Liksom i Sverige tänker man sig i USA gärna att frivilligorganisationerna är en grundläggande länk mellan den representativa demokratin och folket. I USA:s fall berättades den berättelsen först av den franske resenären Alexis de Tocqueville (se tidigare text).
Just nu håller jag på att läsa den amerikanska statsvetaren Theda Scokpols Diminished Democracy, en historik över det amerikanska civilsamhället och dess frivilligorganisationers uppgång och eventuella fall. Det första jag slås av är parallellerna med de svenska folkrörelsernas historia, det andra är skillnaderna mellan hur historien berättas. Givetvis finns det skillnader i historien också, men det får jag återkomma till. De är också svårare att se bakom skillnaderna i berättandet.
Trots Skocpols relativa pessimism när det gäller de amerikanska frivilligorganisationerna utmärker sig både Sverige och USA även i nyligen gjorda internationella jämförelser som två av de länder vars befolkning har den största tendensen att gå med i frivilliga organisationer och ideella föreningar. Till skillnad från svenskarna utmärker sig amerikanerna också genom sin benägenhet att skänka bort pengar.
I Skocpols framställning ser man emellertid också andra likheter. I polemik mot sin i Sverige ofta citerade statsvetarkollega Robert D. Putnam menar hon att de amerikanska frivilligorganisationerna historiskt sett inte bara är lokala fenomen utan redan i före inbördeskriget typiskt sett var formerade i nationella federationer, mycket lika vad vi i Sverige beskriver som folkrörelser, eller folkrörelseorganisationer, och gärna föreställer oss som ett typiskt svenskt fenomen.
Skocpol menar å andra sidan att de fått sin form med det amerikanska federala systemet som förebild (det är värt att notera att senaten vid den tiden utsågs av delstaterna och att elektorsförsamlingen togs på större allvar, den federala nivån representerade alltså i viss mening sina delar och inte enbart sina medborgare, därmed blir den också en rimlig förebild för likaledes hierarkiska organisationer).
Flera av rörelserna är faktiskt identiska: såväl nykterhetsrörelsen som väckelserörelsen har paralleller i USA. Såväl IOGT som flera av frikyrkorna är faktiskt amerikanska organisationer. Vad skiljer sig i berättandet är den bakgrund som Scokpol ger till dessa organisationer. Det är inte bara det att de är byggda efter förebild efter USA:s federala ordning. Hon lyfter också fram ordenssällskapens betydelse som föregångare till senare tiders organisationer. Faktum är att sedan 1830-talet har runt 1 % av USA:s vuxna manliga befolkning varit medlemmar i frimurarorden. En av de organisationer som först formerade sig nationellt i stor skala var Odd Fellows.
Detta passar knappast in i den svenska bilden av folkrörelserna som politiska massrörelser. Visserligen tror jag inte att frimurarna någonsin varit fullt så utbredda i Sverige. Dock kan man notera att man i de flesta svenska städer fortfarande hittar praktfulla högkvarter inte bara för frimurarna, utan också för Odd Fellows och Godtemplarorden. År 2000 uppgav 2,5 % av Sveriges befolkning (och då inte bara av den manliga befolkningen) att de var medlemmar i ett ordenssällskap. Det är tre gånger så många som medlemmarna i fredsorganisationer. Ändå har jag hittills aldrig läst en historik över de svenska folkrörelserna som inleds med en lång hyllning till Odd Fellows.
En skillnad som åtminstone delvis kan vara mer reell är Skocpols beskrivning av krigets betydelse för att mobilisera frivilliga organisationer. Här är det civila samhället alltså inte fullt så civilt. Åtminstone sedan inbördeskriget har amerikanska krig emellertid i stor utsträckning utkämpats av frivilliga. På hemmafronten har de understötts av andra frigilliga, organiserade i frivilliga organisationer. Dessa frivilliga har sedan efter kriget gått vidare till att organisera sig i nya sammanhang. Inte minst kvinnornas organisering tog ett stort steg framåt under åren efter inbördeskriget.
Enda undantaget ifrån regeln om mobiliseringens positiva effekter på det civila samhället visar sig vara på den besegrade sidan i inbördeskriget. Det skulle t.ex. dröja ända till 1890-talet innan de konfedererade veteranerna bildade en nationell organisation, även om man med ”nationell” tänker sig den nation de misslyckades med att skapa. Sydstaternas svarta befolkning var däremot inget undantag. Inbördeskriget hann knappt ta slut innan de började bilda frimurarloger och andra sammanslutningar. I mycket stor skala.
Jag läser vidare. Det skall bli intressant att se vart det här tar vägen. Fortsättning följer.
Kommentarer