fredag, april 15, 2011

Stockholm 2100


Tankesmedjan Eudoxa har nyligen tagit framtidsstudierna ett steg till och gett ut en vision av hur städer kan te sig år 2100 i form av en världsbeskrivning till ett rollspel, med Stockholm 2100 som huvudsetting. E- boken Cities on the Edge av Anders Sandberg och Waldemar Ingdahl finns att köpa här. Som kulturforskare och gammal rollspelare tycker jag naturligtvis att det är ett fantastiskt initiativ. Detta gäller dock inte minst debattvärdet av att dra ut några av de för närvarande mest diskuterade trenderna i tangentens riktning och försöka se vart de skulle kunna leda på nittio år.

Centrala teman är stadsutveckling, genteknik, informationsteknik och social förändring. Ett centralt koncept i Sandbergs och Ingdahls är ”mem”, dvs. idékoncept behandlade som en parallell till biologiska gener, muterande fenomen som förökar sig, visserligen beroende av intelligent liv, men ändå intressanta att betrakta som analytiska enheter. Det visar sig givande att betrakta staden själv som ett memkomplex, inte bara som en fysisk plats:
A city acquires identity from the minds of people, and this identity can be more important than its physical state. The memes of Jerusalem, Paris, New York, or Singapore tell people what to expect from them and what they are like. City memes tell inhabitants what it means to be a Parisian or New Yorker and what they are supposed to value. Usually, that includes valuing being Parisian or New Yorker: City memes provide identity. Moreover, since successful cities have memes that make their inhabitants value the city and try to protect it (since without it their own identities become undermined), such cities become very resilient. The city itself may not be sapient, but when encountering a threat, inhabitants infected with the citymeme will try to come up with solutions to protect the city. Cities such as Venice with strong meme complexes can survive disasters and adapt to changing circumstances. They also attract the right people. Cities with weaker memes are less resilient. When disaster comes, people ask themselves if they really want to rebuild in such a dangerous area.
Ur det perspektivet är det knappast överraskande att den kreativa klassen blir ett av de begrepp i samhällsdebatten som man har fångat upp, och i mitt tycke lyckats beskriva minst lika väl som upphovsmannen Richard Florida:
In the late 20th century, an increasing number of other people – researchers and entrepreneurs, for example – started to work and live in the style of creative types such as artists, leaving the industrial way of life behind. Meanwhile, machines took over much of the drudgery of many workplaces, leaving room for more creative jobs. […] The old professions had clear borders, but now the borders between professions (and work and leisure) blurred. More and more doctor-engineers, chemist-artists, philosopher-economistmarketers, or even more ill-defined jobs appeared. The creative class’s work was to create meaningful new forms and concepts. […] Their search for locations providing them with tolerance, diversity, and openness may have been one of the chief forces keeping cities alive as memes and physical entities. […]The creatives are highly networked, and being boring is the worst thing in an efficient network society. Bad looks or a flawed personality can be fixed, but becoming interesting in a world filled with other interesting people is hard.
Inte minst är det naturligtvis spännande att författarna tar Sverige och Stockholm som utgångspunkter. Boken rymmer följaktligen en framtida utvecklingslinje för Sverige (av allt att döma byggd på författarnas egna förhoppningar):

In the ’20s, what later historians would call the “liberal soft coup” occurred. While the traditional political system was essentially closed to new ideas and modes of operation, liberal groups were successfully creating new institutions in the private sector. More and more companies and NGOs were building their own networks, circumventing the sclerotic political system, exploiting the digital economy and E.U. markets. A new alliance of internationalized youth, politically active companies, and flexible networks took over as the old system crumbled and the last baby boomers retired. The old welfare systems were dismantled, privatized, or moved out to more efficient NGOs. [---]
The new government had a vision of Sweden as education nation. After all, it had a long tradition of excellent researchers and engineers together with many well-renowned universities and institutes. The main problem had been that many academics left for higher paying jobs abroad, and research at local institutes seldom produced industries or patents in Sweden. Instead of seeing this as a problem, it could be turned into an advantage: If Sweden could leverage its education system onto the international market, then the new industry would not be the inventions per se, but the inventors themselves. Ambitious private and public projects were launched, and Sweden began to try to attract students from at first the E.U., and later the entire world.

På det hela taget är det en ganska exotisk bild av framtiden vi får oss till livs, men kanske inte mindre exotisk än hur en person från 1911 skulle ha uppfattat vår värld, kanske mindre. Sandbergs och Ingdahls städer har tankesmedjor, sjukhus och platsmarknadsföring – och Sverige är fortfarande EU-medlem och konstitutionell monarki med proportionellt vald riksdag – men å andra sidan finns också genetiskt förändrade människor, AI-medvetanden och förorter i form av jättelika pyramidformade arkologier. Om något är det anmärkningsvärt att de inte väntar sig några större förändringar av politiska institutioner. Kanske är detta dock någonting i tiden, och också en av bokens förtjänster; att inte utmåla utopier utan istället försöka sätta fingret på de förändringar som redan pågår under ytan och föra samman dem med vetenskaplig utveckling som kan anses väntad. Det är också trevligt att se att de tycks hålla med mig om att kulturinstitutionerna hör till de mer stabila institutionerna i samhället: såväl Skansen som Wasamuseet finns kvar, det senare kompletterat med ett känt stridsflygplan som störtade i centrala Stockholm under en uppvisningsflygning i slutet av 1900-talet.

---
Reklaminslag: Noterar att mina egna spekulationer kring kulturpolitiken 2040 nu finns tillgängliga som separat e-bok, bl.a. på Bokus.

1 kommentar:

Waldemar Ingdahl sa...

Tack Tobias

Det är alltid en svår balans att hålla en framtidsvision begriplig och spännande. Cities on the Edge är ju en del av rollspelet Transhuman Space, med ett tiotal föregående böcker. Det är roligt att kunna bygga vidare på det sammanhanget, men samtidigt finns det etablerade delar av världen år 2100 vi inte kunde förändra som vi ville. Nåja, c'est la vie. Kul att du tyckte om boken.

Lyssna gärna på när vi blev intervjuade på P3 Kultur

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3472&artikel=4280429

Hälsningar

Waldemar