För både Sverige och Finland var 1809 ett av de mest avgörande åren i vår historia; året då Rysslands erövring av Finland - en tredjedel av det svenska rikets areal och en fjärdedel av dess befolkning. I Sverige ledde det till att kungen avsattes, till att en mer parlamentarisk regeringsform med en hög grad av maktdelning antogs, samt till att man valde den nya dynastin Bernadotte. 1809 blev alltså början till mycket av det moderna Sverige. Att den nya regeringsformen antogs hör också till det som firas 6 juni. I Finland innebar 1809 upprättandet av Storfurstendömet Finland, ett slags kompromisslösning där tsaren lovade att styra Finland efter dess egna lagar, dvs. den redan existerande svenska lagen, inklusive regeringsformen, regleringen av statskyrkan (som bröts loss från den svenska och blev det som nu är Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Finland) etc. 1772 års regeringsform - som i svensk historia brukar beskrivas som det gustavianska enväldet - framsod i det av Ryssland erövrade Finland istället som en garant för den relativa maktdelning och rättssäkerhet som rådde i Storfurstendömet, till skillnad från i resten av det autokratiskt styrda ryska imperiet.
Bland de mest inflytelserika litterära beskrivningarna av 1809 års krig finns Runebergs Fänrik Ståls sägner som har blivit en klassiker i både Sverige och Finland, samma verk som texten till Finlands nationalsång är hämtad ur. Här beskrivs kampen mellan de svenska och ryska arméerna som en nationellt definierande kamp för Finland, med de finska soldaterna som de huvudsakliga hjältarna, men också med en mycket negativ bild av den inkompetenta svenska militärledningen under Gustav IV Adolf. Efter 1809 har de båda delarna av det gamla svenska riket gått skilda vägar. Sverige hade sin nationalistiska period under 1800-talet, präglat av fantomsmärtorna efter den förlorade delen av riket, och har efter Första Världskriget byggt en ny nationell identitet med fokus på modernitet, välfärdsstat och folkhemsbygge. I Finland präglades 1800-talet istället av kampen mot den ryska överhögheten, för en finsk nationell identitet och för den självständighet som uppnåddes när den finska lantdagen, i enlighet med sin egen tolkning av maktdelningen i 1772 års regeringsform, antog självständighetsförklaringen 6 december 1917.
Vid sidan av de militära hjälteskildringarna innehåller Runebergs epos mycket riktigt också en hyllning till lagen och ämbetsmannen - landshövdingen - som de svagas värn mot övermakten:
Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?
I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.
Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå. [...]
Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.
Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.
Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:
"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.
Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;
Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.
Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.
Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.
I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.
Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!
Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till."
Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.
Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.
Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.
Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.
Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.
Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån,
Hans samvete det var."
Kommentarer