Fortsätt till huvudinnehåll

Mellan Palmyra och Moskva: Europa 2015

För drygt ett år sedan skrev jag en i en bloggpost med titeln "Europa 2014" om ett Europa där de etablerade partierna just hade gått kraftigt tillbaka i Europaparlamentsvalet, där Putin återinfört den territoriella erövringen som politiskt verktyg och som samtidigt stod inför ett självutnämnt kalifat på väg att ta över Syrien och Irak. Det senaste årets utveckling har knappast varit till det bättre. Europas ledare har tillfälligt lyckats hantera den finansiella krisen i Grekland, men de mer långsiktiga problemen är knappast lösta. EU-länderna har samtidigt haft stora svårigheter med att hantera den flyktingström som den senaste tiden  har tagit sig fram genom Europa. På många sätt verkar EU stå inför en vattendelare: vissa drar mot en ökad centralisering av t.ex. fördelning av asylsökande, samtidigt införs nu (tillfälliga) gränskontroller inom Schengenområdet. I den allmänna opinonen rasar en konflikt mellan dem som vill välkomna och hjälpa flyktingarna, och dem som vill spärra gränserna till sina respektive lander.

Utrikespolitiskt har såväl USA som Europa till synes misslyckats fullständigt i alla försök att förbättra situationen, i såväl Ukraina som Syrien. Även då man har gått in aktivt i olika länder har USA:s policy allt för ofta varit att gå in och avsätta en auktoritär regering för att sedan efter en tid dra sig ur landet innan läget har stabiliserat sig; ofta med katastrofalt resultat. I Washington tycks somliga ledare nu vara tillräckligt desperata för att öppet förorda stöd till Al Qaida-afilierade grupper, till synes utan att ha lärt sig någonting alls av krigen i Afganistan och Irak.

I Syrien ser det nu istället ut som att det blir Putin som kommer att kunna framställa sig som den handlingskraftige ledare som är beredd att styra upp läget, kanske rent av med stöd från väst. Skulle Ryssland på allvar gå in i Syrien till stöd för Assadregimen skulle det sannolikt vara i syfte att stanna. Allt tyder på att Putin tänker i samma geopolitiska banor som gälde då han fortfarande arbetade i KGB. Att långsiktigt säkra Rysslands position i Mellanöstern är sannolikt själva syftet med aktionen. Samtidigt hörs rapporter om att minst lika många fortfarande flyr ifrån Assadregimen som från IS. Och samtidigt fortsätter Putinvänliga grupper och partier att bearbeta opinionen i väst, oftast som invandrarfientliga partier, och nästan genomgående genom att framställa sig själva som etablisemangs- och EU-kritiska (vilket inte innebär att all kritik eller alla kritiker skulle vara illegitima eller ens problematiska).

EU och Europa i stort står onekligen inför åtskilliga utmaningar den närmaste tiden. Att placera de inkommande asylsökande, pröva deras ansökningar om asyl och samtidigt hantera de invandrarfientliga delarna av den egna opinionen är bara början.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…