I dagens SvD kan man läsa en intressant understreckare av Li Bennich-Björkman om årets skytteanska pristagare Ronald Inglehart och Pippa Norris:
Forskning om värderingar, det som inom statskunskap kallas politisk kultur, vilar i hög grad på tillgången på empiriska data på massnivå. När statsvetarna Gabriel Almond och Sidney Verba 1963 publicerade ”The civic culture” (i dag en klassiker) var den byggd på värderingar som mödosamt samlats in i fem länder. Teknikens utveckling har därefter på några få decennier möjliggjort insamling, lagring och analys av det enorma och världsomspännande material som kommit att ligga till grund för Inglehart och Norris analyser. I dag omfattar det som kallas World Values Survey (WVS), och som byggts upp med Inglehart som centralgestalt, en stor del av världens befolkning: Europa i sin helhet, Latinamerika, Asien, Afrika, Kina, Indien och under senare år också Arabvärlden. [---]
”Sacred and secular” (Cambridge University Press, 2004) är ett av Norris och Ingleharts viktigaste gemensamma arbeten, med fokus på religionens betydelse i dagens värld. I denna, liksom i deras ”Rising tide” (Cambridge University Press, 2003) där jämställdhet och synen på könen är huvudtemat, gör Norris och Inglehart upp med ett antal inflytelserika antaganden som inte visar sig stämma eller åtminstone måste modifieras. För många av de tongivande samhällsvetenskapliga teoretikerna som Max Weber eller Emile Durkheim, verksamma under 1800-talet och tidigt 1900-tal, var religiösa föreställningars bortvittrande en given utveckling i upplysningens kölvatten och med den ökande tilltron till vetenskapliga och tekniska framsteg som följde. Länge såg det ut som de fick rätt. Det alltmer sekulariserade väst utgjorde det enda empiriska underlaget. I själva verket är världens befolkning mer religiös än någonsin, menar Norris och Inglehart, bland annat på grund av att den sekularisering som Europa genomgått också medfört kraftigt sjunkande födelsetal, medan i de mer religiösa delarna av världen fortsätter födelsetalen att vara höga.
I ”Sacred and secular” problematiseras också Webers teori om den protestantiska etikens gynnsamma påverkan på den kapitalistiska utvecklingen, liksom hans föreställning om att det finns en naturlig motsättning inbyggd mellan tilltron till vetenskapliga framsteg och religiösa föreställningar. I dag är det i de protestantiska delarna av världen som arbetsmoralen är minst sträng, och där synen på betydelsen av självförverkligande, livskvalitet och fritid gått längst.
Statsvetaren Samuel Huntingtons kontroversiella teori om ”clash of civilizations” som bland annat gör gällande att klyftan mellan islam och kristendom handlar om demokrati och styrelseskick, utsätts också för empirisk prövning – och visar sig inte stämma. Motsättningar finns förvisso, men när det gäller demokrati uppvisar både muslimer och kristna (protestanter såväl som katoliker) påfallande stöd. Det är i stället i synen på jämställdhet mellan kvinna och man, i synen på könsroller och sexuell livsstil, som gapet – som är stort – finns.
World Value Surveys bild av skulariseringen är någonting som jag har skrivit om tidigare. Jag håller inte riktigt med Bennich-Björkman om att undersökningen skulle kunna användas som ett argument mot Weber. Det utmärkande för dagens Nordvästeuropa är knappast att det är protestantiskt utan snarare att det är sekulariserat. Det är ingen slump att de japanska resultaten kommer nära de Nordvästeuropeiska. Sedan kan man naturligtvis söka förklaringen till Nordvästeuropas sekularisering i protestantismen och i den protestantiska reformationen, och inte minst i statskyrkosystemet (utvecklingen har mycket riktigt sett annorlunda ut i USA). Det innebär inte att Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda var korrekt när den skrevs, något som i sin tur inte innebär att den moderna ekonomin skulle vara beroende av länders protestantiska bakgrund. World Value Survey visar onekligen att kulturella värderingar förändras över tid, även om det gör så mot bakgrund av tidigare utveckling. Det är ju i sig ingenting överraskande, men intressant att få bekräftat. Det antyder också att moderniteten och postmoderniteten tolkas olika och därmed får olika uttryck i länder med olika kulturell bakgrund, vilket alltså inte står i motsättning till att alla kulturer förändras över tid.
Jag inser att jag borde skriva mera om Weber och sekulariseringen. Mer om det en annan gång.
Kommentarer