Fortsätt till huvudinnehåll

Är enande nationella berättelser möjliga idag?

För några år sedan skrev jag ett antologikapitel om nationella berättelser och urvalsprocesser i kulturarvssektorn. Rubriken var "Vilka är nationen?". Den gången avslutade jag med att mena att det idag är omöjligt för någon enskild aktör, som t.ex. de statliga kulturarvsinstitutionerna, att själva etablera en enande nationell berättelse om varifrån vi kommer, vart vi är på väg, eller ens vilka "vi" är. Jag utvecklade inte detta påstående särskilt mycket - det får kanske bli temat för en annan artikel - men tyckte ändå att det var en rimlig slutsats efter att ha beskrivit en verklighet där den nationella historien, sådan människor föreställer sig den, formas av en mängd aktörer, inklusive media, myndigheter, civilsamhälle, författare forskare etc. När jag nu läste om texten framstår den som betydligt mer relevant än vad den kändes när den skrevs, men också som att den var skriven i en helt annan tid än den vi lever i nu.

Jag tyckte då att slutsatsen var rätt hoppingivande; om vi vill leva i ett pluralistiskt samhälle måste vi också tillåta flera olika identiteter och sätt att se på det gemensamma samhället. Där kommer emellertid också svårigheten: ett samhälle förutsätter också att man är något så när överens om hur samhället ska fungera. Man behöver inte vara överens om allt. Viktiga frågor som livets mening, att tro eller inte tro på en eller flera gudar osv. lämnas i ett sekulariserat samhälle åt den enskilde. Statens inflytande och övervakning av privatlivet är en fråga som debatterats livligt de senaste åren. Ett fritt samhälle är ett samhälle där det finns en privatsfär och ett civilt samhälle där allt inte är gemensamma för alla. Statens uppgift i relation till detta bör främst vara att se till att människors agerande mot varandra stannar inom lagens ramar. Religionsfrihet innebär t.ex. att alla har rätt att utöva sin religion som de vill, men därför också att ingen har rätt att tvinga på någon annan dess regler. Kulturella institutioner som skola, museer, bibliotek, utbildningar i humaniora, osv. har som jag ser det främst till uppgift att ge människor redskapen för att själva hitta sina egna vägar och sin egen identitet, men också för att känna till och kunna bidra till att utveckla de gemensamma spelreglerna. Åtminstone som jag ser det är det det som staten handlar om; spelregler och grundläggande förutsättningar, inte livets mening eller grundläggande identitet. Också detta kan naturligtvis ses som en gemensam berättelse om vad samhället handlar om och om vart vi är eller borde vara på väg, men det är ändå rätt stor skillnad på en sådan berättelse och de allomfattande berättelser och krav som totalitära och auktoritära ideologier anser att de statliga institutionerna bör förmedla till medborgare eller undersåtar.

Att historien kan förstås på flera olika sätt betyder dock inte inte att etablerade tolkningar och rena vanföreställningar skulle stå på samma nivå (vilket var en av mina huvudpoänger också för några år sedan). Det är därför som utbildning och kulturinstitutioner är så nödvändiga i ett öppet och demokratiskt samhälle. När jag talar om berättelser handlar det om hur vår tolkning av historien också innebär en tolkning av vilka vi är och vart vi är på väg idag. Tolkningen beror givetvis på hur vi redan uppfattar oss själva och omvärlden. Vissa sådana uppfattningar - inte minst när de handlar om omvärlden - borde ändras eftersom de visar sig vara felaktiga. Att förhindra rena missuppfattningar är en viktig funktion för både utbildning och kulturarvsinstitutioner. Rimligen har kulturliv och intellektuella också viktiga roller att fylla i den offentlighet där nya berättelser tar form, inte som de enda aktörerna, men som några bland många aktörer. Minst lika viktigt är att skolan ger människor en förmåga att själva resonera kritiskt.

TILLÄGG 2016-3-30: Frågan om ifall det skulle vara möjligt att på ett medvetet sätt sprida en förändring i det allmänna historiemedvetandet och hur man i så fall skulle behöva gå till väga är också mycket intressant. Relevant både för förståelsen av vad som nu händer eller som skulle kunna hända, såväl i öppna liberala samhällen som i mer auktoritära system som Kina och Ryssland.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…