Fortsätt till huvudinnehåll

Waterloo

För ett par dagar sedan firades 200-årsminnet av slaget vid Waterloo, det definitiva slutet på den serie Europeiska krig som följde på franska revolutionen. Inte minst i Sverige har jubileet hamnat i skuggan av senare tiders händelser. Inte ens ute i Europa kan det riktigt jämföras med förra årets minne av första världskrigets utbrott. Att Napoleonkriget hamnat i skuggan av 1900-talets förödelse är knappast förvånande. andra världskriget har förblivit det stora kriget i såväl i Europa som i Nordamerika, Australien, Ryssland och Östasien. Hitler har närmast blivit arketypen av ondska. Samtidigt kan första världskriget kännas igen som 1900-talets urkatastrof, händelsen som lätt bildar horisonten när vi blickar tillbaka på det senaste århundradets händelseutveckling. 

Under 1800-talet hade franska revolutionen och Napoleonkrigen en likartad status, och det är lätt att glömma hur mycket av dess efterverkningar som forfarande kan anas i dagens politiska liv. Likt första världskriget innebar franska revolutionen och de därpå följande krigen slutet på en gammal ordning, den som fortfarande kallas ancien régime. Liberalismen, konservatismen och socialismen konsoliderades som dominerande politiska ideologier ur reaktionerna på franska revolutionen. På samma sätt kunde den kamp mellan statsstödd sekularism och statsunderstödd klerikalism som präglat det politiska livet särskilt i katolska, och tidigare katolska länder, förstås i ljuset av franska revolutionens antiklerikalism.

Efter revolutionen svepte de franska medborgararméerna fram över Europa. Under republiken, och senare under Napoleons diktatur, sveptes mer eller mindre uråldriga monarkier och feodala domäner undan och ersattes först med förment rationella och jämlika republiker och sedan med nya monarkier under Napoleons släktingar och allierade. Medan Frankrikes rykte som militärmakt under 1900-talet närmast har fått ett löjets skimmer över sig dröjde sig under hela 1800-talet kvar ett minne av arméer som svept över Europa och Egypten och inte stannat förrän Moskva låg i aska (antänt av de retirerande ryssarna själva). Det är först under 1900-talet som Tyskland övertog ryktet som den agressiva parten i europeiska krig. Under 2000-talet blir det kanske Ryssland som får överta den rollen i det allmänna medvetandet.

Medan franska revolutionen i dagens Sverige oftast tolkas i positiva termer blir Napoleon betydligt svårare att förhålla sig till. Långt in på 1900-talet låg emellertid ett romantiskt skimmer över Napoleongestalten. Han var och förblev bilden av den handlingskraftige geniale härskaren som europeiska kungligheter och postkoloniala militärdiktatorer hade att mäta sig med. Det är inte för inte som han har fått ge namn åt Napoleonkomplexet.

Idag är det svårt att tänka sig en politisk ledare som på allvar skulle klä sig i Napoleoninspirerade uniformer eller utropa sig till kejsare. Kanske dröjer det inte ens hundra år till innan Hitler och Stalin är lika förpassade till historiens dunkel. Idag
kastar deras ande fortfarande djupa skuggor över det politiska medvetandet. Samtidigt finns det mycket att lära också av skeendena mellan 1789 och 1815, av en period då historien tycktes gå orimligt fort, en period som började i omkullvräkandet av vad som tidigare tyckts vara en gudagiven ordning, med försöket att ersätta denna med ett rationellt system - till att börja med ett revolutionärt republikanskt, och senare med ett imperialistiskt projekt där föga eller ingen hänsyn togs till enskilda människor - och som slutade i ett försök att återuppbygga den gamla ordningen med hjälp av en lika planerad geopolitisk konstruktion, en konstruktion som till sist skulle visa sig vara åtminstone något mer stabil, men till sist också minst lika explosiv.

Kommentarer

Martin sa…
Franska revolutionen är den största katastrofen i Europas historia. Det är väl symptomatiskt att eländet hyllas i det här landet.
https://en.wikipedia.org/?title=War_in_the_Vend%C3%A9e
https://en.wikipedia.org/wiki/Drownings_at_Nantes

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…