Varken bildning eller piano?

De senaste åren har jag funderat en hel del på begreppen "bildning" och "borgerlighet", två begrepp som har spelat en väsentlig roll i svensk historia de senaste sådär två hundra åren, men som även om de fortfarande används i debetten tycks vara på väg att bli allt mer suddiga i sin betydelse. Därför är det särskilt roligt att bli publicerad i antologin Varken bildning eller piano där Lars Anders Johansson, Anna Brodow Inzaina, Torbjörn Elensky och flera andra tar sig an frågan om vad som hände med den bildade svenska borgerligheten. Therese Bohman tar sig t.ex. an skildringar av borgerlighet och medelklass i svenska romaner. Hur kommer det sig att medelklassen skildras så sällan och så negativt av samtida romanförfattare (som nästan alltid själva tillhör den välutbildade borgerligheten)? Visserligen är det kanske så att småskalig lycka inte lämpar sig som ämne för intressant fiktion, men varför är det just när medelklassen skildras så att själva medelklassigheten uppfattas som problemets kärna? Henrik Nerlund skriver om den borgerliga stadsplaneringens återkomst och Anna Brodow Inzaina om mecenatsrollen på den moderna konstscenen.

Själv skriver jag om de de svenska borgerliga partiernas kulturpolitik under de senaste hundra åren. Detta visade sig vara ett område som har varit tämligen ignorerat i forskningen, men det verkar också som att de borgerliga partierna åtminstone sedan mitten av 1900-talet har bedrivit en kulturpolitik som påmint mycket om regeringarnas. Jag när en förhoppning om att en borgerlig kulturpolitik skulle kunna handla om att värna ett oberoende kulturliv (vilken den historiskt sett ofta - men långt ifrån alltid - har gjort) samtidigt som den statliga kulturpolitik som de borgerliga partierna har varit med om att bygga upp kan utvecklas i den riktningen. Jag hoppas också på en förnyelse av diskussionen om bildningens och kulturens funktion för såväl individen som samhället, på den borgerliga sidan av det politiska spektret, men också om vad - om något - det innebär och bör innebära att vara just borgerlig i dagens samhälle, en fråga som borde vara synnerligen relevant för de partier som fortfarande har sina rötter i borgerligt tänkande. Finns det en funktion för ett klassiskt borgerligt bildningsbegrepp i ett samhälle som i allt väsentligt är just borgerligt?

Själv har jag länge uppfattat bildning som en process. Bildningsprocessen handlar för mig om att möta nya berättelser, kulturupplevelser och fakta, och i ljuset av dem omvärdera sin världsbild och därigenom utvecklas som människa. Det handlar också - särskilt då vi talar om allmänbildning - om att tillägna sig de referensramar som man behöver för att tolka bl.a. samhället och kulturen, utan vilka man helt enkelt inte förstår vare sig kulturen eller sin omgivning i stort. Man kan förvisso vara bildad, men knappast färdigbildad. Detta är någonting vi behöver både som samhälle och som enskilda människor, inte minst i en tid då osorterad information inte bara är tillgänglig i stora mängder, utan närmast ofrånkomlig.

Det är kanske inte helt lämpligt att recensera eller rekommendera böcker som man själv medverkar i. Jag kan däremot konstatera att jag läser mina medförfattares kapitel med intresse.