Min gamle studiekamrat Per Faxneld bidrar idag med välbehövlig teoretisk reflektion till religionsdebatten i Svenska Dagbladet:
Med tanke på vilket fält de forskar inom framför Sorgenfrei och Olsson en del ganska underliga åsikter om religionskritik (Brännpunkt 17/4). Naturligtvis går det att kritisera en ideologi som abstraktion, snarare än bara enskilda utövare. [...] Att diskutera ideologier som sådana, istället för enbart enskilda företrädare, är inte på något vis att förneka de sistnämndas agens och fria vilja. Det innebär heller inte, som artikelförfattarna hävdar, med nödvändighet att göra ideologin själv till ett handlande subjekt.
Det viktiga vid ideologikritisk diskussion kring islam är en förmåga att urskilja de många olika inriktingarna inom denna religion. Sjävfallet blir det synnerligen missvisande om ett så spretigt fenomen behandlas som vore det monolitiskt. Samma sak gäller för de flesta stora religioner. Att man är kritisk mot vissa inslag inom Livets Ord innebär inte att man kan dra all kristendom över en kam. Skillnaderna mellan denna specifika form av kristendom och låt säga Svenska Kyrkan, eller latinamerikanska befrielseteologer, är naturligtvis enorma. Minst lika stora är olikheterna många varianter av islam emellan.
Det är alltså viktigt att specificera exakt vilken form av en vittförgrenad ideologi man talar om (oavsett om det är lovord eller klander det gäller). Men att reducera frågan till att helt handla om individer är atomiserande in absurdum och knappast klargörande. Individerna ingår i urskiljbara grupper, inom vilka vissa gemensamma uppfattningar går att iaktta.
Kommentarer