Fortsätt till huvudinnehåll

Är enande nationella berättelser möjliga idag?

För några år sedan skrev jag ett antologikapitel om nationella berättelser och urvalsprocesser i kulturarvssektorn. Rubriken var "Vilka är nationen?". Den gången avslutade jag med att mena att det idag är omöjligt för någon enskild aktör, som t.ex. de statliga kulturarvsinstitutionerna, att själva etablera en enande nationell berättelse om varifrån vi kommer, vart vi är på väg, eller ens vilka "vi" är. Jag utvecklade inte detta påstående särskilt mycket - det får kanske bli temat för en annan artikel - men tyckte ändå att det var en rimlig slutsats efter att ha beskrivit en verklighet där den nationella historien, sådan människor föreställer sig den, formas av en mängd aktörer, inklusive media, myndigheter, civilsamhälle, författare forskare etc. När jag nu läste om texten framstår den som betydligt mer relevant än vad den kändes när den skrevs, men också som att den var skriven i en helt annan tid än den vi lever i nu.

Jag tyckte då att slutsatsen var rätt hoppingivande; om vi vill leva i ett pluralistiskt samhälle måste vi också tillåta flera olika identiteter och sätt att se på det gemensamma samhället. Där kommer emellertid också svårigheten: ett samhälle förutsätter också att man är något så när överens om hur samhället ska fungera. Man behöver inte vara överens om allt. Viktiga frågor som livets mening, att tro eller inte tro på en eller flera gudar osv. lämnas i ett sekulariserat samhälle åt den enskilde. Statens inflytande och övervakning av privatlivet är en fråga som debatterats livligt de senaste åren. Ett fritt samhälle är ett samhälle där det finns en privatsfär och ett civilt samhälle där allt inte är gemensamma för alla. Statens uppgift i relation till detta bör främst vara att se till att människors agerande mot varandra stannar inom lagens ramar. Religionsfrihet innebär t.ex. att alla har rätt att utöva sin religion som de vill, men därför också att ingen har rätt att tvinga på någon annan dess regler. Kulturella institutioner som skola, museer, bibliotek, utbildningar i humaniora, osv. har som jag ser det främst till uppgift att ge människor redskapen för att själva hitta sina egna vägar och sin egen identitet, men också för att känna till och kunna bidra till att utveckla de gemensamma spelreglerna. Åtminstone som jag ser det är det det som staten handlar om; spelregler och grundläggande förutsättningar, inte livets mening eller grundläggande identitet. Också detta kan naturligtvis ses som en gemensam berättelse om vad samhället handlar om och om vart vi är eller borde vara på väg, men det är ändå rätt stor skillnad på en sådan berättelse och de allomfattande berättelser och krav som totalitära och auktoritära ideologier anser att de statliga institutionerna bör förmedla till medborgare eller undersåtar.

Att historien kan förstås på flera olika sätt betyder dock inte inte att etablerade tolkningar och rena vanföreställningar skulle stå på samma nivå (vilket var en av mina huvudpoänger också för några år sedan). Det är därför som utbildning och kulturinstitutioner är så nödvändiga i ett öppet och demokratiskt samhälle. När jag talar om berättelser handlar det om hur vår tolkning av historien också innebär en tolkning av vilka vi är och vart vi är på väg idag. Tolkningen beror givetvis på hur vi redan uppfattar oss själva och omvärlden. Vissa sådana uppfattningar - inte minst när de handlar om omvärlden - borde ändras eftersom de visar sig vara felaktiga. Att förhindra rena missuppfattningar är en viktig funktion för både utbildning och kulturarvsinstitutioner. Rimligen har kulturliv och intellektuella också viktiga roller att fylla i den offentlighet där nya berättelser tar form, inte som de enda aktörerna, men som några bland många aktörer. Minst lika viktigt är att skolan ger människor en förmåga att själva resonera kritiskt.

TILLÄGG 2016-3-30: Frågan om ifall det skulle vara möjligt att på ett medvetet sätt sprida en förändring i det allmänna historiemedvetandet och hur man i så fall skulle behöva gå till väga är också mycket intressant. Relevant både för förståelsen av vad som nu händer eller som skulle kunna hända, såväl i öppna liberala samhällen som i mer auktoritära system som Kina och Ryssland.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…