Fortsätt till huvudinnehåll

Historiskt primärval i USA

Bland det som politiska kommentatorer har haft svårast att förstå det senaste året har varit Donald Trumps framgångar i primärvalen i USA. Mycket tyder på att fenomenet är nära kopplat till det låga förtroendet för etablerade politiker och andra "eliter" í dagens USA. Bland de starkaste presendentkandidaterna just nu finns, vid sidan av Trump också Cruz, Sanders och Clinton. Trump, Cruz och Sanders har alla det gemensamt att de inte kan anses ingå i respektive partis etablissemang. Cruz och Sanders är i och för sig båda senatorer, men framstår ändå på många sätt som outsiders i senaten. Trump har över huvud taget ingen politisk erfarenhet. Av de ledande kandidaterna är enbart Clinton en utpräglad etablissemangskandidat, men detta är knappast till hennes fördel.

Som socialist representerar Sanders ett tydligt brott mot tidigare amerikansk politik, i synnerhet sådan den har sett ut sedan Reagan. Även Trump representerar ett brott mot flera inslag i tidigare politik. Han är på många sätt en klassisk populist: förtroendet för honom bygger i grunden på en föreställning om att han står närmare vanligt folk än vad andra politiker gör, inte för att han delar deras villkor, utan för att han förutsätts säga vad "alla" tänker. Hans anti-intellektualism och bristande polityr är båda delar av detta. Därtill kommer aspekter som viljan att skylla landets problem på olika typer av syndabockar; från det politiska etablissemanget till illegala invandrare och muslimer. Fokuset på ledaren är emellertid delvis annorlunda än i klassisk populism. Det handlar bara om Trump personligen, någon tydlig partiorganisation eller bild av vilka folket är finns inte; det blir ett slags populism utan populus. Trump tar också avstånd från den aktivistiska utrikespolitik som det har funnits en bred konsensus kring under lång tid. Trump som president skulle mycket väl kunna innebära en mer isolationistisk amerikansk utrikespolitik än vad vi har sett sedan Pearl Harbor. Också Sanders skulle emellertid med all sannolikhet innebära en mindre aktivistisk amerikansk utrikespolitik än vad vi har sett på länge, även om han sannolikt skulle bli mer samarbetsorienterad, mer som Obama.

Det låga förtroendet för politiker och institutioner i USA verkar på många sätt vara djupgående. Det har naturligtvis att göra med hur USA:s ekonomiska problem har slagit mot olika grupper, inte minst i den lägre medelklassen och bland ungdomar. Bilden av att de som växer upp idag inte nödvändigtvis kommer att få det bättre än sina föräldrar börjar sjunka in  Det finns emellertid anledning att tro att det bristande förtroendet för partierna går djupare än så. Statsvetaren Theda Skocpol har beskrivit hur de amerikanska partierna som politiska organisationer har urholkats i en process som har pågått åtminstone sedan slutet av 1960-talet, en process som har hängt nära samman med andra stora frivilligorganisationers nedgång. Relationerna mellan partisympatisörer och politiskt etablissemang har därför blivit allt svagare (se också min understreckare från 2010). Idag är partiernas centrala organisationer knappast avgörande i nomineringen av presidentkandidater. Kandidater som Reagan och Obama har tvärtom kunnat komma fram trots att de inte från början stötts av respektive partiapparat. Det avgörande har istället varit personlig karisma och den förmåga och de resurser som behövs för att bygga en kampanjorganisation. Obama var klart nydanande i uppbyggandet av en gräsrotsbaserad kampanjorganisation, i synnerhet under sin första presidentkampanj. Sanders trycker nu tydligt på behovet av organisering och av att ta fram kongresskandidater som kan stödja de reformer han planerar om han skulle bli vald till president. Trump driver i princip sin egen kampanj med sina egna resurser, mot snarare än med den etablerade republikanska partiorganisationen. I den meningen representerar årets presidentval, med dess omfattande framgångar för antietablissemangskandidater, en fortsättning i tangentens rikting på tidigare decenniers utveckling mot svagare partiorganisationer.


En annan trend som blir än mer obehaglig i ljuset av en möjlig president Trump är den maktglidning från kongressen till exekutiven som har pågått under lång tid. Uppbyggnaden av en allt större statsapparat under mitten av 1900-talet ledde med nödvändighet också till att presidenten och hans administration blev en allt större organisation med vidare befogenhet. Med Sanders skulle denna tendens rimligen åter bli aktuell. Vad vi har sett under Bush och Obama är emellertid framförallt ökade befogenheter för olika säkerhetstjänster, motiverade med säkerhetspolitiska intressen under kriget mot terrorismen. Samtidigt har också spänningen mellan kongress och president ökat, liksom presidentens användande av exekutiva order. Den maktfördelning som utgör grunden för den amerikanska konstitutionen har alltså förändrats, och nu pågår en urholkning av rättssäkerheten som ytterligare stärker exekutiven. Nästa president kommer alltså att ha betydligt mindre som håller honom (eller henne) tillbaka än vad de flesta tidigare amerikanska presidenter har haft, i synnerhet i fredstid.

Det innebär att amerikansk demokrati står inför nya utmaningar och faror, oavsett hur det går i årets presidentval. Med en president Trump skulle det finnas all anledning att oroa sig, men också utan. Det finns också all anledning att misstänka att amerikansk utrikespolitik kommer att bli mindre aktiv. Stödet för omfattande militär inblandning utomlands verkar inte självklart, och Bush mer unilaterala hållning kan ha mer att säga om framtiden än Obamas mer samarbetsorienterade. Att döma av Trumps uttalanden kommer Bush utrikespolitik att framstå som både samarbets- och samtalsorienterad vid jämförelse. För Europas del innebär detta att vi inte på samma sätt som tidigare kommer att kunna räkna med USA. Ett mer isolationistiskt USA skulle innebära ytterligare ansvar för den övriga demokratiska världen. Ett USA där staten tar mindre hänsyn till rättssäkerhet innebär också ett nytt läge i Europa. Det innebär också att europeiska politiska ledare måste agera än mer oberoende av USA.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…