Vid tiden för den ryska erövringen var Finlands väg mot egen nationalstat långt ifrån given. För 200 år sedan befann sig Finland, liksom Norge, i ett mellanläge mellan de nationalismer som utvecklats inom ramarna för existerande stater och de som fokuserat på kravet på upprättandet av nya nationalstater. Egna statliga institutioner utvecklades visserligen redan i napoleonkrigens efterdyningar, men i form av Alexander I:s finska storfurstendöme i personalunion med Ryssland, inte som en självständig stat. Här kunde de finska statliga institutionerna arbeta enligt egna rättstraditioner och på sitt eget språk, dvs. på svenska. Under åren efter erövringen kunde Runeberg fortfarande skildra kriget som en tragedi i Fänrik Ståls sägner, en svenskspråkig skildring som blev klassisk i båda länderna.
Nationalismteoretikern Clifford Geertz använder Finland som exempel på hur urbaniseringen som social process omdanar ett förmodernt samhälles ståndsuppdelade språkliga landskap till en modern nationell homogenitet. Landsbygden i större delen av Finland hade hela tiden varit enspråkigt finsk medan städerna dominerades av ett huvudsakligen svenskspråkigt borgerskap. I parallell med tyskans ställning i stora delar av Östeuropa var svenskan med andra ord borgerlighetens språk medan finskan på många håll var böndernas. Urbaniseringen skulle ändra allt detta. Plötsligt befann sig växande skaror finsktalande i städerna och dessas språkliga förhållanden ändrades därmed bestående. Den nya nationens språk blev därmed finska.
Man skall dock undvika determinism i analys av sådana skeenden. Man behöver bara vända blickarna mot Irland för att se ett exempel där nationalismen visserligen fokuserat på ett lokalt uråldrigt språk men där detta aldrig förmått bli annat än en symbol för den nya nationen vars vardagsspråk istället förblivit aristokratins och borgerskapets engelska. Den tyskinspirerade romantiska nationalism som senare under århundradet greppade Finland blev å andra sidan i första hand en fenomansk nationalism. Liksom sina motsvarigheter i Sverige, Norge och Tyskland fokuserade den på ett autentiskt förflutet som kunde återfinnas bland landsbygdens av civilisationen oförstörda bondebefolkning. I Finland sökte man dessa källor i Karelens folkliga mytologi.
Det var dessa berättelser som Elias Lönnroth sammanställde i Kallevalla. Här rör det sig om en uttalat finsk diktning inte bara i den meningen att den är finskspråkig utan också i anspråket på att den skulle utgöra en autentisk representation av den finska identitetens urkälla. Det är också tydligt att det rör sig om en språkligt definierad nationalism som sökte denna urkälla inte i till exempel en nordisk kulturell gemenskap utan i språkets tänkta ursprung i öster. Finlands historia som svensk riksdel ställdes därmed i skugga av folkets mytiska förflutna. I praktiken upprätthölls förbindelsen med historien trots allt i och med att svenskans ställning som andraspråk upprätthölls inte minst i skolundervisningen. De praktiska konsekvenserna kommer istället först nu, när svenskans ställning som första främmande språk ifrågasätts. Visserligen har även svenskspråkiga svårt att läsa äldre källor i original. I Finland kan en växande del av befolkningen emellertid inte läsa huvuddelen av landets artonhundratalstexter annat än i översättning.
Definierandet av den finska nationen i språkliga termer innebar emellertid inte enbart en förändring i dess relation till historien utan också en potentiell ny avgränsning av dess medlemmar. I takt med att de förlorade språkstriden tvingades den svenskspråkiga minoriteten formulera sin identitet i förhållande till en nation med finskspråkig majoritet. Ett direkt resultat av detta var omdefinieringen av begreppet ”finsk” till att innebära finskspråkig, till skillnad från det nyskapade begreppet ”finländsk”, som istället knöts till staten och territoriet. ”Finlandssvensk” var en annan neologism som med tiden skulle slå rot i den svensktalande minoritetens självbild. Så sent som under mellankrigstiden förekom emellertid det konkurrerande begreppet ”östsvensk” som implicerade en från finskheten betydligt mera avskild identitet. Språkparagrafen i 1919 års finska regeringsform innebar ett entydigt ställningstagande till den finska nationens natur. Visserligen gavs svenskan och finskan jämställd position. Samtidigt klargjordes emellertid att det rörde sig om en nation, en stat och ett folk som bara råkade använda sig av två språk. Svenskans förekomst i Finland blev därmed historiskt betingad och ansågs i detta sammanhang inte representera någon från finskan skild etnisk eller nationell grupp.
Huruvida Finlands finsk- och svenskspråkiga befolkning tillhörde samma föreställda finska gemenskap framstår emellertid som oklart. I allmänhet skrevs de svenskspråkiga in i den finska gemenskapen. Den fenomanska rörelsen byggdes i stor utsträckning av män som av nationella skäl ändrade sina svenskspråkiga efternamn till mer finskklingande. Ändå kunde språkstriden så sent som under mellankrigstiden beskrivas i rasbiologiska termer. På rasbiologins etablerade manér kunde man anta att språkligt definierade folkgrupper också var rasmässigt åtskilda. Det finska folket skulle således vara nära besläktade med de estniska, ingriska och samiska. Finlands svensktalande befolkning antogs däremot härstamma ifrån invandrare. Möjligheten att en folkgrupp skulle kunna ändra språk förefaller ha ignorerats eller uppfattats som marginell i det längre historiska perspektivet. Det bör noteras att dessa föreställningar förekom på språkstridens båda sidor. Således fanns det såväl en ”äktfinsk” som en svenskseparatistisk rasistisk rörelse.
Även om finskan inte är något indoeuropeiskt språk är det tydligt att identifikationen av språkets ursprung med folkets har en bakgrund i samtida europeiska spekulationer kring ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Den indoeuropeiska språkgruppen hade upptäckts redan på 1700-talet när de första européerna började studera sanskrit. Likheterna mellan detta språk och de äldsta kända europeiska språken var så slående att Sir William Jones 1786 drog slutsatsen att de europeiska språken härstammade ifrån sanskrit, en tes som emellertid snart övergavs till förmån för antagandet om ett okänt gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Så som man tolkade fornindisk mytologi berättade den om att språket härstammade ifrån ett språk som talats av ett norrifrån invaderande krigarfolk man kallade arya. Den kulturella betydelse som myten om indoeuropéernas mer eller mindre rena härstamning från det ariska krigarfolket har haft i Europa är svåröverskådlig. Den utgör emellertid en tydlig extrempunkt i tron på att etniska och biologiska drag skulle sammanfalla med språkgrupperna.
Kommentarer