Fortsätt till huvudinnehåll

2016: Mellan Trump Tower och Kreml

Det finns, som jag ser det, all anledning att oroa sig både för USA och för världen i övrigt. Hade det bara rört sig om Donald Trump hade vi kunnat räkna med att de konstitutionella begränsningarna för presidentens makt skulle kunna minska skadeverkningarna väsentligt. Som det nu är kan de i bästa fall bromsa upp vissa av Trumps värsta tilltag. Vad som verkligen oroar är dock den kultur och den utveckling som har möjliggjort valet av Trump till republikens president. Ungefär halva den röstande befolkningen har uppenbarligen ett så lågt förtroende för det etablisemang som Clinton representerar att i stort sett vad som helst framstår som bättre. Bland en väsentlig del av USA:s befolkning är förtroendet mycket lågt inte bara för de politiska partiernas etablerade ledarskap och för de federala myndigheterna, utan också för andra auktoriteter, som universitet och vetenskap.

Den administration som just nu samlar sig i Trump Tower verkar innehålla en kombination av Trumps personligen förtrogna och delar av den vetenskapsfientliga yttersta högern i ett republikanskt parti som under året har varit nära att slitas i stycken, och som nu kan komma att återgrupperas kring Trumpadministrationen. Till sitt förfogande får denna administration också det omfattande säkerhetsmaskineri som byggdes upp av Bush och Obama, ett maskineri som redan frihetsberövar amerikanska medborgare utan rättegång och som besitter omfattande resurser för massövervakning, både i USA och i resten av världen. Trump kommer antagligen också att få tillfälle att utse domare i högsta domstolen och har en kongress dominerad av republikaner (hur dessa ställer sig till administrationen återstår dock att se). Sammantaget ser det  mörkt ut för maktbalansen i USA. För Europas del gäller att inte ens NATO-länder längre kan lita på USA:s stöd. Det är med andra ord helt nödvändigt att Europa samlar sig nu. Jag tycker inte att New York Times var helt fel ute när de nyligen beskrev Angela Merkel som "the liberal west's last defender", vilket låter snublande nära "leader of the free world" (som låter väsentligt mindre ironiskt om en kristdemokrat).

Se också tidigare kommentar från primärvalet tidigare i år.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…