Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturkamp?

Jag hör till dem som en längre tid har beklagat mig över frånvaron av kulturpolitisk debatt. Under våren och hösten drabbades vi emellertid av en hel del debatt kring Kulturutredningen och dess förslag. Denna debatt var emellertid nästan enbart organisatorisk. I bästa fall handlade den om kulturadministration. I många fall handlade den dock mer om utredningens intärna organisation och personal.

Under våren följde debatten kring de Konstfacksstudenter som såväl kulturministern som Konstfacks ledning uppenbarligen ansåg gå över gränsen. Den debatten var lite mer innehållslig. I någon mening handlade den om vad konst är och vilken dess plats i samhället är. Däremot var den knappast konstruktiv.

Under sommaren har vi hört en hel del om Hägglunds tal i Almedalen, ett tal som måste uppfattas som ett av de retoriskt bättre i de senaste årens politik, om inte annat så därför att det fortfarande ger svallvågor. Medan en del formuleringar var rätt förenklande måste man ändå konstatera att det handlade om idéer och visioner i betydligt högre grad än de flesta av dagens inlägg. Det var också ett frontalangrepp mot såväl kulturfältets etablisemang som mot den dekonstruktivistiska diskurs som dominerar mycket av både kulturfältet och humanioran.

Nu är det dags att sluta prata om frånvaron av debatt. Nu finns en gryende debatt - i form av ett ifrågasättande av kulturfältet som sådant.

Har kulturkampen kommit till Sverige?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…