Waterloo

För ett par dagar sedan firades 200-årsminnet av slaget vid Waterloo, det definitiva slutet på den serie Europeiska krig som följde på franska revolutionen. Inte minst i Sverige har jubileet hamnat i skuggan av senare tiders händelser. Inte ens ute i Europa kan det riktigt jämföras med förra årets minne av första världskrigets utbrott. Att Napoleonkriget hamnat i skuggan av 1900-talets förödelse är knappast förvånande. andra världskriget har förblivit det stora kriget i såväl i Europa som i Nordamerika, Australien, Ryssland och Östasien. Hitler har närmast blivit arketypen av ondska. Samtidigt kan första världskriget kännas igen som 1900-talets urkatastrof, händelsen som lätt bildar horisonten när vi blickar tillbaka på det senaste århundradets händelseutveckling. 

Under 1800-talet hade franska revolutionen och Napoleonkrigen en likartad status, och det är lätt att glömma hur mycket av dess efterverkningar som forfarande kan anas i dagens politiska liv. Likt första världskriget innebar franska revolutionen och de därpå följande krigen slutet på en gammal ordning, den som fortfarande kallas ancien régime. Liberalismen, konservatismen och socialismen konsoliderades som dominerande politiska ideologier ur reaktionerna på franska revolutionen. På samma sätt kunde den kamp mellan statsstödd sekularism och statsunderstödd klerikalism som präglat det politiska livet särskilt i katolska, och tidigare katolska länder, förstås i ljuset av franska revolutionens antiklerikalism.

Efter revolutionen svepte de franska medborgararméerna fram över Europa. Under republiken, och senare under Napoleons diktatur, sveptes mer eller mindre uråldriga monarkier och feodala domäner undan och ersattes först med förment rationella och jämlika republiker och sedan med nya monarkier under Napoleons släktingar och allierade. Medan Frankrikes rykte som militärmakt under 1900-talet närmast har fått ett löjets skimmer över sig dröjde sig under hela 1800-talet kvar ett minne av arméer som svept över Europa och Egypten och inte stannat förrän Moskva låg i aska (antänt av de retirerande ryssarna själva). Det är först under 1900-talet som Tyskland övertog ryktet som den agressiva parten i europeiska krig. Under 2000-talet blir det kanske Ryssland som får överta den rollen i det allmänna medvetandet.

Medan franska revolutionen i dagens Sverige oftast tolkas i positiva termer blir Napoleon betydligt svårare att förhålla sig till. Långt in på 1900-talet låg emellertid ett romantiskt skimmer över Napoleongestalten. Han var och förblev bilden av den handlingskraftige geniale härskaren som europeiska kungligheter och postkoloniala militärdiktatorer hade att mäta sig med. Det är inte för inte som han har fått ge namn åt Napoleonkomplexet.

Idag är det svårt att tänka sig en politisk ledare som på allvar skulle klä sig i Napoleoninspirerade uniformer eller utropa sig till kejsare. Kanske dröjer det inte ens hundra år till innan Hitler och Stalin är lika förpassade till historiens dunkel. Idag kastar deras ande fortfarande djupa skuggor över det politiska medvetandet. Samtidigt finns det mycket att lära också av skeendena mellan 1789 och 1815, av en period då historien tycktes gå orimligt fort, en period som började i omkullvräkandet av vad som tidigare tyckts vara en gudagiven ordning, med försöket att ersätta denna med ett rationellt system - till att börja med ett revolutionärt republikanskt, och senare med ett imperialistiskt projekt där föga eller ingen hänsyn togs till enskilda människor - och som slutade i ett försök att återuppbygga den gamla ordningen med hjälp av en lika planerad geopolitisk konstruktion, en konstruktion som till sist skulle visa sig vara åtminstone något mer stabil, men till sist också minst lika explosiv.