torsdag, maj 21, 2015

Fragment ur en kyrkoutredning

Denna termins forskningsinsats  har för min del varit att göra en grundlig genomgång av utvalda dokument ur de senaste hundra årens politik i kulturarvs- och kyrkofrågor, med tonvikt på hur staten har relaterat till Svenska kyrkans kulturarv. Att jag faktiskt tycker att det har varit väldigt spännande visar förmodligen att jag är rätt person för jobbet.

Det första som slog mig är hur mycket som har varit konstant: framförallt fokuset på sockenkyrkornas värde för den lokala identiteten tillsammans med övertygelsen om att alla äldre kyrkor är värda att skyddas av staten. I frågan om kyrkans relation till staten skedde det däremot en helomvändning i mitten av 1900-talet; från en övertygelse om att kyrkan var allt för viktig för att befrias från banden till staten (det tog drygt 20 år från biskopparnas beslut att stödja medborgarnas rätt att fritt lämna kyrkan tills dess att riksdagen accepterade denna form av religionsfrihet) till en ny konsensus om att statskyrkan inte var förenlig med religionsfriheten. Kyrkan å sin sida accepterade idén om att skiljas från staten först efter att de valda församlingarna hade fått sin nuvarande beslutande roll där i början av 1980-talet.

I materialet finns också den oerhört grundliga Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan, som 1992 presenterade sin rapport om hur kyrkans relation till staten egentligen såg ut och om hur de rent praktiskt skulle kunna skiljas åt. Trots att jag nu har läst rätt många statliga utredningar är detta den första som på allvar lyckats gå igenom ett material som går tillbaka till medeltida kanonisk rätt och samtidigt tar sig an konflikfylda frågor i samtiden, och det med en sådan framgång att dessa frågor plötsligt framstår som lösliga. Därefter tog det bara ett par år innan beslutet om kyrkans skiljande från staten. Utredningen har också varit till stor hjälp när jag försökt förstå hur komplicerat de juridiska förhållandena kring ägande av kyrkobyggnader egentligen var fram tills för bara 15 år sen:

“Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel gemenskap som utgjorde objekt för kyrkans verksamhet. Först under den tidigare hälften av 1800-talet vann församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingarna år 1817 och med stadsförsamlingama senast år 1843.

“Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till försarnlingsprästen.”

“I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.“

“För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för lagfart. Bostållen som ägs av församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel lagfaras för kronan oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av prästlönefonder, upphåvd år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972
beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om åganderättsförhållandet.”

För den som är intresserad finns min tidigare artikel om kyrka-statfrågan i mellankrigstidens Sverige nu att läsa här.

Inga kommentarer: