fredag, juni 05, 2015

Joseph Fouché: En politikers biografi

Stefan Zweig är idag mest känd för sin självbiografi, Världen av igår, som samtidigt är en skildring av det kosmopoliska Förkrigseuropas och Österrike-Ungerns undergång under världskrigen och 1900-talets totalitära regimer (jag skrev om den i Tidningen Kulturen för några månader sen). Under sin livstid var han däremot känd inte minst för sina psykologiskt och skönlitterärt hållna historiska biografier (Världen av igår är mycket riktigt mer ett slags "Stefan Zweig och hans tid" än en klassisk självbiografi). I julas passade jag på att även läsa hans biografi över den franske revolutionären, politikern och polisministern Joseph Fouché (publicerad 1929 med titeln Joseph Fouché: Bildnis eines politischen Menschen). Här går temat på många sätt utöver såväl huvudpersonen som franska revolutionen. Istället handlar det om ett försök från Zweigs sida att analysera det slags männsika som kan bli arkitekten till en polis- och övervakningsstat, ett ämne som var nog så relevant i ett Mellankrigseuropa där totalitära rörelser var ett allt mer märkbart inslag i samhällslivet.

När franska revolutionen bröt ut var Fouché kemilärare på en katolsk skola i en fransk småstad, där han bl.a. hade umgåtts den lokale advokaten Maximilien Robespierre. När han blev invald i nationalförsamlingen väckte han emellertid dennes ogillande genom att sluta sig till de moderata krafterna. Senare skulle han dock byta sida (för första gången av många) till radikalerna i Jacobinklubben. Under skräckväldet tjänstgjorde han som nationalförsamlingens representant i Lyon, där han gjorde sig känd för såväl massavrättningar som förföljelser av katolska kyrkan. Zweig ger honom också äran av att ha varit först med att lansera den statssocialistiska doktrinen att all egendom ytterst tillhör staten och kan tas i bruk av denna vid behov. Givetvis röstade Fouché för att avrätta Ludvig XVI.

Att vara fiende till Robespierre var emellertid inte hälsosamt i skräckväldets Frankrike, ens för den mest aktiva jacobin. Med tiden återkallades Fouché till Paris och blev då ledande i intrigerna för att störta Robespierre och det styrande Säkerhetsutskottet (Comité de salut public), av allt att döma mest i självförsvar, eftersom risken för att han själv skulle arresteras verkar ha varit allt mer tilltagande. Även efter det att Robespierre ställts inför rätta och avrättats höll Fouché emellertid fast vid sin radikalism och blev därför snabbt marginaliserad av sina tidigare medkonspiratörer i den nya regeringen. Under en tid levde han i djup fattigdom, men snart fann han en ny roll och började arbeta som polisspion. Efter ett par år hade han än en gång klättrat upp till maktens tinnar och utsågs till republikens polisminister. Som sådan byggde han upp såväl ett omfattande nätverk av informatörer som en betydande privat förmögenhet. Det var också han som till sist stängde Jacobinklubben och förklarade den olaglig.

När den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte återvände till Paris höll sig Fouché i kulisserna medan denne förberädde sin statskupp. I en av biografins mest målande scener beskriver Zweig hur Fouché bjuder in Bonaparte och samtliga dennes medsammansvurna till middag i sitt hem. Under hela middagen nämns inte ett ord om någon sammansvärjning, endast gästlistan antyder vem som vet vad, men den blivande kejsaren måste ha vetat att han kunde bli arrensterad i vilket ögonblick som helst. Fouché agerade över huvudtaget inte mot sammasvärjningen och anslöt sig öppet till maktövertagandet först när utgången väl var tydlig. Sedan stannade han som polisminister i den nya regeringen.

När Napoleon krönte sig till kejsare blev Fouché hertig av Otranto. Samarbetet med Napoleon var emellertid inte konfliktfritt. Zweig beskriver det snarare som ett spel mellan två män som samtidigt behövde varandra och sökte makt på varandras bekostnad. Parallellt med detta pågick också maktkampen mellan Fouché och den lika kappvändande utrikesministern Talleyrand (också han minister under Republiken, Kejsardömet och det återupprättade Kungadömet). Under kejsardömet var kejsaren naturligtvis den mäktigaste. När Napoleon föll föll också Fouché (men inte Talleyrand, som redan hade gått över till motståndarna och t.o.m. kom att representera det återupprättade Kungariket Frankrike under Wienkongressen). När Napoleon kom tillbaka från Elba för att återta makten sökte Fouché upp honom i Paris och blev ånyo kejserlig polisminister. Efter Waterloo var Fouché emellertid snabb med att genomföra en statskupp och för en tid var han statsöverhuvud i en provisorisk regering. Möjligen funderade han på att återinföra republiken. Armén var emellertid redan besegrad och han kapitulerade, och tillträdde omedelbart som kunglig polisminister. När läget väl stabiliserats visade det sig emellertid att kungliga familjen, naturligt nog, var långt ifrån bekväm med att ha en polisminister som var medskyldig till avrättningen av större delen av den kungliga familjen. Fouché slutade sina dagar i total isolering i den österrikiska hamnstaden Trieste, där han som av en händelse hade varit fransk guvernör när staten intagits av österrikarna bara några år tidigare.

För Zweig framstår Fouché som en fullständigt amoralisk person driven av sin fascination för makten och det politiska spelet. Det framgår också att Zweig själv fascineras av Fouché av just den anledningen. I Världen av igår beskriver han biografiprojektet som helt drivet av personligt intresse för Fouché som personlighetstyp, utan någon egentlig förväntan om en vidare läsekrets. Det skulle emellertid visa sig att fascinationen delades också av åtskilliga av hans samtida i mellankrigstidens Europa. Han nämner t.o.m. Fouchébiografin som en av de av hans böcker som uppskattades av ledande nazister, trots att författarens judiska bakgrund senare skulle leda till att den svartlistades. På många sätt framstår boken minst lika mycket som ett dokument över mellankrigstidens Europa som över revolutions- och Napoleonkrigens. Fouché blir för Zweig en personifikation av det slags politiska oportunister som frodas i ett politiskt kaos ständigt växlande vindar, en personlighetstyp lika anpassad för övergångarna mellan Tyska Kejsarriket, Weimarrepubliken och Tredje Riket som mellan Konungariket Frankrike, Franska Republiken och Franska Kejsarriket, tider då rättslösheten frodas och då kontrollen över information blir nyckeln till såväl makt som överlevnad, och då förlust i det politiska spelet automatiskt leder till giliotinen - eller till konstrationslägret - samtidigt som framgång leder till oinskränkt makt i ett allt mer totalitärt system.

(Som en sista detalj kan nämnas att den svenska översättningens titel i 1930 års utgåva var Joseph Fouché: En politikers biografi, men att den när andra upplagan kom 1948 ändrades till, det kanske mer neutrala, Joseph Founché: Hertig d'Otrante).

Inga kommentarer: