Fortsätt till huvudinnehåll

Fragment ur en kyrkoutredning

Denna termins forskningsinsats  har för min del varit att göra en grundlig genomgång av utvalda dokument ur de senaste hundra årens politik i kulturarvs- och kyrkofrågor, med tonvikt på hur staten har relaterat till Svenska kyrkans kulturarv. Att jag faktiskt tycker att det har varit väldigt spännande visar förmodligen att jag är rätt person för jobbet.

Det första som slog mig är hur mycket som har varit konstant: framförallt fokuset på sockenkyrkornas värde för den lokala identiteten tillsammans med övertygelsen om att alla äldre kyrkor är värda att skyddas av staten. I frågan om kyrkans relation till staten skedde det däremot en helomvändning i mitten av 1900-talet; från en övertygelse om att kyrkan var allt för viktig för att befrias från banden till staten (det tog drygt 20 år från biskopparnas beslut att stödja medborgarnas rätt att fritt lämna kyrkan tills dess att riksdagen accepterade denna form av religionsfrihet) till en ny konsensus om att statskyrkan inte var förenlig med religionsfriheten. Kyrkan å sin sida accepterade idén om att skiljas från staten först efter att de valda församlingarna hade fått sin nuvarande beslutande roll där i början av 1980-talet.

I materialet finns också den oerhört grundliga Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan, som 1992 presenterade sin rapport om hur kyrkans relation till staten egentligen såg ut och om hur de rent praktiskt skulle kunna skiljas åt. Trots att jag nu har läst rätt många statliga utredningar är detta den första som på allvar lyckats gå igenom ett material som går tillbaka till medeltida kanonisk rätt och samtidigt tar sig an konflikfylda frågor i samtiden, och det med en sådan framgång att dessa frågor plötsligt framstår som lösliga. Därefter tog det bara ett par år innan beslutet om kyrkans skiljande från staten. Utredningen har också varit till stor hjälp när jag försökt förstå hur komplicerat de juridiska förhållandena kring ägande av kyrkobyggnader egentligen var fram tills för bara 15 år sen:

“Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel gemenskap som utgjorde objekt för kyrkans verksamhet. Först under den tidigare hälften av 1800-talet vann församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingarna år 1817 och med stadsförsamlingama senast år 1843.

“Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till försarnlingsprästen.”

“I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.“

“För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för lagfart. Bostållen som ägs av församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel lagfaras för kronan oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av prästlönefonder, upphåvd år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972
beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om åganderättsförhållandet.”

För den som är intresserad finns min tidigare artikel om kyrka-statfrågan i mellankrigstidens Sverige nu att läsa här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…