Fortsätt till huvudinnehåll

Bildning och folkbildning

Senaste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är ett temanummer om folkbildning med exempel från Sverige, Norge och Finland redigerat av mig och Henrik Nordvall. Stort tack till Jorun, Stenöien, Ann-Marie Laginder, Johan Jövgren, Annika Turunen och Louise Malmström för medverkan. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift är helt open access, så samtliga bidrag finns att ladda ner härifrån. Närmast de ämnen som brukar förekomma på den här bloggen är förmodligen Henrik Nordvalls och Louise Malmströms artikel om svenska socialdemokratiska riksdagsmäns utbildningsbakgrund och (folk)bildningssyn, samt min egen artikel om bildningssynen i svensk kulturpolitik de senaste hundra åren.
 part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process of
bildning
directed at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this
 folkbildning
 project. Yet, the ambition to use explicit cultural
During the interbellum period, Swedish cultural policy could be viewed as a part of a wider policy intended to change the culture of the Swedish people,using arts and culture – as well as formal education – as tools to create a cul-tural re-awakening, deepening democracy. The core perspective of ArthurEngberg, the minister responsible for cultural policy 1932–1939, can be sum-marized as a view of cultural policy as a process ofbildningdirected at theentire people, focusing on the cultural re-awakening of the working classes andthe reconnection of the arts to the people of the nation. Engberg was also anexample of a politician without a firm footing in the culture and educationorganizations which were already forming in the popular movements.Together with his respect for high art, this appears to have influenced his pol-icies and thus the early part of the establishment phase of Swedish cultural pol-icy, making it more focused at the central institutions of cultural policy and lessfocused on existing popular movements than it could otherwise have been.During the second half of the century, cultural policy largely became a supportsystem for professional arts and culture, aiming to enable the entire populationto gain access to the high quality arts produced by these, in that particular sensecontinuing this folkbildning project. Yet, the ambition to use explicit cultural

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…