Fortsätt till huvudinnehåll

Nyanser i religionsdebatten

Min gamle studiekamrat Per Faxneld bidrar idag med välbehövlig teoretisk reflektion till religionsdebatten i Svenska Dagbladet:

Med tanke på vilket fält de forskar inom framför Sorgenfrei och Olsson en del ganska underliga åsikter om religionskritik (Brännpunkt 17/4). Naturligtvis går det att kritisera en ideologi som abstraktion, snarare än bara enskilda utövare. [...] Att diskutera ideologier som sådana, istället för enbart enskilda företrädare, är inte på något vis att förneka de sistnämndas agens och fria vilja. Det innebär heller inte, som artikelförfattarna hävdar, med nödvändighet att göra ideologin själv till ett handlande subjekt.

Det viktiga vid ideologikritisk diskussion kring islam är en förmåga att urskilja de många olika inriktingarna inom denna religion. Sjävfallet blir det synnerligen missvisande om ett så spretigt fenomen behandlas som vore det monolitiskt. Samma sak gäller för de flesta stora religioner. Att man är kritisk mot vissa inslag inom Livets Ord innebär inte att man kan dra all kristendom över en kam. Skillnaderna mellan denna specifika form av kristendom och låt säga Svenska Kyrkan, eller latinamerikanska befrielseteologer, är naturligtvis enorma. Minst lika stora är olikheterna många varianter av islam emellan.

Det är alltså viktigt att specificera exakt vilken form av en vittförgrenad ideologi man talar om (oavsett om det är lovord eller klander det gäller). Men att reducera frågan till att helt handla om individer är atomiserande in absurdum och knappast klargörande. Individerna ingår i urskiljbara grupper, inom vilka vissa gemensamma uppfattningar går att iaktta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...