Världsläget kommer allt närmare. Idag borde det vara uppenbart för de flesta att kriget i Syrien har en påverkan långt bortom Mellanöstern, också på svensk inrikespolitik. Tillräcklig påverkan för att regeringen ska ha övervägt att stänga Öresunds-bron. Bron är fortfarande öppen, men andra åtgärder som redan har genomförts är sådana som det bara för ett par månader sedan framstod som otänkbart att socialdemokraterna - för att inte tala om miljöpartiet - skulle ha ställt sig bakom. Med en liknande ironi finner sig 'sannfinländarna' på andra sidan Östersjön i en regering som organiserar mottagandet av ett för finländska förhållanden mycket stort antal flyktingar.
Inte minst Sverige har tagit emot ett jämförelsevis stort antal flyktingar. Av allt att döma har regeringen nu kommit fram till att mottagandet inte kan bli större utan mer negativa effekter i andra delar av välfärdsstaten än den är beredd att acceptera, och de flesta andra partier håller med. Många instanser i Sverige har gjort ett imponerande arbete med att sköta flyktingmottagandet, annat hade kunnat skötas bättre. Med tanke på att flyktingströmmen knappast kommer att upphöra borde det nu vara hög tid att utvärdera och se vad som kan göras bättre, t.ex. hur samordningen mellan offentliga och civilsamhälleliga aktörer skulle kunna bli bättre. Också när det gäller integrationspolitiken i ett större perspektiv - inklusive allt från kultur- och utbildningspolitik till arbetsmarknadspolitik och förutsättningarna för småföretagande - finns det mycket som länge har behövt förbättras, och de behoven har bara ökat.
Generellt sett borde Europa kunna hantera den nuvarande flyktingströmmen. I förhållande till Europas totala befolkning handlar det knappast om någon ohanterligt stor mängd människor. EU:s förmåga att hantera situationen lämnar dock mycket i övrigt att önska. Till reaktionen hör en ökande nationalism som är på väg att bli ett hot mot den fria rörlighet som på många sätt är samarbetets kärna - t.o.m. i Sverige har man på allvar diskuterat åtgärder som att stänga Öresundsbron - samtidigt som den för demokratiskt tveksamma grupper till makten. I Frankrike ser vi stora framgångar för Front National, i Sverige finns Sverigedemokraterna, båda är partier med obehagligt förflutet, rasistiska tendenser och bristande respekt för rättsstaten.
En långsiktig lösning kräver dock fred i Europas närområde. Frankrike har visat att man är beredd att göra militära insatser mot den s.k. Islamiska Staten. En långsiktig lösning kräver emellertid mer än att slå ut Daesh. Vad som krävs är att stabila statliga, helst demokratiska, institutioner byggs upp i området med befolkningens fulla stöd, eller åtminstone ett rimligt mått av förtroende. Det lär inte bli lätt, och ska en västlig inblandning över huvud taget kunna bli konstruktiv krävs att den är långsiktig och stabil. USA:s inblandning och därpå följande uttåg ur olika länder har hittills varit en av de mer destabiliserande faktorerna i regionen.
Hittills har jag dock svårt att se någon långsiktig plan i EU:s agerande. Snarare verkar det vara så att unionen låter sig ledas av andra aktörer. Daesh verkar av allt att döma sträva efter att provocera fram en konfrontation mellan sig själva och väst, en utveckling som skulle bekräfta deras egen apokalyptiska världsbild. Sannolikt överskattar de sin egen styrka, men det är också troligt att mer konfrontativt Väst kan stärka Daesh trovärdighet bland potentiella sympatisörer och rekryter. Framförallt verkar EU dock låta Turkiet och Ryssland ta initiativet. Båda dessa är stater i vårt omedelbara närområde som utvecklas i allt mer auktoritär riktning. Turkiet har hittills använt flyktingkrisen som påtryckningsmedel mot EU. Ryssland använder konflikten som avledande manöver samtidigt som man försvarar sina intressen i Syrien och samarbetar med flera av de nationalistiska grupper som destabiliserar EU (t.ex. Front National). Också Turkiets och Rysslands regeringar gynnas av ett mer slutet EU där medborgarna har lägre förtroende för regeringar och rättsväsende, om inte annat så för att de får det egna styret att se mindre illa ut vid jämförelse.
Det råder kort sagt ingen tvekan om att Europas regeringar står inför allvarliga utmaningar. Frågan är om de kommer att förmå att ta sig an dem - och hur.
Kommentarer