt liknar axialtiden (och i vilken mån det verkligen är rimligt att tala om en axialtid). Upplysningen utvecklades tillsammans med förstadierna till industrialiseringen. Sekulariseringen har fortgått tillsammans med tilltagande urbanisering, befolkningstillväxt, förbättrade kommunikationer och ändrade livsförhållanden. Från och med sen-renässansen har imperiebyggande i en global skala blivit möjligt på ett helt nytt sätt (med bl.a. de spanska, franska, brittiska och ryska imperierna). Naturvetenskapens förståelse för världen har förändrats radikalt de senaste seklen. Symboliskt korrespondens- och meningstänkande har fått ge vika för hypotetisk-deduktiv metod, vad vi idag uppfattar som vetenskaplig metod. Samtidigt har den ansvarsfördelning mellan monarki och kyrka som dominerat europeiska samhällen sedan romersk tid ersatts av den moderna staten och av ett i bred mening mer individualistiskt samhälle.

Sekulariseringens och den moderna vetenskapens prägel på mänskligt tänkande verkar bestående, men finns det något man kan lära av Axialtidens historia så är det att det är extremt svårt att förutsäga vilka nya former som idéerna kommer att ge upphov till senare i historien. Av dagens världsreligioner är det bara de indiska och kinesiska som har sitt upphov i Axialtiden. Det är lätt att se att grundläggande tankemönster och föreställningar i kristendomen och islam kan spåras tillbaka till den profetiska judendomen, och i någon mån till grekisk filosofi, men de tolkningar och kombinationer som uppträder är samtidigt helt nya. Ett stor omvälvning innebär inte att historien är slut, eller att gamla former inte skulle fortsätta att existera. Istället fortsätter många av dem att finnas till, om än med betydelser givna i ett nytt sammanhang. Vi har heller ingen anledning att tro att våra dagars liberal-demokratiska samhällen eller religions- och tankefrihet skulle vara bestående. Mänskliga samhällen är betydligt mer föränderliga än idéer. Vill man att någonting ska vara bestående måste man försvara det. Inte heller har vi någon anledning att räkna ut de idéer från tidigare perioder som redan har visat en förmåga att överleva under de nya omständigheter som har uppträtt hittills. Det gäller såväl för världsreligionerna och filosofin som för ännu äldre fenomen som människans fallenhet för (behov av?) mytologiskt och magiskt tänkande.