Fortsätt till huvudinnehåll

Varken bildning eller piano?

De senaste åren har jag funderat en hel del på begreppen "bildning" och "borgerlighet", två begrepp som har spelat en väsentlig roll i svensk historia de senaste sådär två hundra åren, men som även om de fortfarande används i debetten tycks vara på väg att bli allt mer suddiga i sin betydelse. Därför är det särskilt roligt att bli publicerad i antologin Varken bildning eller piano där Lars Anders Johansson, Anna Brodow Inzaina, Torbjörn Elensky och flera andra tar sig an frågan om vad som hände med den bildade svenska borgerligheten. Therese Bohman tar sig t.ex. an skildringar av borgerlighet och medelklass i svenska romaner. Hur kommer det sig att medelklassen skildras så sällan och så negativt av samtida romanförfattare (som nästan alltid själva tillhör den välutbildade borgerligheten)? Visserligen är det kanske så att småskalig lycka inte lämpar sig som ämne för intressant fiktion, men varför är det just när medelklassen skildras så att själva medelklassigheten uppfattas som problemets kärna? Henrik Nerlund skriver om den borgerliga stadsplaneringens återkomst och Anna Brodow Inzaina om mecenatsrollen på den moderna konstscenen.

Själv skriver jag om de de svenska borgerliga partiernas kulturpolitik under de senaste hundra åren. Detta visade sig vara ett område som har varit tämligen ignorerat i forskningen, men det verkar också som att de borgerliga partierna åtminstone sedan mitten av 1900-talet har bedrivit en kulturpolitik som påmint mycket om regeringarnas. Jag när en förhoppning om att en borgerlig kulturpolitik skulle kunna handla om att värna ett oberoende kulturliv (vilken den historiskt sett ofta - men långt ifrån alltid - har gjort) samtidigt som den statliga kulturpolitik som de borgerliga partierna har varit med om att bygga upp kan utvecklas i den riktningen. Jag hoppas också på en förnyelse av diskussionen om bildningens och kulturens funktion för såväl individen som samhället, på den borgerliga sidan av det politiska spektret, men också om vad - om något - det innebär och bör innebära att vara just borgerlig i dagens samhälle, en fråga som borde vara synnerligen relevant för de partier som fortfarande har sina rötter i borgerligt tänkande. Finns det en funktion för ett klassiskt borgerligt bildningsbegrepp i ett samhälle som i allt väsentligt är just borgerligt?

Själv har jag länge uppfattat bildning som en process. Bildningsprocessen handlar för mig om att möta nya berättelser, kulturupplevelser och fakta, och i ljuset av dem omvärdera sin världsbild och därigenom utvecklas som människa. Det handlar också - särskilt då vi talar om allmänbildning - om att tillägna sig de referensramar som man behöver för att tolka bl.a. samhället och kulturen, utan vilka man helt enkelt inte förstår vare sig kulturen eller sin omgivning i stort. Man kan förvisso vara bildad, men knappast färdigbildad. Detta är någonting vi behöver både som samhälle och som enskilda människor, inte minst i en tid då osorterad information inte bara är tillgänglig i stora mängder, utan närmast ofrånkomlig.

Det är kanske inte helt lämpligt att recensera eller rekommendera böcker som man själv medverkar i. Jag kan däremot konstatera att jag läser mina medförfattares kapitel med intresse.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…