Fortsätt till huvudinnehåll

Varken bildning eller piano?

De senaste åren har jag funderat en hel del på begreppen "bildning" och "borgerlighet", två begrepp som har spelat en väsentlig roll i svensk historia de senaste sådär två hundra åren, men som även om de fortfarande används i debetten tycks vara på väg att bli allt mer suddiga i sin betydelse. Därför är det särskilt roligt att bli publicerad i antologin Varken bildning eller piano där Lars Anders Johansson, Anna Brodow Inzaina, Torbjörn Elensky och flera andra tar sig an frågan om vad som hände med den bildade svenska borgerligheten. Therese Bohman tar sig t.ex. an skildringar av borgerlighet och medelklass i svenska romaner. Hur kommer det sig att medelklassen skildras så sällan och så negativt av samtida romanförfattare (som nästan alltid själva tillhör den välutbildade borgerligheten)? Visserligen är det kanske så att småskalig lycka inte lämpar sig som ämne för intressant fiktion, men varför är det just när medelklassen skildras så att själva medelklassigheten uppfattas som problemets kärna? Henrik Nerlund skriver om den borgerliga stadsplaneringens återkomst och Anna Brodow Inzaina om mecenatsrollen på den moderna konstscenen.

Själv skriver jag om de de svenska borgerliga partiernas kulturpolitik under de senaste hundra åren. Detta visade sig vara ett område som har varit tämligen ignorerat i forskningen, men det verkar också som att de borgerliga partierna åtminstone sedan mitten av 1900-talet har bedrivit en kulturpolitik som påmint mycket om regeringarnas. Jag när en förhoppning om att en borgerlig kulturpolitik skulle kunna handla om att värna ett oberoende kulturliv (vilken den historiskt sett ofta - men långt ifrån alltid - har gjort) samtidigt som den statliga kulturpolitik som de borgerliga partierna har varit med om att bygga upp kan utvecklas i den riktningen. Jag hoppas också på en förnyelse av diskussionen om bildningens och kulturens funktion för såväl individen som samhället, på den borgerliga sidan av det politiska spektret, men också om vad - om något - det innebär och bör innebära att vara just borgerlig i dagens samhälle, en fråga som borde vara synnerligen relevant för de partier som fortfarande har sina rötter i borgerligt tänkande. Finns det en funktion för ett klassiskt borgerligt bildningsbegrepp i ett samhälle som i allt väsentligt är just borgerligt?

Själv har jag länge uppfattat bildning som en process. Bildningsprocessen handlar för mig om att möta nya berättelser, kulturupplevelser och fakta, och i ljuset av dem omvärdera sin världsbild och därigenom utvecklas som människa. Det handlar också - särskilt då vi talar om allmänbildning - om att tillägna sig de referensramar som man behöver för att tolka bl.a. samhället och kulturen, utan vilka man helt enkelt inte förstår vare sig kulturen eller sin omgivning i stort. Man kan förvisso vara bildad, men knappast färdigbildad. Detta är någonting vi behöver både som samhälle och som enskilda människor, inte minst i en tid då osorterad information inte bara är tillgänglig i stora mängder, utan närmast ofrånkomlig.

Det är kanske inte helt lämpligt att recensera eller rekommendera böcker som man själv medverkar i. Jag kan däremot konstatera att jag läser mina medförfattares kapitel med intresse.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…